Världspolitik eller den vardagsnära...

De senaste dagarna har det handlat om världspolitik, valet i USA alltså. Obama eller Mc Cain. Självklart är det spännande och viktigt för oss alla. Många är de som kommenterat det amerikanska valet ur olika aspekter. Jag tänker inte göra det själv eftersom jag liksom med åren bestämt mig för att försöka påverka det som ligger nära, nämligen vardagspolitiken. Det är lätt att glömma den mitt i yran och att det också göra skillnad. Det innebär dock inte att jag är ointresserad alls av USA och hur det går där, men det öppnar upp för tankar kring hur det är här i vårt något mindre sammanhang.

När jag första gången såg Obamas kampanjfilm Yes we can så gjorde den väldigt starkt intryck och gick direkt att översätta på den känsla av närhet och intresse som är önskvärd även hos svenska politiker. Vi är ett litet land och egentligen borde just den saken vara enklare här. Ändå känns det som om avståndet till vår egen regering är större än vad det är till Barack Obama. Jag är själv kontaktled 2 till Obama på Linkedin via en vän. Inte för att jag tror att Obama själv sitter och bryr sig om alla sina kontakter, men känslan och betydelsen av detta ska inte underskattas. Det är nog just det där kontaktskapandet och känslan av att få vara med och delta som är grejen med de sociala medierna. Fredrik Wass skriver på sin blogg om de olika mediernas betydelse och funktioner för engagemang i olika frågor och det är snabbheten i det hela som är det fundamentala. Frågan är om svenska vet så mycket om svensk politik som de nu vet om den amerikanska?

Naturligtvis är det en illusion och en fråga om kynne och kultur att man når närmare en amerikansk presidentkandidat än en svensk statsminister, men ändå. Känslan att vara nära även om den är illusorisk öppnar dock upp för att man ska känna förtroende och lust att stödja, eller hur? Det handlar om kommunikation och den bör vara tvåvägs för att betraktas som lyckosam. Det känns väldigt omodernt med monologer idag. Auktoritetsmodellen är förbi nu när det finns många som har kunskaper och möjlighet att dela med sig av den dessutom. Den naturliga auktoritetsfördelningen är inte längre lika självklar. Det var länge sedan det bara var prästen som kunde läsa och därmed hade tolkningsföreträdet.

Barack Obama kom oss nära bland annat genom Internet, många politiker skulle nog tjäna på att göra det samma. Det är inte utan att man med ett visst intresse kan följa det svenska Piratpartiets aktiviteter, de har en mycket närvarande partiledare som uppmanar piratpartister att visa sina sympatier just denna dag, den 5:e november. Oscar Swartz skrev igår om sina sympatier och Emma skriver idag. I kommentarerna hos dessa bloggare kan man läsa många intressanta synpunkter och de som sympatiserar med piratpartiet är verkligen inte bara "ungdomar" som vill knycka musik som det ofta framställs som. Tvärtom så är det medvetna, internetanvändande välutbildade människor som har förmågan att se hur informationsflöden berikar hela samhället med ett stort kunskapsflöde och dessutom finns en vilja till att kommunicera utan att fråga om det är tillåtet. Kännetecknet är att de är personliga och tillgängliga. Deras inlägg är inte i förväg regisserade eller tillrättalagda av någon annan. Det handlar om spontanitet som väcker tankar hos andra.

Måhända att Piratpartiet ännu inte har den organisation och breda plattform som etablerade partier har. Men är det nödvändigt? Det kan också vara begränsande med för stor organisation. Det är nog klokt att inte räkna bort Piratpartiet till nästa val. Kanske rent av väldigt klokt att ta en titt på hur de beter sig.


Själv är jag moderat och har nog tänkt förbli det. Politik handlar inte bara om övervakning som tur är, även om det är där jag har min egen lilla allians med Piratpartiets inställning till frågan. Jag vet att jag delar den frihetstanken med många andra moderater. Annars hade jag nog funderat ett tag till. Mycket skräp får jag ta för detta trots allt men jag anser att det är viktigt att ha en egen politisk röst.
Om Piratpartiet bytte namn till Privatpartiet skulle jag kanske på allvar fundera på att konvertera. I en politisk organisation finns det trots allt väldigt många tankar och inriktningar och dessutom väldigt många olika människor, ibland är man på samma bana som de som har makten att driva olika frågor, ibland är man det inte. På något sätt är det viktigt att i alla fall framföra sina tankar så småningom får de kanske gensvar. Ska man gå genom de traditionella stigarna så kommer man inte alltid fram. Dialog är viktig och det gäller också att agera utifrån den inte bara låtsas som om man lyssnat och sen köra sin egen linje i alla fall. Dessvärre så blir man alltid genomskådad och det kan vara aktuellt för vissa politiker att fundera över den saken. Att vara smart är inte alltid smart så att säga.


Min önskan idag är dock att vi fick tillbaka systemet med att stryka namn på valsedlar, en utvikning kanske, men det skulle underlätta en hel del och säkerligen få lite fart på partipolitiken och politikerna igen. Dick har plockat godbitarna ur Obamas tal, lägg särskilt märke till att det han säger är förknippat med känslor och är inspirerande, det når fram. Inte instrumentellt och rationellt utan mer talande till oss som människor. Detta är något särskilt att fundera kring, sett ur ett nära vardagspolitiskt perspektiv och är något vi själva kan påverka.


Sydsvenskan,AB1, AB 2, DN1, DN 2, DN 3, SVD 1, SVD 2.

(intressant)


Läs även andra bloggares åsikter om politik, USA-valet, politiker, Obama, internet. dialog, piratpartiet, moderaterna