torsdag 8 januari 2009

De ringde till min man...

Jag hade en period i mitt liv då jag verkligen var arg. På allt och alla och hela tiden. Fanns liksom ingen som klarade nålsögat. De var för slöa när jag ville ha tempo. Inte fattade de vad jag menade heller. Överhuvudtaget så var omgivningen mer korkad än lovligt.

Och jag var argsint som fan. En gång ringde min man och undrade lite försiktigt hur det var fatt egentligen. De hade nämligen ringt från bilverkstaden och lite försiktigt undrat över mitt utbrott lite tidigare under dagen. Det handlade då om att det inte fanns en lånebil som jag ansåg att jag hade behövt. Tydligen så hade jag uttryckt allt möjligt där om hur jag aldrig mer skulle laga bilen hos dem med deras taskiga service. Ja, ni vet. Helt urflippat.

Nåväl, min man är rätt cool och hanterar mig på ett bra sätt oavsett vilket humör jag är på. Han har en lugnande effekt, det är väldigt skönt. Jag började tänka efter om mitt utbrott verkligen var rättvist eller om jag just den här gången skulle söka problemet hos mig själv. Ja, det kunde jag. Tyvärr. Jag skämdes som en hund, köpte en jättestor påse med bullar och gick dit och bad om ursäkt för mitt uppförande. Det var en bra taktik visade det sig, nu får jag toppenservice där och vi har blivit riktigt goda vänner.

Numera är jag för det mesta lugn som en filbunke, det där koleriska har försvunnit. Jag tror att det handlade om hormoner, PMS och kanske rent av olika månfaser. Även livet har olika faser.

Vad jag vill säga är att det kan finnas olika anledningar till att man beter sig konstigt på jobbet eller annorstädes. Fler skulle behöva bli omgivna av typer som min man - katalysatorer. Til varje ilsken person behövs en filbunke.


(Aftonbladet)

1 kommentar:

Anders sa...

Det är härligt att se att det finns lite själv insikt i denna "debatt" om otrevlighet. Jag jobbar inom ett service yrke där jag får ta emot skit dagligen så man kan ju undra om man inte blir påverkad av kunderna som beter sig som svin och skyfflar skit över en. Den person som artikeln i AB handlar om kanske började glad och positiv men efter år av att få en massa skit blev lite sne och sur? vem vet