söndag 11 januari 2009

Whazz up - Marklund...

Vad är det som händer kring Liza Marklund just nu? Det verkar inte ha några som helst proportioner. Den allmänna uppfattningen tycks vara att hon ridit på en lögn kring sin bok Gömda. Det handlar om sanningen och vårt förhållande till den. Just nu om nämnda Marklunds förhållande till sanningen. Men är det inte så att sanningen och världen ligger i betraktarens öga? Det som är sanning för mig behöver inte vara det för dig eftersom du ser på saken på annat sätt utifrån de kunskaper och erfarenheter du själv har av världen. Vår egen världsbild kretsar bara utifrån oss själva, det finns ingen exakt sanning även om många förstås önskar det.

Mediavärlden är indignerad, det är uppenbart. Det handlar om lögn och förbannad dikt tydligen. Nu ska hon sättas dit. Har ingen aning, har inte läst boken Gömda, den står i bokhyllan men själva berättelsen tilltalar inte. Orgier i misshandel och elände och allmän förföljelse i bokform är kväljande och väljs gärna bort. Hellre då en rejäl deckare som man från början vet är påhittad. Det är inte heller Marklunds böcker som lockar, de är rätt kassa. Men många gillar dem uppenbarligen med tanke på försäljningssiffrorna. Femböcker för vuxna enligt min mening. Allt har dock sin plats och varje bok som lockar till vidare läsning överhuvudtaget är väl på sätt och vis en samhällsvinst.

Vems sanning

Det är klart om något utger sig för att vara sanning så ska det väl vara det också. Men frågan man ska ställa sig är förstås vems sanning man talar om? Din, min eller andras? Om man funderar kring media och heder och sanningar så haltar det hela en aning, eller hur? I det här sammanhanget har Marklunds bild av sanningen uppenbarligen enligt allmän uppfattning lurat omgivningen. Rösterna är upprörda och Liza Marklunds huvud krävs på ett fat nu.

Det är svårt att veta hur man tänker här - skulle media vara någon slags generell sanningsinstitution? Se bara på alla slask-TV och kvällstidningarnas orgier i sanningen om Linda Rosing som exempel. Hur sant är allt som skrivs om henne och andra konstruerade kändisar som flyter upp till ytan i den ena märkliga verklighetssåpan efter den andra. Där media sedan hänger på som iglar och spelar med eller rent av regisserar det hela. Det är svårt att veta vad som är vad, men det presenteras oavbrutet den ena märkligheten efter den andra, helt utan logik tycks det som. Sanningen om XX liv och leverne... Jösses.

Marklunds heder

Det är seminarier, det är debattartiklar, det är synpunkter från alla håll och Liza Marklunds heder ligger illa till i dessa diskussioner. Det är lite svårt att förstå denna indignation. Kan det bero på att hon nu tjänat för mycket pengar på sina böcker, kan det bero på hennes nonchalanta framtoning (vilket förmodligen bara är ett spel), den framgång hon haft. Är man helt enkelt avundsjuk och låter drevet gå? Eller är det så allvarligt det hon sägs ha gjort så att hela mediesverige ska gå bananas? Viss tveksamhet borde finnas här. Lite eftertanke, är detta så allvarligt?

Jag kan ha fel för all del. Men på något sätt - mitt i krigshelvetet, försäkringskassans floppande, åldringsvården och avlyssningssamhället med FRA-klagen och Ipred och efterföljare så känns Liza Marklunds skriverier lite ointressanta. Minst sagt.

Sanningen ligger i betraktarens öga. Fundera på det. Allt är Trumans show och det finns alltid någon som är huvudpersonen i likhet med Truman själv. Marklund själv borde träda fram och säga att det blev fel det här, bryta ihop och gå vidare. Göra en sk. pudel. Sen vore det kanske idé om även media tog och rannsakade sig själva lite med vad som egentligen är viktigt Det är så lätt att hänga på i olika riktningar, men det är synd att cykelställsdiskussionerna tar tre veckor och budgeten bara 10 minuter.

Detta är inget försvar för Marklund, hon är ingen favorit. Det är heller ingen anklagelse mot alla hennes antagonister utan mer än fundering kring vad som är sanning och hur viktig den kan vara och framförallt vilka proportioner saker och ting kan få om man inte stannar upp och tänker efter. Zac har gjort en intressant reflektion av det hela. Min egna frågor är - Hur viktig var/är Marklunds bok på en skala? Egentligen? Har inte läsaren och mottagaren av ett budskap också ett visst ansvar att reflektera och inte köpa allt rätt upp och ned utan urskiljning. Sanningen ligger i betraktarens öga.

Monica Antonsson har skrivit en bok om Marklunds bok och sanningshalten i den. På bloggen beskriver hon sin syn på sanningen om det som berättas i Gömda. Isobel Hadley-Kamptz ledare i Expressen är utan pardon. "Antingen har Liza Marklund utnyttjat Mia och hennes närmaste för att göra en politisk poäng starkare eller också är hon en medioker journalist som inte kollat sina källor. Ingetdera är särskilt smickrande."

(intressant)

Lite olika skriverier i saken, från många vinklar: Aftonbladet, Jinge, albylien, Ronge, Sydsvenskan, hos Neo finns det många länkar och de kommer också att hålla ett seminarium om mediemakt i veckan som kommer. Sista ordet i den här frågan är inte sagt ännu, den saken är klar. Bloggen the Witch har samlat länkar om Gömda-affären, där kan man läsa om ALLT som hänt och skrivits. Jerry funderar om proppen gått ur nu.

Själv kan jag inte låta bli att fundera kring proportionerna av det hela... Själv är jag helt besatt av att den personliga integriteten måste värnas. Det finns förstås även där fler sanningar att fundera kring... Det är inte alltid lätt att leva.

Uppdatering: Anna Troberg kommenterar i min anda, "true story är ingen kvalitetsstämpel. Tänk om hon hade skrivit en rapport - då hade Anna somnat. Kulturbloggen hänvisar till en Jerry.

Uppdatering 2: Witchbitch funderar liksom jag om sanningshalten. Linus Samuelsson reagerar också på proportionerna. (tack för tipset Johanna) . Det som förvånar mig nu är att det blir sånt himla liv kring en bok som är skriven av en journalist som också är romanförfattarinna. Säger det något om hur populärkulturen gått in och tagit över vetenskapens roll i våra medvetanden. Det bli "common sense"uppfattningar som råder i stället för den vetenskapliga grunden. Den här diskussionen ligger väl ändå lite mittemellan. Men viktigt är förstås att överhuvudtaget fundera kring hur vi förhåller oss kritiskt till vår omvärld. Då menas inte kritisk i negativ mening utan att man helt enkelt reflekterar. För det är lätt att lura sig av common sense som väl närmast kan beskrivas som något slgs gemensamt sunt förnuft - det vi vet och utgår ifrån. Sant eller ej.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

9 kommentarer:

Anders sa...

Ja vad är sanning. Jag antar att en sanning bör bygga på någon typ av fakta. Det är klart att fakta också kan manipuleras till viss del men då borde de inblandade reagera.
Det är klart att böcker inte betyder så mycket om man jämför med krig och annat elände. Dock kan de påverka vad folk tycker och i vissa fall också fungera som avslappning och verklighetsflykt från den gråa vardagen.
Det är väl rätt så självklart att även "sanna" berättelser kryddas lite för att någon skall vilja läsa dem. Det är lite av samma sak som med Sveriges första dockusåpa Robinson, ingen tror väl att de är själva på ön eller att man i Parlamentet inte går efter manus.
Det finns fullt av exempel.

Bara en enkel åsikt

Anonym sa...

Jag har svårt att förstå den dånande moraliska indignationen här från media och från läsare - nu i AB-s kommentarsfora om hur ledsna och svikna dom känner sig.

Strunt. Sen när blev skönlitteratur nån absolut sanningskälla?

Marklund ska iaf ha cred för att hon belyser ett obehagligt samhällsproblem - nämligen att en del heteromän slår de kvinnor dom påstår sig älska och avguda.

Är det bibelskiten om "den man älskar agar man" som fortfarande spökar här?

Att Marklund tar till billiga klassiska knep från tantsnusklitteraturen som "män med svarta brinnande ögon" (fniss) må vara förlåtet. Det har ju fått dom som annars aldrig öppnar en bok att börja läsa.

Den här historien påminner inte så lite om när Mahmoody - Inte utan min dotter härjade som värst. Bekantskapskretsens annars tämligen illiterata mammor sträckläste, suckade och förfasade sig. DEN VAR JU SANN. Shure baby...

Den usla och rätt rasistiska boken följdes sen inte oväntat upp med en ännu bedrövligare och diskvattensaktig Hollywoodfilmatisering.

Att okända Antonson här har lagt ner så mycket energi på att montera ner Marklunds story är säkert med kall beräkning. Angrip en kändis så får du automatiskt gratisreklam i media oavsett om det är en bok eller skiva eller nåt annat som ska lanseras och krängas.
Åke.

Nils Dacke sa...

Vi människor sägs det ljuger varje dag. Säg att vi ljuger 10% och talar sanning 90%. Säg att vi gör omvänt, 90 ljug och 10% sanning. Skulle det fungera. nej en sådan människa kallar vi med rätta för en person som är mytoman eller Munchausen by proxy syndrom. Lika med detta. Det hade säkert varit helt ok om hon skrivit att det var en skönlitterär bok men nu var det sanning.

Om vi tar ett annait yrke, mitt ingenjör. säg att jag konstruerar en bro som jag säger håller om lastbilen kör över men det gör den inte och mycket riktigt bron kollapsar men jag vann kontraktet och pengarna sitter på mitt konto.
Ok eller?

Mary sa...

Jag försvarar verkligen inte lögner, absolut inte... Inte Marklund heller - men proportionerna funderar jag över.

Bengts Moa sa...

Lite von Oben-attityd i ditt inlägg? Pöbeln får skylla sig själva om de inte förstår att det som utges för att vara sant inte är sant.
Gömda har varit en väldigt viktig bok för många människor. En del har trott att det var en sann historia. Och varför skulle de tro något annat? När Marklund gång på gång har sagt att Gömda är sann. Marklunds bästis Mona Sahlin har trott på boken, socionomer, lärare, poliser, åklagare har trott att Gömda var sann. Marklund har sett Gömda/Asyl som en slags politisk handling.
Är det så konstigt att folk blir upprörda då? Och nej, mediavärlden har inte varit upprörd. De har försökt tiga ihjäl storyn i en månad.

Galaxa sa...

Nja, nu ligger det väl lite mer bakom detta än att det bara går att koka ihop till en diskussion om vems sanning det är! Och apropå drev, så har Marklund varit ganska bra på att dra igång sådana själv:

http://et-phone-home.blogspot.com/2008/05/vingklippt.html

Och läs Anna Heberleins artikel från förra året:
http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/artikel_988727.svd#articlecomments

Björn sa...

Det problematiska i "affären" med Glömda är att Liza Marklund i alla diskussioner om boken likställt sin version av sanningen med fakta. Nu kallar hon det subjektiv sanning, vilket bara är ett annat sätt att säga att det kan röra sig om rena lögner.

Det kan kanske förlåtas om det bara gällde ett knep för att sälja böcker, men hon har även använt "sanningen" för att rikta starka anklagelser mot Sverige i akt och mening att bland annat ändra beviskrav för (kvinno)misshandel och då är det inte lika lätt att ursäkta.

Vad gäller läsarnas upprördhet tycker jag att det är fullt förståeligt. Eftersom det framställdes som en sann berättelse (dvs det har hänt så som det står i boken) har många läsare investerat mycket mer känslor i Mia än om hon bara vore en romanfigur. När det nu framkommer att mycket är hitte på så känner de sig naturligtvis lurade.

Om Mia dessutom är en suspekt individ som sysslar med bidragsfusk eller vad det nu var, och att det till och med är möjligt att den uthängde mannen är den som drabbats värst (både misshandel och stigmatisering efteråt som skurk i dramat) kan man föreställa sig att många läsare känner sig rätt dumma.

Liza Marklunds ursäkt är även i klenaste laget tycker jag. Hon vet naturligtvis att boken inte skulle ha sålt nämnvärt, och det gjorde den heller inte innan hon fick sitt genombrott med Sprängaren, om hon inte lagt till att allt som står har hänt. Hon verkar ha kört ett trix och får nog acceptera att det svärtar hennes rykte. Det är så kakan smular ibland.

Björn sa...

Sorry, Gömda ska det naturligtvis stå:)

APOCALYPTIC PUSSY sa...

Men vad pratar du om? Det det handlar om är ju att en bok LM och "Mia" påstått vara i stort sett fullständig sanning verkar vara i stort sett fullständig lögn. Det är det folk är förbannade över.
Allt det där andra i din text, vad som är sanning för vem, är en annan sak.