måndag 17 november 2008

Politiken eller personen...

Mona Sahlin får urdåliga siffror i de senaste opinionsmätningarna. Det är lätt förstås att skylla allt på henne, men vad man kanske glömmer är att det nog mer handlar om snuttifieringspolitiken. Människor är klokare än så.

Den borgerliga regeringens politik tycks uppskattas mer - inte minst för att den finns. Just nu spretar (s) rejält och Sahlin står mellan två hötappar - miljöpartiet och vänstern.

Såg på TVs Agenda igår när Ohly och miljöpartiets ekonomitaleskvinna diskuterade det eventuella valsamarbetet, det känns inte som om de riktigt är på samma bana. Det var lite extra intressant eftersom det i samma program togs upp hur politikerna styr debatten och försvårar för media genom att inte delta i de program de blir inbjudna till. Särskilt har de synpunkter på vilka de vill eller inte vill träffa. Detta händer titt som tätt tydligen och har ingenting med vilken regering som sitter, detta försvårar förstås för media. Självklart måste en politiker kunna tacka nej till att delta, men man får förstås ta konsekvenserna då, att kanske bli framställd i dålig dager. Rättvist?

Göran Perssons förra pressekreterare Anna Hellsén intervjuades och menade att det var viktigt att Persson skulle möta någon på "rätt" nivå. En partiledare alltså. Inte någon menig för då kunde den personen få större betydelse än den skulle ha. Det kunde bli irrelevant! Det var viktigt med hierarkier där. Snacka om att ha ett överhetsperpektiv. Något som (s) oftast beskyller andra för att ha. Man kan förstå det där om det handlar om partiledardebatt, men för övrigt så måste väl en minister oavsett roll kunna tala med andra som inte är ministrar? Annars blir det väl mycket navelskådning, eller hur? Det gäller att inte tappa kontakten med väljarkåren. Den ska odlas även när det inte är valår. IMHO.

(SvD)
Kolla på Agenda här

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

1 kommentar:

Lövet sa...

Det intressanta är att hela mediadebatten handlar om huruvida Sahlin gjorde fel när hon uteslöt (V) från sitt "regeringssamarbete".

Jag undrar om inte de socialdemokratiska kärnväljarna snarare reagerat instinktivt på hela idén om att släppa in något av extremistpartierna överhuvudtaget. Kan inte tro att Pelle Plåtslagare och Ulla Undersköterska i gemen är jättepigga på att lägga Sverige i händerna på ett gäng testuggande vänsterakademiker (oavsett om de är gröna eller röda).