När fan läser bibeln…

Jag har länge försökt få fatt på Fredrik Reinfeldts bok Det sovande folket – mest av den anledningen att det förekommit citat lösryckta ur sitt sammanhang som framställt honom som en person med ”hemsk människosyn” för att citera en socialdemokrat. Jag anser inte att han är det och kände att det låg något annat i hans uttalanden. Det gör det faktiskt också. Han talar om ett samhälle där den egna känslan för de närmaste och viljan att hjälpa dem är orättvisa, det är bättre att överlåta detta på annan. Han talar om att lägga ut ansvaret på någon annan som välvilligt tar det, dock inte utan villkor.

Jonas Morian är en vettig socialdemokrat för det mesta. Han skriver idag och försvarar Mona Sahlin, det är bra det behöver hon. De där personliga elakheterna som duggar tätt mot henne är trista, det gäller oavsett vem det är riktade till förresten. Det är synd att man inte kan hålla sig till sakfrågorna. Men vi gör oss alla skyldiga mellan varven att ta den enklaste vägen – att vara tarvliga mot varandra. Man kan skämmas för mindre. Visst retas man för Toblerone när det gäller Mona Sahlin och visst retas man nu med Fredrik Reinfeldt för det han skrev som ung riksdagsman. Enligt min mening borde vi lyfta oss över sånt där och bara diskutera sakfrågor..

Mona Sahlin har fått mycket spö på sistone. Eftersom man nu inte kan nå Fredrik Reinfeldt som han är idag, så plockas hans gamla skrift från MUF-tiden fram som en slags bekräftelse på att han är en dålig människa. Fredrik Reinfeldt var 28 år när han skrev den och med bestämdhet talar man om honom som vuxen riksdagsman med tunga förtroendeuppdrag då, för att förstärka hans sk. mörkare sidor. Jaja, säger jag. Aldrig är man väl så vuxen och har koll och vet med bestämdhet hur det ska vara och hur allt ligger till som när man är i den åldern. Jösses, jag har varit där och jag är mamma till ett par ungar som passerat den åldern ifråga. Ju äldre man blir desto mer blandas det svarta och vita till olika vackra nyanser i grått. Människor stannar inte upp i utvecklingen i 30-årsåldern även om många tycks tro det. När man klagar på hur Reinfeldt skrev då så borde man jämföra det med hur retoriken i övrigt i samhället användes på den tiden. Andra starka ord och begrepp användes för att förstärka budskapen och visst är det enklast att ta allt bokstavligt. Då slipper man se skogen för alla träd dessutom och synfältet minskar. Mycket jag själv skrev och gjorde när jag var i 30-årsåldern skulle vilja ha osagt och ogjort faktiskt. Hur kul på en skala var det när gamla scoutkompisen läste upp den loggbok jag skrev i 14-årsåldern på 50-årsdagen (NOT). Men var och en lever trots allt i sin egen avgränsade världsuppfattning av livet och runtomkring pågår det övriga eller hur man ska säga.


Jag är glad för att jag äntligen fick läsa den här skriften – och nog ser jag helt andra saker och meningar i den än vad (s)-kollektivet nu gottar sig i. Hur det är med läsförståelsen, kan man undra ibland. Att plocka ut enstaka meningar ur en helhet kan faktiskt bli hur som helst. Det blir det också. Men när fan läser bibeln så… dessutom så görs det ofta medvetet.

För min första tanke när jag läste uttrycket om den mentalt handikappade svensken, det mest omskrivna citatet, var just att den som blir fråntagen sin egen möjlighet till eget ansvar också slutar att ta det. En slags inlärd hjälplöshet uppstår när den andre (samhället) alltid tar hand om allting. Det är ett slags handikapp att sakna den förmågan, att ta eget ansvar för sitt liv och det är förfärligt att bli fråntagen den också, även om det sker i någon slags välmening.

Resurserna i välfärdssamhället har sakta men säkert övergått från att vara just ett stöd till den som inte klarar sig själv och har behov av hjälp, till att bli en fri rättighet och dessvärre kanske också en grundval till hur människor fattar beslut om sin försörjning. Det är omgärdat med så mycket regler att hitta kryphålen för att kunna få ta del av bidragen är viktigare än att stödet kommer dit där det hör hemma. Trots allt så betalas stödverksamheten med skattemedel, pengar som andra jobbat ihop och betalar in. Man glömmer lätt detta. Det finns vare sig en sedelpress eller någon snäll pappa som öppnar plånboken när det behövs. Det är alla skattebetalare som är med och betalar.

Det går inte en dag utan att det kommer upp exempel på hur regelverket kring olika bidragsmöjligheter används som stöd för beslutsfattandet kring hur man ska försörja sig. Reglerna är snåriga och mycket tid går åt till att fundera på hur mycket man förlorar i bostadsbidrag om man går upp i heltid, hur mycket dyrare barnomsorgen blir i samma veva. Och så kalkylerar man utifrån bidragen för att fatta beslut om hur man ska försörja sig. Det är inte sunt. Bidragssystemen borde inte vara en variabel för beslutsfattandet kring hur man ska leva. De ska vara tillför hjälp till den som behöver och inte tas in som en självklar del i det vardagliga. Så måste vi börja tänka.

Deltog i ett intressant möte igår då vi diskuterade hur det kan komma sig att behovet av stöd har blivit så mycket större bara det senaste året. Budgeten har sprängts och då måste man fundera över varför. Fler behövande kanske. Men vet vi vilka som verkligen behöver? Vilka som får ändå bara för att reglerna är som de är?

För några år sedan var det en man i en kommun som 6 månader om året satt på torken på skattebetalarnas bekostnad, under tiden sparade han av sin pension för att när han var färdigtorkad skulle kunna resa till Thailand och supa skallen av sig för att sedan återvända och göra om samma grej i gen. Torken-Thailand-Torken-Thailand och så höll det på. Ska välfärdssamhället försörja en sådan person? De pengar han fick kunde hjälpa många andra, ensamstående föräldrar till exempel. Var det fel av kommunen att sätt stopp för det där? Det finns många liknande exempel som man kan ta upp.

A-kassan är en hjälp till många, men det är en omställningsförsäkring inte en försörjningsstrategi. Har väldigt svårt att förstå hur det kan komma sig att man anser sig ha rätt till att uppbära A-kassa halva året och jobba på säsongsdriven verksamhet resten av året. Många gånger för att hålla A-kassan igång. Det blir förfelat alltihop. Regelverken styr mer än förmågan att klara sitt eget liv. Det är inget snack om att den som verkligen behöver hjälp ska få det, men systemen inrymmer idag väldigt många som skulle klarat sig på egen hand. De blir tärande på ett sätt som inte var meningen från början och det blir på så sätt mindre över för den som verkligen behöver. Alla ska inte behöva i ett friskt samhälle. Människor har och har haft förmåga att klara sig själva.

Vi glömmer också att tala om alla de som INTE nyttjar A-kassa eller andra bidrag. Hur klarar de sig? Inte bara genom att ha en välfylld plånbok, det handlar också om att ha en personlig livsstrategi som int emed självklarhet blandar in samhällsstöd.

Alliansfritt Sverige – tack för att ni fixade boken så att jag fick läsa den. Visserligen drar jag helt andra slutsatser än vad ni gör men det är en annan sak. Samhället, det vill säga vi själva, har inte oändliga resurser. Det är den diskussionen som ska tas nu. Jag har personligen oerhört svårt att förstå att det skulle vara fel att människor får möjligheten att själva bestämma över sina egna liv utan inblandning av den ”andre”, alltså samhället i det här fallet.

Sanna Rayman tycker att det borde vara OK att ändra sig över åren med tanke på hur s-sidan gärna vill att statsministern ska förklenas och stå för det han sa då. Men hallå, det är inte bara den enskilde som förändrats utan också omgivningen? Samhället har inte heller stått stilla. Framför allt så tycker jag att den intelligente borde klara av att försöka förstå undermeningen i det man läser. Ord och begrepp är det mode i. Grundtanken att varje vuxen ska ha chansen att få klara sig själv och få fatta sina egna beslut utan inblandning av andra är för mig helt självklart. Magnus Ljungkvist (s)-aren är som en igel på att Fredrik Reinfeldt ska ta ansvar idag för de uttalanden han gjorde då och skriver ett öppet brev till statsministern på sin blogg. Undrar om den senare kommer att svara. Hoppas det.

Men det finns onekligen en del att fundera kring välfärdssystemen. Det är en vikitg fråga än idag. Om jag fick önska ska vi ha dem så att de täcker upp för behövande och inte ingår som en självklar del av människors försörjningsstrategi medan livet pågår. Människan har en oerhört stor potential att överleva på egna meriter och det är synd att dessa kommer i skymundan för att det alltid finns någon annan som löser problemen. Det är verkligen dags att ta itu med respekten för människors förmåga att tänka och klara sig själva. Blir man invaggad i en sfär av falsk trygghet så slutar man anstränga sig. Återigen för att förstärka, det finns människor som av olika skäl inte klarar sig på egen hand och de ska ha och de ska få hjälp. Detta brukar Reinfeldt ofta påpeka, men då lyssnar ingen konstigt nog. Han säger det ofta, men kanske i fel kontext? I politiken får dessvärre det instrumentella tolkningsföreträde.

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, reinfeldt, det sovande folket, sahlin, samhälle, välfärd