onsdag 21 januari 2009

Efter fildelningsdiskussionerna...

Den här artikeln ingår i den utbildningsserie jag tidigare har lovat att ge våra politiker kring olika internetfrågor. Genom att praktiskt belysa det som sker kan man hoppa satt förståelsen ökar.

När Nicklas Lundblad talar eller skriver brukar alla lyssna och fundera, han är en erkänt klok tänkare. Idag har han skrivit en mycket tänkvärd och intressant artikel om upphovsrätts- och patentdiskussionen (länk nedan). Hur den kommer att se ut framöver när vi passerat den trots allt ganska ytliga företeelsen musik- och film och kommit vidare.

Han talar om lärandet. Kommer det rent av att kunna kriminaliseras framöver? För vem äger egentligen tanken och kunskapen? När du en gång framfört en ”kunskap” av något slag och den förädlas av någon annan. Vem har då rätten till den? När två personer helt oberoende av varandra möts på nätet och hjälps åt att utveckla något som skulle kunna bli en produkt, vem äger den? Vem av de inblandade har företräde till idén som uppstått i ett samtal öppet för hela världen över internet? Där händer det väldigt mycket och det skapas en kunskapsdynamik som lever sitt eget liv, utan inblandning från den som vill styra.

”Bloggen Strobist är ett intressant exempel på en blogg som vuxit från ingenting till att vara världsomfattande idag. Den startades av en tidningsfotograf som tröttnat på att bära omkring tung utrustning och i stället ville använda saker som fanns på plats. En tupperwareburk som reflektor till exempel.

Idag har hans blogg samlat människor över hela världen, de kallar sig för strobister, de anordnar möten i olika länder där de träffas, visar sina kameraprylar och lär av varandra. Här finns inga gränser. Det är unga, det är gamla, det är proffs det är amatörer. Kunskapen vidareutvecklas, ingenting står stilla.” (MXJ)

Strobist är ett ypperligt exempel på när kunskapen fördelas ”gratis” som den ofta gör i forum på internet. Du kan slänga ut en fråga om något, vad som helst egentligen och vara säker på att få svar, från vem som helst i världen. Det kan sitta en expert i Australien, eller en amatör i New York, en rörmokare i Södertälje som har inlägg att göra. Ställer frågor, rättar till, kommer med nya vinklar. Den ena lär den andre som gör att den tredje fyller på sitt kunnande. Kunskapen frodas på internet, människor från olika länder och världsdelar möts och rätt som det är händer det. Man behöver inte längre ”gå på kurs” med given utbildningsplan – frågorna och kunskaperna vidgas med en automatik och en snabbhet som vi aldrig sett förut. Det är inte så att det är NÅGON som bestämmer längre. Kunskapsbildningen sker autonomt.

Inte självklart att den som startade tråden blir kvar, man får svar på sitt och lämnar. Sen kommer det nya aktörer – tråden fortlever av sig själv även när skaparen lämnat. Några stannar kvar andra kommer till. Hela tiden byggs nya vinklar in och nya kunskaper kommer till. Snacka om levande lärande.

Hur det kan fungera

Här kommer ett exempel från verkligheten – som vanligt är min man inblandad han är en person med mycket stor nätnärvaro och är ett bra exempel på en modern nätmänniska.

Det startade med att en person skickade in en fråga om antenner till sin blixt och utvecklades i gemenskap med andra till att bli en artikel, ja en lärobok om hur man kan utveckla en elektronikprodukt tillsammans. Med nätet som arbetsplats.

Här på Flickrforumet hittar ni diskussionens start

Det hela utvecklades så småningom till en privat mailkonversation mellan min man och en annan medlem. Lödpennan åkte fram, det testades och löddes och testades och bilder togs och skickades dem emellan under en intensiv period av experimenterande och divideranden. Den andre killen sammanställde det hela med bådas text och bilder. Resultatet kan ni se här.

Tråden lever nu vidare med helt nya medlemmar som vidareutvecklar frågan. Är inte detta intressant så säg? Men vem äger produkten nu då? Vem äger tankarna som sammanställts till en enhet över nätet? Vem kan stämma någon annan för ”stöld” av idén, av kunskapen?

En sak är säker och det är att kompetens/utbildning/kunskapsinhämtning kommer att se annorlunda ut framöver. Autodidakternas tid har kommit.

Ännu en fråga måste besvaras. Hur skall man värdera all denna kunskap? I småföretagen går det nog bra, men hur der det ut i de stora organisationerna där den formella examen är tongivande? Kommer de att lyckas klara sin rekrytering när grunden i formell utbildning rycks undan, när det inte längre är någon garanti att den är den bästa. När det inte längre är självklart att det formella utbildningsväsendet producerar de bästa längre. Hur ska universiteten kunna tackla detta fenomen? Jag tror inte att det går att stoppa.

Information at your fingertips var Microsoft devis för några år sedan, är inte riktigt säker på att det var exakt hit där vi är idag som Bill Gates menade då. Men man vet aldrig. Nu är det i alla fall sant. I vilket fall så är det väl inte troligt att han tänkte att informationen skulle vara gratis. Jag blir just uppmärksammad på att Vita Husets nya webbplats kör under Creative Common License. Använd materialet men uppge källan. Det är i tiden det.

Det finns många frågor att ställa – det borde diskuteras mer ur beteendevetenskapliga aspekter också, inte bara juridiska och ekonomiska. Internet förändrar oss.

Läs Nicklas tänkvärda artikel här. Han skriver ” "Och medan dagens strider i första hand handlar om reformer och behovet av sanktioner, kommer morgondagens antagligen att i högre utsträckning handla om immaterialrättens legitimitet över huvud taget."

Många andra bloggare har haft sina egna synpunkter på den här artikeln. Anna Troberg skriver om att fildelning gynnar både ekonomi och kulturliv. Bjärnemalm uttrycker sin positiva inställning till Nicklas artikel och vidareutvecklar sin tankar i frågan. Bloggaren med ögat mot rälsen funderar om rätten till kunskap. Via bloggen mkfc kommer en länk till vad Larry Lessig har att säga om vem som har rätten till kunskap och vetande. Chris Anderson funderar om hur det hade sett ut om man tagit betalt från början på nätet. Karl Sigfrid , den moderate riksdagsmannen som är en av de få som intresserar sig för de immaterialrättsliga frågorna, skriver om den offentliga utfrågning kring sanktionsdirektivet (Ipred) som hölls i Riksdagen. Han sammanfattar den som tunn. Det är ganska oroväckande – för om inte intresset finns för upphovsrättsfrågor på andraplan så vet man aldrig vad det hela kan sluta.

Uppdatering: Många fler bloggare har nu kommenterat kring Lundblads artikel. Intressant med alla dessa olika vinklar: Fridholm med sina sagor från Livbåten har kompletterat med fler praktiska exempel och tar upp tankar kring hur vi sätter upp staket kring alla våra öppna platser. (det var också han som gav mig min nya blogglogga i julklapp, vilken kille va? Så juste av honom, så många snälla människor det finns på internet). Farmor Gun talar om upphovsrättsindustrins Pyrrhusseger. Martin Evald är imponerad av Nicklas Lundblads förmåga att uttrycka tankar. Man ska absolut oroa sig för Ipred menar Emma , man ska inte gå på allt som auktoriteter säger och det tycker inte Swartz heller. För i en svulstig bloggpost talar utan krusiduller talar han om vad han tycker.


Det måste tänkas ett steg längre fram helt enkelt. Och det nu - för det hela går fort...

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

3 kommentarer:

calandrella sa...

"Använd materialet men uppge källan." Nu förenklar du. Även licensvillkoren behöver anges, ex.vis genom länk till licensen (inte creative.commons.org, utan själva licenssidan på den webbplatsen).

Mary sa...

tack för påpekandet calandrella du mystiska väsen...

Anonym sa...

Fler och fler börjar nu inse det Richard M. Stallman förstod och skrev en liten historia om redan 1997. The Right to Read Det är en kort liten sciens-fiction om Dan Halberts moraliska funderingar år 2047 när hans klasskamrat Lissa Lenz frågade om hon kunde få låna hans dator. Hennes hade gått sönder och hon vågade inte fråga någon annan än Dan. Detta satte Dan i ett dilemma, om han lånade sin dator till henne, så kunde ju hon läsa hans böcker utan lov. Redan tanken att låna ut datorn var chockerande, som alla andra så hade han sen barnsben fått lära sig att delande av böcker var fel, något bara Pirater gör.. Stallman utvecklar sedan det hela till hur Software Protection Authority ofelbart skulle få reda på tilltaget, och hur både Dan och Lissa skulle sumpa sin utbildning och förstöra hela sin framtid.

Han gjorde en uppdatering 2007, alltså 10 år efter, och skrev att rätten att läsa är en strid som sker idag, även om det kanske tar 50 år för rättsmedvetandet att sjunka så lågt. Alla lagar som behövs för att realisera dystopin är idag redan antagna. Vi är där nu, tåget har redan avgått och växeln är lagd till denna väg. Hittils verkar våra politiker närmast använda Stallmans dystra scenario som en roadmap, även om de givetvis inte läst ett ord, inte som det avskräckande exempel det antagligen var tränkt som. Tyvärr verkar det ta sisådär 10 år även för bildat folk att förstå den skäggige och långhårige gamla gubben Stallman. Tyvärr.

RMS skrev det för 12 år sedan, det är en evighet i dessa sammanhang.

Pontussan