torsdag 16 oktober 2008

Prinsessan, lagen och rätten att få vara i fred...

Idag är det min favoritjurist som gästbloggar här. Mårten Schultz alltså. det är han som brukar säga att man nog ska försöka vara försiktig innan man dömer någon på det som står i tidningen till exempel. Det är lätt att dras med. Mårten har synpunkter på det här med rätten att få vara ifred. Han har en doktorsexamen i juridik och har också en egen väldigt intressant blogg.

GÄSTBLOGGAREN - Mårten Schultz

Prinsessan Caroline är världskänd. Hon är gift med prins Ernst August V av Hannover och dotter till furst Rainer av Monaco och till den amerikanska skådespelerskan Grace Kelly. Prinsessan Caroline är liksom sina syskon mer känd än de flesta monarkiers företrädare. Det är litet oväntat, eftersom Monaco är världens näst minsta suveräna stat. Frågar man personer i sin omgivning som inte har särskilda intressen för monarkiska företeelser så brukar de sällan kunna nämna företrädarna för mindre staters kungahus. Vad heter prinsarna av Andorra? Vem vet? Men Monacos regenter är välkända för de flesta, i stora delar av världen.

Anledningen till det är att prinsessan Caroline, i likhet med sin familj, har varit föremål för ett intensivt intresse i media. Varje mediekonsument har kunnat ta del information om prinsessan Caroline och hennes familj i princip när som helst.

I skvallerpress och i kvällspress, i teveprogram och på radio. Prinsessan Caroline lever i det tillstånd som många andra kända människor idag lever i: Ofta sedd, alltid bevakad, inte sällan exploaterad. Som i det här blogginlägget.

Vi har kunnat följa prinsessan Caroline och familjens semestrar i detalj. Vi har kunnat läsa om hur prinsessan Caroline handlar i Paris och sett bilder på hennes shoppingkassar. Vi har kunnat se hur hon äter middag på restauranter och när hon motionerar. Allt fotograferat. Fotograferat av fotografer med teleobjektiv på långt avstånd från den avbildade. Allt återgivet i en hel världs press, efter att bildbyråer sålt fotografierna till tidningar i USA, England och Spanien, Sverige och Tyskland.

Det är just bilderna i de tyska tidningarna som har gjort att prinsessan Caroline nu blivit känd för något annat än sitt privatliv. Prinsessan Caroline är numer även en juristkändis, genom att hon var klagande i det famösa Europadomstolsfallet Caroline v. Hannover mot Tyskland. Omständigheterna i fallet bestod i att prinsessan Caroline hade blivit fotograferad av paparazzi-fotografer i mer eller mindre offentliga sammanhang. Hon ansåg att fotografierna gjorde ett intrång i hennes privatliv och krävde i tysk domstol upprättelse för detta.

Bilderna tagna i mindre offentliga sammanhang gav prinsessan tillgång till ett rättsmedel redan i nationell (tysk) rätt: Hon tillerkändes således skadestånd redan i tysk domstol för dessa intrång i privatlivet. Men den tyska rätten till upprättelse var begränsad och i det mindre privata privatlivet övertrumfades privatlivets helgd av yttrandefrihetens principer. Bilder tagna på prinsessan Caroline när hon gick i offentliga miljöer - på Paris gator, shoppandes - ansågs inte ge någon rätt till ersättning eller på annat sätt kunna sanktioneras i de tyska domstolarna. Europadomstolen i Strasbourg såg annorlunda på saken. Även i dessa situationer hade prinsessan en legitim rätt att få vara i fred. Eftersom tysk rätt inte skyddade denna rätt så stod den i strid med Europakonventionen. Tyskland hade därför inte skyddat prinsessan Carolines, eller övriga tyska medborgares, rätt till en privat sfär.

Caroline-domen är väl känd. Men dess innebörd och dess potential är fortfarande underskattad. Den ger uttryck för ett allmänt och långtgående skydd för rätten att vara ifred. Den kan förenas med svenska rättsmedel - rättsliga verktyg för att kräva att få sin rätt att vara ifred skyddad. Redan idag kan en svensk tingsrätt med stöd i Caroline-domen och den underliggande Europakonventionen kräva att det svenska samhället skyddar dig och mig från andra människors uppmärksamhet.

Men traditionell svensk rätt är i otakt med den europeiska utvecklingen. Tag den situation som domstolarna behandlade i fallet NJA 1996 s. 418. I det fallet hade den kränkande personen klätt av offret "på underkroppen medan hon sov, särat på hennes ben och därefter, medan han - för eget bruk - videofilmade skeendet, smekt henne på benen och flyktigt berört hennes könsorgan samt onanerat stående intill henne, och vid "två tillfällen medan [offret] sov, smekt och flyktigt berört hennes könsorgan och onanerat tills han fått utlösning, varvid han låtit uttömningen hamna på hennes kropp och könsorgan" samt "därunder tagit de 11 fotografier som är beslagtagna i målet". En beklagande hovrätt tvingas konstatera att det "i svensk rätt inte [finns] något generellt förbud mot att utan samtycke fotografera en enskild person, trots att ett sådant förfarande i vissa fall kan vara djupt integritetskränkande för den berörda personen". Filmningen och fotograferingen var straffria. Samma slutsats kom Svea hovrätt till 2007 när en styvfar riggat upp en hemlig kamera för att smygfilma sin styvdotter i duschen - agerandet var straffritt (medan tingsrätten med en vidlyftig tolkning lyckats få det klandervärda beteendet att falla in under straffbudet mot sexuellt ofredande).

Få människor anser att integritetsintrång av det här slaget bör vara straffria. Men lagstiftningen är inte i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Det är inte av någon stor betydelse nödvändigtvis. Det händer då och då. Värre är att lagstiftningen inte lever upp till Europakonventionens krav, om man håller fast vid de tolkningar som gjorts i de ovanstående fallen. En anpassning kommer förr eller senare. Och med den anpassningen kan integritetsskyddet kanske höja sig från sin underordnade position i den svenska rättighetsdiskussionen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

8 kommentarer:

Anonym sa...

Snälla, snälla, skilj på dokumentera och publicera. Jag lovar, Caroline hade inte sagt flaska om inte bilderna publicerats och stannat i någons privata fotoalbum. Annat kan kanske sägas om mediauppbåd, ni vet där hundratals kameror blixtrar och pressen kör upp både mikrofoner och kameralinser i nyllet på folk, men det är inte frågan här.

Lek följande tankeexperiment. En hyresvärd borrar hål i badrumsväggen till en hyregäst och filmar. Så kommer ropen på "smygfilminsförbud".. men vad om han inte satte dit någon kamera, han kanske kikar med ögonen och sysslar med något knappt uttalbart, kanske tom. låter liksasinnade få kika mot betalning. Mot det hjälper inget "smygfilminsförbud". Koncentrera er på kränkningen personen blivit utsatt för, inte med vilken teknik kränkningen utförts med, för då öppnar ni en bottenlös maskburk där hållande av kamera eller mobiltelefon kan bli till "risky business" för den utsatt för misskreditering. Jag riktigt ser framför mig hur en far som filmar sin son vid badstranden blir tagen av polisen, eller vilka förvecklingar som kan uppstå efter en skilsmässa när smutskastandet och svartsjukan sätter in, eller hur någon trodde sig bli fotograferad när fotografen egentligen fotade något vid sidan om. Det är något mycket otrevligt du antyder i denna bloggning. Dessutom något som berör många, "alla" äger en kamera, för att lösa ett problem som förekommer otroligt sällan, där som oftast andra lagar kan reglera kränkningen, om det över huvud taget varit någon sådan.

/ --

Anonym sa...

En annan vinkel. Tänk en fotograf som t ex. dokumenterar sin stad, kanske gör ett samtidsdokument i form av en bok med bilder om platsen där han lever och verkar. Anser du att denne då skall behöva leva i skräck för stämningar och rättsliga åtgärder om han inte lyckas tömma staden på människor? Eller är det bara vissa priviligierade det skall handla om, kändisar som i många fall inte ens hade varit kända utan bildmediet? Eller det kanske bara är sådana som rätten anser som vackra som inte får fastna på bild, eller kanske fula? En tjej i jeans - böter! En annan i burka - fota på.. Arkitekturfotografen som fotade en hel byggnad, där någon just då bara råkade klä av sig utan att dra ned persiennerna, får besök av plolisen som beslagtar hans dator i jakten på en bild av den där som råkade titta ut i bara mässingen. Jag anar en gränslös moralpanik, ett ropande efter beskydd från sådant som i fantasin kan vara farligt eller otrevlig, men i verkligheten sällan är det, som dessutom drabbar hederligt folk. Som en psykpatient med paniksyndrom som handlingsförlamar sig själv. Det nationella paniksyndromet visar sitt fula tryne.

/ --

Mårten Schultz sa...

Bra synpunkter! Återkommer. Riktigt tänkvärt.

Bara en kort kommentar i nattningen av barn: Kränkningen sker i alllmänhet när handlingen utförs, inte när informationen används, menar jag. Att smygfilma mig på toaletten är en kränkning redan vid filmningen, även om ingen ser filmen.

Anonym sa...

Ja, det är onekligen en kränkning.

(Hemfridsbrott kan man också tänka på)

Men då är vi där igen, har vi en smygfilminingslag, hur gör man då med smygtittande? Näe, kränkningen består i första hand inte av att hyresvärden filmar, den består i intrånget i ditt privatliv, oavsett om han "bara" tittar eller om han också filmar. Kameran kan möjligtvis ses som en försvårande omständighet, givet att bilderna inte publicerats, för då lär det bli lök på laxen och på den punkten lär inte saknas lagar.. Genom att koncentrera sig på kränkningen, så kommer man åt båda alternativen, samtidigt som man inte öpnnar en ny maskburk där hederligt folk kan drabbas för att de råkat hålla i en kamera vid fel tillfälle, eller råka ut för efterhandskonstruktioner av ett dumpat ex.

/ --

Christian Engström (pp) sa...

Om det krävs samtycke för att publicera fotografier på människor i offentlig miljö, hur ska någon överhuvudtaget kunna publicera utomhusbilder alls?

Hur ska teve kunna rapportera från politiska manifestationer om de behöver skriftligt tillstånd från samtliga demonstrationsdeltagare som kan råka förekomma i bild?

Och vill vi verkligen att makthavare ska ha rätt att förbjuda publicering av bilder på dem själva i situationer där de gjort bort sig?

I så fall skulle vi medborgare varken fått se Laila Freivalds när hon vägrade svara på frågor om sin bostadsrätt, eller bilder på Ulrica Schenström när hon satt på krogen samtidigt som hon hade jouransvaret för Sveriges krishantering.

Jag kan förstå att det skulle vara bekvämt för makthavarna att kunna censurera ofördelaktiga bilder av sig själva. Men jag är inte säker på att det skulle vara särskilt bra för vare sig medborgare eller press som vill granska makten.

Anonym sa...

Prinsessan Caroline är världskänd...... i Sverige!

Mårten Schultz sa...

Nej det krävs inte samtycke för att publicera. Många integritetsintrång kan vara legitima. Euroapkonventionen "löser" det genom en proportionalitetsavvägning, som väl i stort framstår som rimlig.

Ett integritetsintrång måste alltså skiljas från en kränkning av rättigheten.

putte sa...

Vilka klantiga och fega svenska advokater. De skulle naturligtvis har drivit fråga vidare om fittfotografen till Europadomstolen.

Har inte svenska jurister insett att denna möjlighet finns?