Vem som har sagt det får inte styra politiken...

Ett av de där generaliserande påståenden som vi slänger ur oss är att när en förändring presenteras vid ett sammanträde så frågar män "Vem har sagt det?" och kvinnor -"Varför ska vi göra det?" Nu tror jag inte att det går att säga att kvinnor är si och män är så. (har just haft en diskussion med några på twitter om detta). Men lek med tanken nu att det är vissa människotyper som är på det ena eller det andra sättet. Att det alltså för vissa är viktigare i vilken ordning ett ärende passerat i kvarnen än vad det egentligen innehåller om och vad det får för konsekvenser. Tänk om ledande personer har den inställningen? Att bara för att jag/rätt person sagt det så gäller det? Gammaldags auktoritär barnuppfostran helt enkelt. Det är inte bra.


Jag ryser när jag läser Per T Ohlssons artikel i Sydsvenskan. Den handlar om Anne Marie Pålssons syn på riksdagsmäns möjligheter att påverka och framföra egna synpunkter. Hon är en erfaren person med gedigna fackkunskaper, docent i nationalekonomi och borde ha mycket att tillföra. När jag själv var ung och i början av att bli politisk påläggskalv insåg jag hur lite jag egentligen kunde och hoppade av för att skaffa mig mer kunskap med avsikt att återkomma till politiken med lite mer på fötterna. Så här 30 år senare så har jag nu både gedigen arbetslivserfarenhet och en gedigen formell utbildning i beteendevetenskap och kommunikation så jag har sett en del i mina dar och förstår idag saker jag inte gjorde förut.


Det jag ser nu skrämmer lite. Anne Marie Pålsson berättar om att det är "Vem-som-har-sagt-det"-mentaliteten som råder är förfärande. Är det alltså så att viktiga beslut som påverkar en hel befolkning inte ens ifrågasätts på sitt innehåll, utan styrs av subtila regler om vem som har sagt att de ska genomföras? Att det är själva beslutsordningen som är den viktiga. Det har talats i termer om detta när det gäller FRA-lagens genomdrivande. Inte minst när man har lyssnat på Försvarsministerns det-är-så-här-det-blir-argument-vi-ändrar-oss-inte- så har det varit rent förskräckande. I synnerhet som det har framkommit så mycket kunskap om konsekvenserna av det hela som uppenbarligen beslutsfattare hade noll koll på från början. Om detta kan man läsa i oändlighet.

Erik Hultin skriver om svansen som viftar på hunden. Zac hänvisar till PJ A Linders analys om varför de unga sviker alliansen. Man har underskattat nätpolitikens betydelse menar han. Det tror jag det man har inte ens förstått hur det fungerar, och heller inte haft någon lust vad det verkar att ens bry sig i en vidare mening. Lagt beslut ligger och vi har sagt det, verkar det som om man tycker från ledande håll. Frågan om varför och konsekvenser av besluten har inte ställts.

Margaret Mead skrev på 70-talet om vad hon då kallade elektronålder - jag tror att vi i hög grad är där nu:

”Dagens ungdom växer upp i en elektronålder som hittills varit omöjlig att ens föreställa sig. Den äldre generationens erfarenheter från då-världen i långsam förändring är helt inadekvata. Ändå är det de äldre som fortfarande insisterar på att kontrollera de unga vilka formas av en värld de äldre aldrig kände till. Om den drastiska klyftan mellan unga och gamla skall kunna överbryggas måste den äldre generationen avstå något i sin makt, hävdar Margaret Mead ... (Mead M (1970), Kultur och engagemang – En studie av generationsklyftan, Ystad, Rabén&Sjögren…”) (min fetstil)

Man måste börja med att lyssna på varandra. Isobel Hadley-Kamptz beskriver sin ställningstagande inför det kommande valet på ett kraftfullt sätt. Hon beskriver en annan artikel om sin kärlek till internet. Isobel tillhör de unga vuxna som haft internet som ensjälvklarhet i livet. Hon är jämnårig med mina barn som har samma inställning. De i sin tur är förstås uppvuxna i en IT-intensiv familj. Mitt idag 9-åriga barnbarn kunde dra igång en dator innan han kunde gå. De ser bara möjligheter med internet. Såna självklarheter för dem alla.

Visst finns det faror på internet som en del politiker vill framhålla som anledning till att hålla kollen på allt och alla över nätet. Den nakna sanningen är väl den att de riktiga farorna sitter i en bil utanför skolan, eller står och langar knarket mitt på torget, kanske att de öppnar bakluckan på bilen och säljer alkohol till minderåriga. De riktiga otäckheterna finns i praktiska livet och har alltid funnits. Det gäller att lära barnen att förhålla sig till livets alla faror.

Det är överilat att tro att kontroll av alla är lösningen på alla problem. Man behöver dock fundera lite över konsekvenserna av att avlyssna all digital trafik och vad det betyder för människors känsla av att vara kränkt av staten. det är inte säkert att man ska avlyssna bara för att tekniken finns och det är möjligt som Nicklas Lundblad skrev i en artikel i SvD:

MEDEL UTAN MÅL. FRA-lagen ger staten verktyg för signalspaning som medborgarna aldrig diskuterat värdet av eller meningen med. Är det alls förenligt med demokrati att ge all makt till en stat som bara kan erbjuda en metod men som saknar mandat? Det undrar Nicklas Lundblad i serien om Sverige i FRA-lagens spår.

Tänk om det är så att beslutet om FRA-lagen är ett sådant som fattats på grunden - Vem det var som sagt det? Det är i så fall fullständigt hårresande. Nu vill vi ha politiker som funderar över varför vissa viktiga beslut ska fattas och komma med bra argument också. Inte bara för att någon har sagt det.

Samtidigt som Piratpartiet ökar sitt medlemstal och frågan om internets frihet förringas till att handla om tjuveri på nätet via fildelning så har jakten på piratpartiets ledare Rick Falkvinge tagit en riktig lågvattennivå. Aftonbladet beskriver honom som en slarver som behöver besök av TV4 städtanterna Marie-Louise och Madeleine så tar man samtidigt fasta på hans ekonomi och hans brist på moral när det gäller att skapa damkontakter. Det är riktigt lågt faktiskt. Det är den politiska frågan som man bör ta itu med. Samma personliga integritet ska gälla på internet som i alla andra sammanhang. Brottsligheten finns det redan lagar för. Man kanske ser Rick som ett tacksamt offer att slakta, men glömmer nog dessvärre bort att i det här fallet så är huvudfrågan viktigare än vem som driver den. För det gör många just nu. Så den här artikeln kan få motsatt effekt än den avsedda.

Ty frågan bedrivs rakt igenom och över partigränserna som Emma påpekar. Det krävs en öppen dialog om viktiga frågor. En sluten värld av politiker som är bäst på sin egen organisation och som bygger samhällsomstörtande beslutsverksamhet byggt på att rätt person har sagt att det ska vara så vill inte jag ha. Nej börja lyssna nu.

Uppdatering: Det värsta är att jag tror att detta förekommer i alla stora organisationer. Vem minns inte Göran Persson?

(intressant)

Stora partier backar i EU-valet. De kanske ska rannsaka sig lite? Fridholm har intressanta och läsvärda tankar kring politiken som den ser ut idag.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, alliansen, FRA, riksdagen, anne marie pålsson