Jag kan sympatisera med betyg som en kunskapskontroll. Det finns vissa saker som man ska ha lärt sig inom vissa perioder. Det är lärarens/skolan ansvar att se till att ungarna lär sig så egentligen ska läraren ha betyg, inte av eleverna då utan av sin arbetsgivare. Som på vilket jobb som helst. Ungarna är kunder till skolan på sätt och vis. embryo brukar tycka att jag har helt fel, vi är inte överens alls men han använder orden på ett så speciellt sätt. Det han skriver är läsvärt av den anledningen. Förmodligen hade han bra betyg i svenska.
MEN, rent principiellt så är jag personligen oerhört mycket emot den klassindelning vi har idag och skulle mycket hellre se att skolan vore mer kunskapsorienterad utifrån enskilda elever egen koompetens. Alla är inte lika. Därför gillar jag friskolor eftersom de ofta har en egen pedagogisk idé som de utgår ifrån. Vissa anser att friskolor bara tjänar pengar på barnen och att det är omoraliskt, man ska dock inte glömma att skolpengen är densamma för alla barn oavsett om du går i friskola eller i kommunal sådan. Det handlar också om hur man hanterar resurserna.
Många har synpunkter på betygen förstås. Monica som undrar varför betyg är bättre än muntlig eller skriftlig utsaga. Jag undrar om det inte egentligen är samma sak som menas. Allmän begreppsförvirring helt enkelt. En centerpartist tycker att politiker är för klåfingriga och att rektorerna ska ha mer att säga till om. Christer Magister och jag tycker sällan lika om skolan men det beror nog mest på att han inte gillar friskolor som jag gör.
I vilket fall som helst så tycker jag att det är dags att ta sig en ordentlig titt på vad begrepept betyg innehåller. Varför det är så att vissa tycker att det är det värsat man kan utsätta barn för och varför andra tycker precis tvärtom? Någon slags kunskapsavstämning måste man ändå ha. Vi som är äldre är vana vid betyg. Jag har mitt första från årskurs 2 kvar och tror inte att jag blivit en sämre människa för att jag fick betyg. Men å andra sidan så går samhället framåt och allt var inte bättre förr och skolan har andra problem.
Empatin var tog den vägen
Viktigare än betyg i skolan måste vara att få till någons slags värdegrund för hur man uppför sig rent allmänt i skolan och samhället och mot varandra. Då inte genom polishämtning av mobbade barn som ska tvingas till skolan, eller liknande militanta idéer och dumheter som mellan varven poppar upp. Utan det andra, det obehagliga som finns i mobbningen och i gruppdynamiken och det allmänna djävelskapet som får fortlöpa utan att intervenering. Däremot kanske lokalpolisstationen ska ligga i skolan - ja, jag tar i nu förstås men om ni läser vidare förstår ni vad jag menar.De vuxna måste ta kommandot åter både i skolan och i samhället. Idag hörde jag talas om att ett gäng niondeklassare klippt av sin fröken hårflätan. Det hela hade slagits vad om, och den som vågade klippa skulle få en stor penningsumma. Det hela filmades och lades ut på Youtube. Vad är det för monster som gör en sån sak? Det finns inga som helst ursäkter. Kom inte och dra med dålig barndom eller liknande. De här ungarna heter Anders, Niklas, och Jöns och Putte och bor i typiska svenska hem i små radhusområden. Vad gör man med såna ungar? En sak är säker i alla fall och det är att man måste agera direkt och inte vänta med återkoppling. det gälelr rent allmänt både när man gör bra och dåliga grejor. Den här händelsen måste väl betraktas som riktigt dålig. Vad hjälper betyg mot detta?
(SvD)
Läs även andra bloggares åsikter om politik, skolan, betyg, pedagogik, samhälle
22 kommentarer:
En muntlig eller skriftlig utsaga, dvs ett omdöme är mer detaljerat, säger mer än betyget Osäkert. Dessutom innehåller det ofta eller bör i allafall innehålla vad eleven kan förbättra. Betyg är slutgiltigt. Betyg är också något som följer med på ett annat sätt. Betyg är något man sätter väldigt stor tilltro till. Och jag undrar varför man tror mer på det än på en professionell lärares utsaga vare sig den är muntlig eller skriftligt. Den kan man diskutera. Ett betyg fastslås och kan inte ändras om inte ett uppenbart fel har begåtts.
Dessutom är jag emot att man tror att betyg är en pedagogisk/didaktisk metod, dvs. att man lär sig mer om man har betyg. Det är verkligen ett feltänk, för så är det inte.
Ha gärna betyg, tyck gärna att det är bra med betyg, visst. Men det finns andra motiv bakom att betygsätta än att vara en metod i syfte att få eleverna lära sig mer. Men vi försöker där jag jobba se dessa examinationstillfällen som ett inlärningstillfälle. Men i slutändan är det ändå ett betyg som sätts.
Nu går man ut med att detta skulle stimulera lärandet. Det är okunnigt och framför allt oärligt av politiker som troligen vet exakt varför betyg skall sättas på 10-åringar. Speciellt eftersom elever inte får "tenta om", som t.ex. mina studenter får göra.
Arbetsgivaren skall sätta betyg på läraren. Något du tycker är bra. Jo, kanske det. Men det kräver stora resurser och pedagogiskt utbildade personer som håller i det, för att det skall bli rättvisa betyg. Dem som sätter betygen skall ha större pedagogiska kunskaper än vad lärarna har.
Och jag tycker nog som arbetar som lärare och vet vad som krävs för att någon skall kunna sätta betyg på mig och mitt arbete ihop med mina studenter, att resurser av detta slag borde sättas in i undervisningen och lärarnas fortbildning rent allmänt än att slösas bort. För om man gör det blir det en högre professionalitet och på ett positivt sätt. Inte på ett som man kan uppfatta kontrollerande. Människor blir inte professionella genom att bli kontrollerade utan att möta tilltro till att de faktiskt är kompetenta att sköta det arbete som de har blivit anställda för att göra. Att tro på andra är en bra metod om man vill ha bra medarbetare.
Intressant, för här fastnade vi. Jag håller med dig om att betyg i den bemärkelsen du använder inte är särskilt modernt, att de är slutgiltiga och aldrig kan tas tillbaka.
När jag menar sätta betyg på lärare så menar jag inte att sätta betyg i den benämningen utan egentligen mer som att chefen håller koll på att man gör det man ska gör, uppnår satta mål osv. Så som sker i arbetslivet.
Bara detta säger väl att det hela är helfånigt att staten ska sätt abetyg på det sätt som du anger och uppfatatr det. Jag är inte imponerad av skolpolitiken vilket väl har frmagått tidigare. Men för mig kan betyg betyda kunskapskontroll och guldstjärna.
Jag är också pedagog som du vet även om jag inte arbetar praktiskt.
P.S. Lärare är en del av arbetslivet och har uppsatta mål som chefen håller koll på, precis som de flesta andra i samhället har. Vi har olika lönegrundande kriterier som utvärderas och diskuteras under medarbetarsamtal, precis som andra...
Hmm, jag försöker igen...
Ja, det är inte lätt det här med begrepp! Jag tror att vi skulle ha förvånansvärt lika åsikter om vi satte oss ner och verkligen benade upp vad vi menade, eller ännu tydligare om vi möttes ute i verksamheten som kollegor!
Jag tror att vad alla är ute efter är att eleverna ska få en återkoppling mellan mål och måluppfyllelse på olika arbeten och avsnitt, vilket de får regelbundet. Skillnaden är att ett betyg är en siffra eller bokstav på en samlad prestation. Därför upplevs den ofta som mer "personlig". Den upplevs inte återspegla en viss prestation i relation till målen, utan snarare personen. "Jag är icke godkänd" är en vanligare tolkning än "mitt arbete/min prestation är ej ännu godkänd". Därför är betyget ofta stämplande, till skillnad från återkoppling på ett avgränsat moment i arbetet.
Återkoppling är något väldigt viktigt och visst finns det brister i skolan, men betyg är helt fel metod. Vi behöver i stället utveckla de andra metoderna som redan är införda och lagstadgade. (IUP och åtgärdsprogram)
Jag tror att betygen innebär en stämpling som ger en negativ spiral i lärandet, sämre information till elev och föräldrar och en fokusering på fel moment i skolan (bara mätbara faktakunskaper).
Missa inte Metabolism inlägg:
http://metabolism.wordpress.com/2008/10/18/sma-plantor-ar-tradgardsmastarens-ansvar/
MVH
Christer
Christer - jag tänkte väl det... som på alla andra arbetsplatser.
Lärare får redan betyg alltså. På sätt och vis.
Det är kunskapskontroll det borde handla om och inte begreppet betyg, man fastnar i det. Allt var inte bättre förr.
Jag får inget betyg ... vi diskuterar måluppfyllelsen som lärarlag, inte som enskilda lärare.
Det finns ingen som kallar in mig och ger mig sin uppfattning om mig och hur jag har skött mig under den senaste tiden, eftersom ingen kan göra det. Man måste som jag skriver på min egen blogg gå tillväga på ett omfattande och tidskrävande sätt.
Alla tycks fastna i begreppet betyg. Du har gett din syn Monica. KAn det inte tänkas att andra kan lägga annan innebörd i det hela. Begreppsglidning.
Borde det inte till en diskussion om vad som är bra att göra för att få till en bra kunskapskontroll. egentligen? Vad det nu ska kallas.
Jag är inte alla imponerad av skolpolitiken. Det är för lättköpt och för mycket slagord och för lite eftertanke.
Jag tror många, speciellt politiker inte vet hur det verkligen går till. De slår ofta in öppna dörrar och tror att lärare fortfarande står i sina klassrum och kan göra som de vill (om de någonsin har kunnat göra det).
Vi arbetar i lärarlag på vilken nivå det än handlar om och organiserar undervisningen tillsammans i relation till de mål vi sätter upp i enlighet med uppdraget vi har fått från staten eller lpo94 om man har den som ledstjärna.
Av det skälet blir fokuset på enskilda lärare så missriktat.
Och vad någon har lärt sig eller hur mycket nyfikenheten har stimulerats är otroligt komplicerat att få kunskap om. Betygen är ingen bra mätare på det. Men tyvärr det enda vi har i nuläget.
Jag tror det är viktigt att veta vilken betydelse Betyg har inom den här världen. Om vi vill ändra betydelsen, ja då kan vi göra det. Men betyg i nuläget är en siffra eller ett ord - Osäkert, Bra ... mm. Värderande ord. Man kan inte diskutera realiteten efter hur man anser det bör vara, utan hur det faktiskt ser ut.
Man kan inte bara bestämma en definition av Betyg och samtidigt inte berätta att man gjort det... Man måste besluta gemensamt - att från och med nu betyder betyg detta. Inte som en siffra eller ett ord.
Betyg i skolvärlden är U, G, osv. eller enligt Bologna A, B, C, D ... och det är det som andra får ta del av senare.
Då måste vi väl diskutera det och inte något annat och speciellt inte någon egentillverkad politikerdefinition som enbart bygger på personliga värderingar.
Den sista meningen var riktad till Alliansen.
Om betyg på lärare:
Som lärare i Södertälje får man "betyg" från 1-4 inom fyra olika områden och den samlade klassificeringen är direkt kopplad till lönen. En 2:a kan t ex ge 2,5% löneökning och en 3:a 3,5%. Kriterierna innefattar hur man arbetar individuellt, tillsammans i arbetslaget och för skolans utveckling. Det är kommunen som bestämmer kriterierna och ledningsgruppen som gör bedömningen.
Att koppla elevernas bedömning till detta känns inte "rättssäkert", men utvärderingar är en självklar del i arbetet.
Om begreppet betyg:
Som Monika säger så kan man ju inte bara ändra betydelsen på ordet. Betyg i skolan är en kall siffra eller bokstav som påstås säga något om en längre tids samlade ansträngningar och vilken kunskap man besitter. Det är en offentlig handling som aldrig kan ändras och som hänger med för alltid. En av mina lärare på specialpedagogprogrammet skulle söka en kvällskurs inom pedagogik den här terminen och de krävde hennes gymnasiebetyg. Hon blev arg och struntade i kursen, eftersom hon tyckte att specialpedagogutbildning, ett par decenier inom yrket och en doktorsexamen skulle kunna uppväga gymnasiebetygen...
Ja, jagtror också att vi skulle nå varandra, vi har ju ungefär samma bakgrund då vad jag förstår alla tre. Jag vill inte slå i sten attbetyg är bra, för jag är inte alls säker på det i den meningen som ni använder och tolkar det och om det är skolans syn på det hela så borde "alliansen" haft en vidare diskussion kring det hela.
Och Christer, det är ta me fan inte klokt att man ska visa gymnasiebetyg för att komma in på en kurs där man har betyg/dokumentation från en högre nivå.
Det är så i det nya antagningsprogrammet tyvärr. Jag har själv 230 poäng i beteendevetenskapliga ämnen (mer än hälften i pedagogik) och är inte heller behörig till vissa ämnen!!! Det är helknasigt.
Detta med gymnasiebetyg är märkligt. När jag sökte grekiska kom jag in på mina universitetsmeriter och på filosofi på nivå II kom jag in på min doktorsexamen.
Men om jag skulle söka till en kurs i biokemi, ja då skulle mina gymnasiebetyg behövas.
Lite flexibilitet behövs.
folkpartiet återkommmer ständigt til begreppet flumskola
och att ungarna ska känna - via betygen - att det lönar sej att prestera
vad man då skapar är små prestationsinriktade entiteter som har sin egen lönsamhet hängande som en morot framför pannan
vilket ger - för dom som inte äger särskilda färdigheter - stress
stress ger magont ger nedslagenhet missmod ger sämre och sämre resultat
medan en liten klick seglarungar halkar igenom plugget med hjälp av begåvning och schysta hemförhållanden
så var det förr: så vill man ha det igen
ge barnen istället - alla barn -: trygghet kärlek självmedvetenhet grupptillhörighet självförtroende samarbetsförmåga omvärldsblick
varför pratar inte politikerna om sådant: om pedagogik om pedagogiska lösningar
varför orerar skolkministern om flumskola och betyg och ordning och borgarråden om lönsamhet
svaret är lika plågsamt som lätt: dom vet inte vad dom pratar om dom saknar kunskap
använd lärarna använd eleverna
studera skolmiljön klassrummen akustiken färgsättningen läroböckerna gruppstorleken studietekniken inlärningsförmågan ge akt på svagheter och svårigheter
belöningssystem gynnar endast dom som redan har och kan och trampar till dom som inte har och inte kan
bygg skolan för dom svagaste
*
uppmuntran i sitt unga liv kan man få på andra sätt än ordet OSÄKERT
vad betyder ordet OSÄKERT för en 10-åring det undrar jag nu
snacka om förvirrande och stressande abstraktion
uppriktigt sagt är det här betygssystemet som kommer infarande nu det obsalut dummaste jag har hört talas om sedan borgarna kom till makten
och då är det många dumheter som har runnit under stockholms broar sista åren
Minst sagt behövs det flexibilitet i intagnignarna. Vad är betyg mer än ett dött papper egentligen?
Just det där med gymnasiebetyg när man har harvat sig igenom flera år på universitetet är så helknasigt. För då om något har man väl visat att det är en piece of cake att läsa in en kurs på kort tid. Dessutom så har man kanske rent av glömt bort ämnet det handlar om för att det inte låg högt upp i högen ;-). Monica finns du på Lärarhögskolan eller Peddan? Vi borde ses.
Jo, vi borde ses... Gäller din mailadress som du fyllt i hos mig ...?
Jag chansar på det - mail till dig på väg.
Barn gör som man gör, inte som man säger. Att sätta betyg på lärarna skulle inte fungera i dagens samhälle, för det skulle nog oftast bli de sämsta lärarna som fick de bästa betygen. Vad som saknas idag är ansvarstagande vuxna, det är den lydiga läraren, lydig ur skolledningens pespektiv, som är den som premieras. Hela skolsystemet premierar lydiga, vilket inte är konstigt när resten av samhället också gör det, allt från ICA-kassörskan som inte tar bedömningsansvaret och kräver legitimation av en 75 årig rynkig gubbe när han köper folköl tillsammans med basvarorna, till riksdagsledamöter som står och gråter i talarstolen. "Jag lydde bara order.." är den klassiska ursäkten för att försöka undvika ansvar i efterhand. Att ta ansvar är inte synonymt med att vara lydig, det är nästan alltid dess motsats. Sedan är det ju närmast förbluffande när samma vuxna ansvarssmitare förfäras över ungdomar som de anser visar för lite ansvarstagande.. Rena snurren.
Det vi ser är inget isolerat skolproblem, problemet är långt mycket djupare än så och vi är inne i en oerhört destruktiv spiral. På alla större arbetsplatser är detta mycket tydligt idag. Organisationer som närmast fullständigt tappat all handlingsförmåga, där horder av tjänstemän och beslutsfattare sitter i ändlösa hålla-handen-möten där ingen varken vågar eller törs någonting utan fullständig konsensus, så att ingen enskild ansvarig kan pekas ut. Personer som omger sig med ja-sägare, och när de själva har behov av något, inte tvekar att spela vilken roll som helst för att visa sin förtrolighet. Hela samhället i beslutande positioner börjar bestå av sådana, som i varje situation aktivt väljer att vara lojal med sin chef istället för uppgiften de är satta att ansvara över. Opålitliga, illojala tyranner kort sagt. De tvekar inte sekund över att sparka nedåt och vara inställsamma uppåt mot likasinnade som också gillar att omge sig med ja-sägare. Resultatet är att organisationen blir extremt toppstyrd, för ingen tar ansvar och agerar endast om ordern kommer uppifrån eller om det finns färdigskrivna regler om allt, i princip en diktatur i allt väsentligt. Men man kan inte reglera kring det oväntade. Sveriges agerande vid tsunamikatastrofen är ett ypperligt exempel. Fruktansvärt lättköpta människor för dem som har något att erbjuda dem i form av makt och positioner, och i ett sådant klimat är den rakryggade, den som aldrig skulle ge positioner till så lättköpta människor, chanslös. En ond spiral som setts många gånger historiskt, det är så tyranneriet alltid har fötts. Skolan är inget undantag, och i en sådan samhällsmiljö är det inte konstigt att barnen börjar uppvisa en hel del avarter, det är tvärt om fullt naturligt.
Din blogg Mary handlar ju också ofta om statens paranoida övervakningstendenser. De som sas. har som yrke att vara lätt paranoida och bilda teorier om konspirationer som undersöks, har fått fruktansvärt mycket mer makt idag än vad de hade förr. Detta hänger ihop med samma grundproblem. Oskyldighetspresumtionen kan inte överleva i en sådan miljö, för den oansvaringe bedömer ju andra utifrån sig själv. När opålitlighet och ansvarslöshet är norm, så kommer rädslan. Mardrömmarna blir de som styr, likt panikpatienten. Men mardrömmar är inte mer sanna än vad andra drömmar och fantasier är.
Kontentan? Ansvarslösa beslutsfattare detaljreglerar och beter sig som en paranoid psykpatient med panikångest. En tvångsmässig reglering av allt som bara kan tänkas vara farligt i fantasin, men sällan är det, vilket resulterar i handlingsförlamande. I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar. En ond spiral, där ökad reglering leder till minskat ansvarstagande, vilket i sin tur leder till ett ökat behov av reglering eftersom färre uppvisar ansvar, ett samhälle där rädslan styr och ingen vågar lita på någon annan, ett samhälle där ingen tar ansvar och alla är rädda. Detta med "preemtive strikes" som i det stora är den yttersta konsekvensen, vilket kan liknas vid: Jag litar inte på min granne, han kanske vill mig illa, så det är bäst att jag straffar honom på förhand.. för säkerhets skull. Oskyldighetspreumtion? Plonk! Men det sker i det lilla också, på våra skolor med våra barn. Kan också liknas vid sjuk och obefogad dödsångest. Men faktum är, vi skall alla dö. Börjar vi då att skydda oss och vidta preventiva åtgärder mot allt som eventuellt kan vara farligt, men sällan är det, så leder det till en handligsförlamning där vi i allt högre grad inte tillåts leva. Att leva är farligt, livet är fyllt av risker som vi måste lära oss hantera. Låt oss därför leva tills vi dör, detta är än viktigare när det gäller barnen, för de om några har saker att lära sig hantera för att inte bli infantiliserade som vuxna.
Små barn måste stå under ständig bevakning så att de inte skadar sig, men allt eftersom de blir äldre så ger vi dem mer frihet - Det är tänkvärt - och denna frihet måste de få för att ha en chans att kunna utvecklas till fungerande vuxna. Med barn så är kopplingen mellan frihet och att inte vara övervakad självklar. Var någonstans är det man tappar den kopplingen? Jo, när man abdikerar ansvar, vilket folk gör i en allt för kontrollerad miljö, en ond cirkel, som idag genomsyrar precis hela samhället i stort som i smått. Skolan är inget undantag, inte lärare heller.
Betyg är en irrelevant fråga i sammanhanget, en petitess. Skolans grundläggande problem är långt mycket värre och har problemet gemensamt med resten av samhället som befinner sig i ett starkt sluttande plan som kommer att få mycket svåra konsekvenser.
/ --
Ja du Anonym. Frågan om betyg är verkligen inte den enda. Håller med omd et du säger på många sött och undrar om du såg att jag refererade till Eberhards bok i ett annat inlägg?
Mary,
"om det är skolans syn på det hela så borde "alliansen" haft en vidare diskussion kring det hela."
Det är väl det som är problemet. De som styr har ingen insikt i hur skolan verkligen ser ut och fungerar. Man är bara ute efter billiga poäng hos allmänheten, och lyckas eftersom flera förslag låter bra om man inte har insikt i verksamheten och inte tänker ett steg längre...
Jag har fortfarande varken träffat eller läst någon enda person inom skolan som tycker att alliansens skolpolitik leder åt rätt håll. Alla jag har kontakt med är rörande överens om att det går åt fel hål, och det borde ju säga något tycker man...
Eller föresten, när det gäller övergripande frågor om organisationen och lärarnas yrke är det rätt OK. Jag gillar förslaget om lärarlegitimation och tätare inspektioner t ex. Det är när förslagen rör själva skolverksamheten och barnen som det går snett. Har man inga verksamma rådgivare? Lyssnar man inte på NÅGON inom skolan?
Ja du Christer, jag har ingen aning. Folkpartiet leder skolfrågorna vad jag förstår och min egen inblandning i det hela är att jag skriver vad jag tycker om skaen i min blogg här. Jag vet att den läses av många.
En känsla jag har är dock att kommunikationskanalerna verkar ha klägg i sig. Olika världar...
Jag tillhör den typen som älskar varje dag och ser fram emot vad nytt som finns att lära. Det önskar jag gick att föra över på ungarna...
Skicka en kommentar