söndag 26 april 2009

Att vara rätt person på fel plats...

Aftonbladet har en intressant artikel om mobbning idag och beskriver de olika stegen i mobbningssituationen. Forskning har kommit fram till att det är de starka och modiga som mobbas på olika sätt. Inte de svaga. Det bästa man kan göra om man hamnar i en sådan situation är egentligen att dra. Det är inte en själv det är fel på i just såna här fall. Har en mobbgrupp kommit i gång så förflyttar de sina krafter till andra offer om det aktuella försvinner, så svaga och eländiga är dom. Vem vill vara i en sådan miljö egentligen?

Snåla skator sparkar starka systrar... Ni minns kanske den devisen från 80-talet. Det handlade om just vad det låter som, kvinnor som är dumma mot varandra. De svårigheter som finns för kvinnor att stötta varandra, det är som om att så fort det går bra för någon annan så premieras inte detta utan vederbörande får inte längre följa med de andra på toaletten. Något grovgeneraliserande kanske, men det stämmer allt för väl.

Jag har under senaste tiden funderat en hel del över denna företeelse. Såsom varande en stark kvinna själv vet jag vad det innebär att bli betraktad som något katten släpat in. Vara den som ett par stycken sitter och fnissar åt eller ignorerar eller låter bli att svara när man blir tilltalad. Å andra sidan, med åren blir man luttrad och vet hur man genom att använda olika härskartekniker tar udden av det hela, om man ens bryr sig. Människor som ägnar sig åt mobbning är mest patetiska och väldigt självmarkerande och förlorar själva i längden på sitt uppförande. Om de ändå kunde förstå det.

Ve den kvinna som vågar ta ton med magstöd och säga - här kommer jag och jag kan det här och det här. Det är det man lär sig på alla ¨populära självkänslekurser, eller hur? Det fungerar sällan i praktiken dock. Det spelar ingen roll i vilken organisationsform du befinner dig. Det är alltid andra som vill/ska avgöra hur mycket utrymme du får ta. Om du själv framhäver dig på något sätt så finns alla möjligheter att du blir utesluten ur innegänget. Det sker ofta subtilt. Men kännetecknande är att en liten grupp sluter sig samman och börjar mobba en ensam person.

Det handlar nästan alltid om ledarskapet. En bra chef /ledare ska alltid vilja ersätta sig själv för att nå vidare, men det är också en utopi. Ty många har redan passerat sin kompetensnivå och gör allt för att hålla sig kvar på sin post. Därmed så kan det utkristallisera sig i princip vad som helst. Vem kastar ut ledaren?

I en idéell organisation blir det svårare för där finns ingen chef. Vissa är säkert självutnämnda och agerar som om de vore chefer, det är ofta omogna personer med bristande erfarenhet som agerar så. Enligt min syn så bör man ta vara på alla goda krafter som finns och använda dem för det högre målet, organisationens framgång. Tjafsande och mobbningsaktioner bromsar dessväre framgången på det vidare planet för det gemensamma mål alla borde sträva emot. Men så lätt att säga och så svårt att genomföra. Det är människor inblandade och de agerar dessvärre inte alltid så rationellt som man kunde önska.

Begreppet utanförskap handlar idag mest om att ha jobb eller att inte ha jobb. Men utanförskap är också så mycket annat. Inte minst den som blir mobbad på jobbet vet vad det handlar om. Det tisslas och tasslas och blir tyst när man kommer in i ett rum. Man blir inte självklart kallad till möten och de andra sätter sig vid ett annat bord i matsalen. Tittar menande på varandra men aldrig i ögonen på den mobbade.

Det är oftast ett gäng som håller på, men nästan alltid är det en som leder. Det är den personen man som chef/ledare ska identifiera och punktera. Det är enda chansen att få det lugnt i organisationen. Mobbartyperna ger aldrig upp, de finner nya offer vartefter. Elakheterna förflyttas till nästa, det är det enda sättet de kan få utlopp för sin egen ångest. Visst kan mobbare må dåligt, men det är i sig inget skäl för att de ska tillåtas att trakassera andra. Här behövs hjälp för att kanalisera.

Efter ett långt arbetsliv har jag både varit med om att bli mobbad själv, se andra mobbas och dessutom se chefer som blundar för saken. De senare är nästan värst. För civilkurage önskar man hos en chef och nog är det minsta man kan begära att de kan hålla ordning i en grupp. Nu är det inte så enkelt det vet man av erfarenhet, man vet också att en grupp där det råder viss harmoni arbetar bättre och blir mer framgångsrika än en där det råder ständig spänning och misshag mellan medlemmar.

Mobbning är som sagt nästan alltid ett ledarskapsproblem för det är ledaren som måste sätta standard för vad som är OK på arbetsplatsen. Dessvärre är ofta ledaren också en människa (Sic!) med de tillkortakommanden som det innebär, så det är inte lätt. Men man måste börja diskussionen någonstans.

En viktig sak att komma ihåg är att vi själva är en del av helheten och kan bidra till att förbättra situationen och vi ska absolut välja oss själva i första hand. Man behöver inte stanna kvar på en arbetsplats där man känner sig mobbad. Tryggheten måste man försöka uppbåda inom sig själv.

Man är rätt person men på fel plats för tillfället... Kom ihåg det.


intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

4 kommentarer:

Annarkia sa...

Bra och viktigt inlägg Mary. När en organisation mår dåligt õkar risken för mobbning. Är då ledningen svag så ...

Mary sa...

Tack!

DC sa...

"Man kan inte lära gamla hundar sitta" tråkigt men ofta sant. Arbetet mot mobbning och för jämlikhet skall börja i vaggan men slutar tyvärr långt innan graven.

Ditt inlägg är viktigt och tar upp ett tema som är viktigt. Att arbeta för jämlikhet med antimobbningsplaner m.m. är "lag" inom tex skolan men motsvarigheten finns sällan inom yrkeslivet. Jag skulle tro att det beror på att man dels inte vill peka ut dom mobbade, missriktad välvilja och dels för att gamla strukturer tjänar på att bevaras och dom som har makten skulle behöva släppa delar av den för att komma åt denna problematik.

Att däremot flytta på sig, som du beskriver, stärker dock den rådande strukturen och bekräftar de som sitter på den informella makten i denna struktur. Det är svårt att som enskild se sig som riddaren som skall kämpa mot draken men det är nog tyvärr detta som behövs om det skall bli verklig ändring.

en liten notering bara: alla har vi i någon situation dragits med i mobbing-drevet. Att reflektera över detta och se sin egen medverkan hjälper i processen i arbetet mot detta.

Mary sa...

Visst handlar det om att se. Att försöka se och att också försöka motarbeta mobbning på alla sätt.

Vad jag menar med att dra sin kos är att det kan vara det bästa för en själv om man blir mobbad, en överlevnadsstrategi innan man börjar må alltför dåligt. Priset för att stanna kan vara för högt att betala för den psykiska hälsans skull och det är aldrig den mobbade som vinner på såna här historier. Vad jag menar är att vara Rätt person på felplats. Blir man utsatt så ärd et nog en tredje person som ska gå in och rodda i det hela. En mobbad person är alltid i underläge...

Jag har både praktiska erfarenheter och skapligt gedigen utbildning i ledarskap och kommunikation så det är utifrånd et jag ger mitt råd. Men naturligtvis finns det fler sätt att se på saken. Varje situation kräver sin egen lösning.