Prinsessan, lagen och rätten att få vara i fred...

Idag är det min favoritjurist som gästbloggar här. Mårten Schultz alltså. det är han som brukar säga att man nog ska försöka vara försiktig innan man dömer någon på det som står i tidningen till exempel. Det är lätt att dras med. Mårten har synpunkter på det här med rätten att få vara ifred. Han har en doktorsexamen i juridik och har också en egen väldigt intressant blogg.

GÄSTBLOGGAREN - Mårten Schultz

Prinsessan Caroline är världskänd. Hon är gift med prins Ernst August V av Hannover och dotter till furst Rainer av Monaco och till den amerikanska skådespelerskan Grace Kelly. Prinsessan Caroline är liksom sina syskon mer känd än de flesta monarkiers företrädare. Det är litet oväntat, eftersom Monaco är världens näst minsta suveräna stat. Frågar man personer i sin omgivning som inte har särskilda intressen för monarkiska företeelser så brukar de sällan kunna nämna företrädarna för mindre staters kungahus. Vad heter prinsarna av Andorra? Vem vet? Men Monacos regenter är välkända för de flesta, i stora delar av världen.

Anledningen till det är att prinsessan Caroline, i likhet med sin familj, har varit föremål för ett intensivt intresse i media. Varje mediekonsument har kunnat ta del information om prinsessan Caroline och hennes familj i princip när som helst.

I skvallerpress och i kvällspress, i teveprogram och på radio. Prinsessan Caroline lever i det tillstånd som många andra kända människor idag lever i: Ofta sedd, alltid bevakad, inte sällan exploaterad. Som i det här blogginlägget.

Vi har kunnat följa prinsessan Caroline och familjens semestrar i detalj. Vi har kunnat läsa om hur prinsessan Caroline handlar i Paris och sett bilder på hennes shoppingkassar. Vi har kunnat se hur hon äter middag på restauranter och när hon motionerar. Allt fotograferat. Fotograferat av fotografer med teleobjektiv på långt avstånd från den avbildade. Allt återgivet i en hel världs press, efter att bildbyråer sålt fotografierna till tidningar i USA, England och Spanien, Sverige och Tyskland.

Det är just bilderna i de tyska tidningarna som har gjort att prinsessan Caroline nu blivit känd för något annat än sitt privatliv. Prinsessan Caroline är numer även en juristkändis, genom att hon var klagande i det famösa Europadomstolsfallet Caroline v. Hannover mot Tyskland. Omständigheterna i fallet bestod i att prinsessan Caroline hade blivit fotograferad av paparazzi-fotografer i mer eller mindre offentliga sammanhang. Hon ansåg att fotografierna gjorde ett intrång i hennes privatliv och krävde i tysk domstol upprättelse för detta.

Bilderna tagna i mindre offentliga sammanhang gav prinsessan tillgång till ett rättsmedel redan i nationell (tysk) rätt: Hon tillerkändes således skadestånd redan i tysk domstol för dessa intrång i privatlivet. Men den tyska rätten till upprättelse var begränsad och i det mindre privata privatlivet övertrumfades privatlivets helgd av yttrandefrihetens principer. Bilder tagna på prinsessan Caroline när hon gick i offentliga miljöer - på Paris gator, shoppandes - ansågs inte ge någon rätt till ersättning eller på annat sätt kunna sanktioneras i de tyska domstolarna. Europadomstolen i Strasbourg såg annorlunda på saken. Även i dessa situationer hade prinsessan en legitim rätt att få vara i fred. Eftersom tysk rätt inte skyddade denna rätt så stod den i strid med Europakonventionen. Tyskland hade därför inte skyddat prinsessan Carolines, eller övriga tyska medborgares, rätt till en privat sfär.

Caroline-domen är väl känd. Men dess innebörd och dess potential är fortfarande underskattad. Den ger uttryck för ett allmänt och långtgående skydd för rätten att vara ifred. Den kan förenas med svenska rättsmedel - rättsliga verktyg för att kräva att få sin rätt att vara ifred skyddad. Redan idag kan en svensk tingsrätt med stöd i Caroline-domen och den underliggande Europakonventionen kräva att det svenska samhället skyddar dig och mig från andra människors uppmärksamhet.

Men traditionell svensk rätt är i otakt med den europeiska utvecklingen. Tag den situation som domstolarna behandlade i fallet NJA 1996 s. 418. I det fallet hade den kränkande personen klätt av offret "på underkroppen medan hon sov, särat på hennes ben och därefter, medan han - för eget bruk - videofilmade skeendet, smekt henne på benen och flyktigt berört hennes könsorgan samt onanerat stående intill henne, och vid "två tillfällen medan [offret] sov, smekt och flyktigt berört hennes könsorgan och onanerat tills han fått utlösning, varvid han låtit uttömningen hamna på hennes kropp och könsorgan" samt "därunder tagit de 11 fotografier som är beslagtagna i målet". En beklagande hovrätt tvingas konstatera att det "i svensk rätt inte [finns] något generellt förbud mot att utan samtycke fotografera en enskild person, trots att ett sådant förfarande i vissa fall kan vara djupt integritetskränkande för den berörda personen". Filmningen och fotograferingen var straffria. Samma slutsats kom Svea hovrätt till 2007 när en styvfar riggat upp en hemlig kamera för att smygfilma sin styvdotter i duschen - agerandet var straffritt (medan tingsrätten med en vidlyftig tolkning lyckats få det klandervärda beteendet att falla in under straffbudet mot sexuellt ofredande).

Få människor anser att integritetsintrång av det här slaget bör vara straffria. Men lagstiftningen är inte i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Det är inte av någon stor betydelse nödvändigtvis. Det händer då och då. Värre är att lagstiftningen inte lever upp till Europakonventionens krav, om man håller fast vid de tolkningar som gjorts i de ovanstående fallen. En anpassning kommer förr eller senare. Och med den anpassningen kan integritetsskyddet kanske höja sig från sin underordnade position i den svenska rättighetsdiskussionen.


Läs även andra bloggares åsikter om politik, juridik, integritet, samhälle, regeringen