måndag 20 oktober 2008

Nog finns det chans för alliansen...

Idag håller alliansbossarna möte. På ett vandrarhem. Det kan väl ingen reta upp sig på i alla fall, apropå den ständiga diskussionen om slöseri med skattepengar. Det ska läggas upp strategier om hur nästa val ska vinnas. Ett av ämnena är vården och ett annat är jobben förstås, vad annars? Naturligtvis tar jag tillfället i akt att dela med mig av min mening om det här. Inte vet jag om någon lyssnar precis men det är alltid skönt att sjunga ut lite.


Nog vore det bra om jobbdiskussionen kunde hålla sig kring vad PJ Anders Linder skrev idag om det viktigaste bristyrket: arbetsgivarna. De är inte riktigt med på båten. I ena änden kräver arbetsförmedlingen att en ensamstående tvåbarnsmorsa från Umeå ska söka ett deltidsjobb på ett dagis i Malmö. Det kan man snabbt räkna att det är dödfött från början. Diskussionen hamnar lätt i att den sökande tvingas från sin hemort för att söka jobb på annat ställe. För vissa otänkbart men för andra helt OK. Men i praktiken fungerar det inte alltid.

Så vad vill arbetsgivaren? Vad vill han/hon? Anställs överhuvudtaget en ensamstående tvåbarnsmorsa på deltid när hon bor i Umeå och ska jobba i Malmö? Knappast. Varför är då detta överhuvudtaget ett argument. Att det står i tidningen är väl en sak där står allt möjligt. Men varför en politiker då svänger till det och säger att man ska flytta till jobben utan att se problemet med arbetsgivaren är svårbegripligt. Det klickar i pedagogiken här.

Det är möjligt att arbetsförmedlingen gör vad de ska och att vad de får ut i sina datasystem är just det här jobbet som matchar just den här kompetensen. Konsekvener och rimlighet verkar dock inte höra till vnaligheterna i den branschen. För ensamstående mamman är det bara söka, jobbet får hon inte i alla fall. Men då har ju alla gjort sitt. Enligt reglerna, som uppenbarligen är ganska korkade eftersom de inte fungerar i verkligheten. Det kan man göra något åt.

En annan sak vad gäller arbetsgivare är att de självklart själva bestämmer vem de ska anställa. Inte blir det gärna någon som de redan från början vet kommer att vara sjuk eftersom kostnaden faller på dem själva den första tiden. Det där kanske fungerar på stora företag men småföretagaren får avstå sin egen lön och jobba dubbelt för att betala den anställdes sjukpenning. Är det riktigt klokt? Jag skrev själv en artikel i Expressen häromdagen (av rubrik och ingress så verkar det som om jag hänvisar till mig själv, men det är fel - jag är msn- och internetberoende bara så att ni vet) om åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden, det är en viktig aspekt att ta itu med också. Hur man nu ska komma åt den fördomen. Kanske genom att göra det billigare att anställa en äldre person. För man talar ofta om att det skulle vara så dyrt med pensionsinbetalningar etc.

De psykiskt handikappade
Sen finns det människor, fler än vi anar, som lider av psykiska problem som gör att de har svårt att fixa arbetslivets tempo. Man ska inte bortse från dem. Fobier, paniksyndrom och annat. Det syns inte på utsidan men på insidan är det totalkaos för dessa. Vilken arbetsgivare kan tänka sig att ta sig an en person som inte fungerar fullt ut på det sättet? Samtidigt så är det kanske det allra viktigaste att ha ett jobb för en sådan person, för att de överhuvudtaget ska kunna komma vidare i livet. Här kan jag på ett mänskligt plan tycka att det ska finnas mycket tydligare riktlinjer som de som jobbar med dessa personer kan förstå. Här ramlas det ofta mellan stolarna. Förvisso ska väl arbetsförmedlingar och vård få närmare koppling till varandra. Här finns verkligen möjligheter att se till hela människan som det brukar heta. Att behöva gå till "socialen" är förknippat med så mycket skam och sorg att det är en benämning som borde tas bort. Nog måste annat stöd kunna komma i fråga och det ska vara rimligt.

Vad jag förstått av Husmarks uttalanden så ska det inte finnas någon bortre gräns för den som verkligen behöver. Jag tycker att det behövs en tydligare diskussion om detta, idag fastnar den bara i att regeringen är hård och hänsynslös. Jag vill inte ställa upp på det för jag hör och ser annat. Men vill också att det ska tydligt uttryckas att människor som behöver hjälp ska få det. Människor ska inte skrämmas i onödan.

Sen har vi det här med att ta personliga integriteten på allvar. Det är viktigt att ta människors oro för att inte få behålla en privat sfär även när man är uppkopplad på internet, ringer eller faxar. Att FRA-lagen som den ser ut idag verkar vara huggen i sten tror jag är en missbedömning av större mått än man kan ana idag. Runtomkring oss kommer fler lagar av liknande kaliber inom EU inte minst, men även annorstädes. Om regeringen stod upp får denna vår personliga integritet och menade det så skulle nog halva valet vara vunnet bara på den frågan. Jaja, säger någon det är bara ni bloggare som bråkar om det där. Jag skulle vilja påstå att den som inte förstår hur internet fungerar och glatt sitter och klickar och anmäler sig hit och dit aningslöst vaknar upp så småningom. Då kan det vara försent. Dock finnsd et månag soffliggare som skulel aktiveras om man tog integriteten på allvar den saken är klar.

Nu får det bli TV-deckare...

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

För övrigt tycker jag att FRA-lagen ska rivas upp...

1 kommentar:

Omar Kalb sa...

Det är roligt med kommentarer på en blogg. Då lämnar jag en här så kanske du kan lämna en på min!