Vem lurar vem egentligen.

Maria Abrahamsson skriver om Brottsförebyggande Rådet idag. Det handlar om en rapport där slutsatserna skiljer sig. Rejält. I en debattartikel med stor genomslagskraft framgick att fotbollsvåld skulle hanteras på samma sätt som kriminaliserad brottslighet. Rapportförfattaren har inte dragit samma slutsats utan nämner saken i några korta rader bara. Intressant. Har rapporten lästs med andra ögon, enligt principen vi ser det vi vill se och utan att ifrågasätta, eller har man helt sonika tagit den som grund för att driva en egen agenda. Man vet aldrig.


Abrahamsson funderar över om vem som blivit lurad eller låtit sig luras och härleder frågan vidare till politikerna. Hur mycket läser de och förstår av rapporter egentligen? Troligen läser någon annan och sammanfattar. Problemet som kan uppstå då är att slutsatserna kan bli felaktiga.


Det är dock inte självklart att utgå ifrån att man blivit medvetet desinformerad. Det är så att vi alla tolkar omvärlden utifrån vår egen kunskap och våra egna uppfattningar om den. Att sedan tillstå att man fattat fel är en större grej. Inte många som vill tappa ansiktet. Det ser vi dessvärre ofta. Fjädrar blir hönor och det beror i sin tur på de föreställningar och de tankar vi har högst upp på hyllan. Men vem erkänner att man hade en annan vinkel än den som menades ursprungligen? Väldigt få. Tolkningen blir alltid ens egen. Ibland går det nog lite för fort även i politiken. Det blir lätt att vara populistisk, eftertanken saknas. Ofta. Tyvärr.

Ser fram emot fortsättningen på denna historia. Abrahamsson har begärt ut handling hos Brå som hon blev nekad tillgång till. Det har hon förstås överklagat. Offentlighetsprincipen är inte alltid självklar i första rummet.

Slutsatsen att det är ganska vanligt att politiker har den "korta versionen" som de självsäkert går ut och talar för är lätt att dra. Det gäller många frågor. Så fort det börjar i frågasättas blir det svettigt.