torsdag 16 juli 2009

Vad hjälper alla dessa bokstavskombinationer...

Idag har jag läst ett mycket intressant blogginlägg hos Hippietanten. Det är måsteläsning. Det handlar om de bokstavsdiagnoser som i allt större utsträckning ges till den som anses vara annorlunda. Gör vi verkligen barn, ungdomar och vuxna en tjänst genom att placera dem i dessa olika fack? Är det alltid den mobbades fel att den blir mobbad? Detta är viktiga frågor.

Min egen syn på detta är att det är en skam att skolan inte kan tillfredsställa barns olika behov av undervisning med mindre än att de måste kategoriseras för att få hjälp. Det är skolan som måste byta fokus på vad som är normalt eller inte. Ibland önskar man att Bellkurvan inte fanns, den förklarar kanske, men den begränsar också. Som anhörig för man en evig kamp för sina telningar även när de blivit vuxna, men vad är det som säger att diagnosen är till hjälp? Kanske bara blir den till stjälp i det långa loppet.

Likriktningen av samhället är ett större problem. Att alla ska vara lika. Varför det? Det finns perioder i ens liv då man inte gör annat än försöker vara olik. Allt handlar om bekräftelse. Så varför öppnar vi inte upp samhället i stället för att ordna in den i olika lådor. Summan av attvara olika och tillåta både oss själva och andra att var det gynnar samhället. Det är synd att vi begränsar detta. Det är dags att ändra på samhället i den här frågan.

Jag skrev en bloggpost om fenomenet tidigare och ställde frågan - Måste alla in i rutan?

Tillägg: Jag anser att det måste till en attitydförändring, det handlar inte bara om pengar och extraresurser, det handlar om vår egen förmåga att acceptera människors olikheter.

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

13 kommentarer:

G:Wistrand sa...

Här kan man finna (åtmindstånde) en delförklaring i : David Eberhard´s bok : "ingen tar skit i de lättkränktas land" - har du en diagnos så kan du alltid använda den ...i olika "förklarande" syften.
Dvs. -du är inte själv upphov eller skuld till ditt/dina beteenden...

-behöver jag utveckla mera ?
MVH.

gwendolen sa...

Jag tycker att det är skönt att en del är "placerade i s.k fack" eftersom:

1. De kan få medicin. En del lider av sina handikapp. Ex damp och adhd. rastlöshet är säkert otroligt jobbigt. Jag vet flera som först efter diagnosering och ev. behandling blivit lyckliga.

2. Många med bokstavsdiagnoser är rent av elaka. De gör det inte med flit, de förstår inte ens att det sårar att säga eller göra på vissa sätt. De fungerar helt enkelt annorlunda och vet man att någon har ex. adhd så kan man förstå att det inte var av elakhet som hon/han sa eller gjorde det som man blev sårad av.

men annars håller jag med dig om att man borde stötta alla vare sig de är olika eller ej och att man inte ska behöva vänta på en diagnos för att få rätt hjälp.

Anonym sa...

Vill berätta en liten historia om en sak som hände min sambo. Min sambo är personlig assistent (ett jobb som ibland är vida underbetalt, men ingen vill betala utan taxan är c:a 250 kr i timmen som ska täcka övertid, jourtid, helgersättning, arbetsgivaravgifter, o.s.v.)
Den assistansberättigade är en kille som är trevlig men kan ha ett våldsamt språk, är folkskygg och går i specialskola.
Den här killen frågade en dag: Är jag normal?
Enl. alla våra gängse uppfattningar så är han inte normal, men istället för ett negativt svar så fick att som svar att alla är vi olika och ingen är normal. På vissa syns defekterna utanpå och ibland är dom inuti. Bara för att du kanske inte förstår matematik särskilt bra så ska du veta att du kanske är bättre på andra saker än vad dom är.
Den här killen kommer aldrig att få ett jobb (hans talang är tyvärr fakta om hårdrock). Han kommer att jobba inom Samhall, han kommer att få leva på sina föräldrar i den mån dom har råd och hans pension kommer att vara under existensminimum. Det är hans lott och han kan inte göra något åt det. Förr i tiden hade han kanske blivit en dräng eller dylikt, men i dagens samhälle så har han ingen plats bortsett från hos sig själv och sin familj. Han kommer att tillhöra det sk. utanförskapet och skulle han läsa tidningarna och förstå innebörden så skulle han rätt så ofta få reda på att politikerna tycker att han är en värdelös snyltare. Men sådant behöver inte många politikerna bry sig om för dom träffar aldrig på den här sortens människor. Det kan man i alla fall inte tro på när man hör sådana som Björklund, Billström och läser gammal skåpmat från Cristina Husmark Pehrsson (som numera har ändrat sig, i alla fall retoriskt).
/Daniel A.

Mary sa...

Vi är alla olika och jag menar att de som behöver hjälp ska få hjälp och självklart måste svårigheterna diagnosticeras så att man får rätt sorts hjälp.

Jag har aldrig hört någon moderat politiker säga att den som behöver inte ska få stöd.

Jag tycker att samhället är väldigt trist med sin stereotypa syn på hur en människa ska vara för att duga. Jag önskar att det går att ändra på detta. Jag vill verka för det.

Även en kille somkan allt om hårdrock borde få en plats. Om Samhall är den enda utvägen så måste den också ha ett berättigande.

David sa...

Jag har förstått att det ofta händer att barn får en ADHD-stämpel av sina lärare/dagisfröknar. Det är ett problem. Lärare och dagisfröknar är i regel inte kvalificerade att ställa dessa diagnoser. Mina diagnoser innebär att jag börjar få ordning på mitt liv. Concertan ger mig ork att göra allt det roliga som jag inte orkade förut. Mitt nuvarande projekt http://www.wreckamovie.com/productions/show/an-animated-space-opera är ett utmärkt exempel på något jag aldrig kunnat göra utan medecinen och självinsikten som mina diagnoser hjälpt mig att få. Gör de mig normaliserad? Så fan heller. Folk blir fortfarande frustrerade på mitt sätt att tänka, men numera så har jag lätt att visa för folk att även mitt sätt och tänka är meningsfullt. Denna förmåga hade jag aldrig uppnått utan min diagnoser.

Jag minns en gång när jag diskuterade saken med några bekanta till en vän. De sa, med den där jag är minsann upplyst-blicken, ungefär "Det är ju inte en sak som påeverkar intelligensen, det är ju inte en utvecklingsstörning." Jag påpekade för dem att allt tyder på att det visst påverkar intelligensen, för de allra flesta med dessa diagnoser ligger en bra bit över medel. De blev lite ställda.

Det gör mig förbannad på folk som missbrukar diagnoserna och i och med det göder på idén om att dessa diagnoser bara är påhittat flum. Dom sätter oss som faktiskt har dem i en jobbig situation där vi ständigt måste berättiga vår diagnos och problematik.

Mary sa...

David det där låter kul.

Jag tror inte att diagnoser är påhittat flum, tvärtom. Men man ska inte fastna i dem bara.

Borde inte normaliserad vara ett skällsord egentligen?

Som du säger - många som har diagnos är ju särbegåvade på olika sätt. Vi måste finna utrymmen för dem.

David sa...

"Borde inte normaliserad vara ett skällsord egentligen?"

Se http://isnt.autistics.org/. :D

Fast jag vet inte riktigt, begreppet skällsord är ett sådant där abstrakt ord som känns rätt meningslöst i och med att det är så brett och odefinierat. Med det sagt, om någon skulle kalla mig normaliserad skulle jag bli förolämpad. Att vara normaliserad innebär ju i grund och botten att man sitter tyst och accepterar allt som det är, och finner trygghet i det, hur puckat det än är...

Mary sa...

Det värsta är att många tycker att det vore det mest praktiska - att man sitter ner och är tyst och gör som man blir tillsagd.

David sa...

He he. Då kan det nog vara så att ni oroar er över att folk ska tvingas in i sitt fack i onödan. De som får medecin mot ADHD kan leva ut hur klipska de faktiskt är. Klipska människor sitter av sin natur inte tysta och håller med. Om man inte har ADHD men ändå får medicin mot det så kommer individen bli än värre, hyperaktiv som fan. :D

Loose loose situation för den som vill ha fogliga och lättkontrollerade barn.

Fast de negativa sakerna med överdiagnosticeringen överväger nog den här lilla ljuspunkten...

Mary sa...

Jag gillar klipska människor och har inget emot människor med bokstavsdiagnoser, tvärtom många gånger.

Det är förenklingen och behovet av att klassificera jag är emot. För det jag sett hittills har inte bara varit av godo nämligen.

piwen sa...

Jag har tre barn.Två av dessa har ADHD diagnos.Vi har tackat nej till Concerta.Barnen får Omega 3,äter LCHF i stor utsträckning.Den stora som nu är 15 år har mognat,klättrar inte längre på väggarna och har arbetat till sig mycket goda studieresultat.Den lilla har det jobbigt i skolan dvs många lärare tycker att han är besvärlig.Och visst det är jobbigt med en liten unge som rent fysiskt bara inte kan sitta stilla.Och precis alla har åsikter om hur vi är som föräldrar.Men rent instinktivt så försöker man göra det som är rätt för ens barn.Man är expert på sitt eget barn alla tyckare till trots.I vårt fall så vet vi att det blir bättre det finns hopp.Stora pojken som var chanslös enligt många är nu den bäste och finaste medlemmen i vår familj.

Mary sa...

piwen jag är övertygad om att ni är fantastiska föräldrar. Som förälder till barn som inte fungerar enligt gängse normer har man det tufft. jag vet det.

David sa...

Piwen: Jag kan nog tänka att det är bra att undvika Concerta vid så ung ålder. Men att det definitivt är dumt att inte testa om problemen kvarstår när de blir äldre. Jag fick min diagnos sent, jag var 22 år. Concertan förändrade mitt liv från odrägligt frustrerande till handlingskraftigt härligt.