fredag 14 augusti 2009

Om att välja rätt metod...

Jag har själv aldrig bett min doktor om sjukskrivning och hon har heller aldrig presenterat det som en lösning. Du har aldrig varit med om något säger en del så du vet inte vad du snackar om. Jo då, det kan jag lova er att jag har, mer än vad andra kan föreställa sig är möjligt och ofta samtidigt. Men man hanterar sina situationer på olika sätt. Du bryr dig inte om oss som är sjuka säger någon annan nu. Det vet ni att jag gör så kom inte och snacka om den saken. Däremot är jag inte överens om att sjukskrivning i alla lägen är lösningen för allt och för alla. Man ska inte gömmas och glömmas med ett utbetalningskort. Det är omänskligt. Det bör till förändring i attityder rent allmänt.

Ibland hör man personer säga att - nu ska jag sjukskriva mig ett tag. Jag har aldrig riktigt förstått det förhållningssättet. Om man är sjuk och det inte går på annat sätt så självklart, men om det finns möjligheter till andra lösningar så borde de också testas. Vi är så fasta i att livet ska vara precis som det är. Det är inte vettigt att sjukskriva sig för att man vantrivs på jobbet till exempel eller att man är missnöjd med sitt liv för övrigt. Jag jobbade tidigare på ett stort statligt företag där genomsnittsjukskrivningen låg på 32 dagar per år. Så länge har jag nog inte varit sjukskriven sammanlagt i mitt liv tror jag. Min man arbetar på ett företag där talet är 0,7 dagar. Det är en slitsam bransch det också, men uppenbarligen finns det något som gör att sjukskrivning är mindre aktuellt där än på andra ställen.

Det är trist om det är så att sjukskrivning blivit en metod att lösa andra problem än sjukdom. Hanne Kjöller hänvisar till distriktsläkaren Renée Vickhoff som menar att det handlar om att bejaka det friska, att locka fram den kraft som finns även i svårigheter. När jag själv befann mig i en situation när en närstående fick livshotande cancer och en annan försökte ta sitt liv samma månad så sa min doktor faktiskt - Det här är tufft, nu måste du bita ihop. Vad har man för val egentligen i en sån situation? Annat än att kämpa på? De problemen har nu löst sig och det är klart man kan sätta sig och vänta på nästa men för mig känns det bättre att gå vidare och glädjas åt det som finns i stunden. Tror att det är en bra metod. Säkerligen för fler.

Övertygad om att Kjöller efter sin krönika nu kommer att få på käften som vanligt. Men stanna upp ett tag och läs och försök se det från den vinkel hon beskriver, det handlar om att välja en lösning utifrån problemet. Den lösningen behöver inte vara sjukskrivning. Därmed inte sagt att den som är sjuk inte ska ha stödet, men det gäller långt ifrån alla. Man ska också komma ihåg att den egna självständigheten far sin kos i och med att man lägger sig i händerna på samhällets stödfunktioner. Då finns regler och då får man finna sig. Det är möjligen bekvämt på ett sätt men det begränsar också friheten. Återigen, jag talar inte om de som behöver vara sjukskrivna på grund av diagnosticerade allvarliga sjukdomar.

Men ibland så hör kropp och själ ihop väldigt tydligt och då bör man i god tid försöka se över om något kan göras för att rikta om livet. Ännu en gång det jag säger är inte menat för den som är "sjuk". Men det finns många som är sjukskrivna utan att behöva vara det. Jag träffar på dem dagligen faktiskt. De har andra problem som borde kunna lösas på annat sätt än genom sjukskrivning. Det urholkar hela systemet för den som behöver. Det är verkligen onödigt.

Förr användes uttrycket friskskriven minns ni det? Kanske dags att återta det begreppet i större utsträckning och satsa in sig på det som den viktiga inriktningen. Att bli friskskriven i stället för att bli sjukskriven. Inte dumt. De kunde också resurser frigöras till de som verkligen är sjuka och behöver stödet.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

18 kommentarer:

MResurs sa...

Alla individer är olika!
Det som passar eller är bra för dig är kanske inte bra för någon annan!

Detta suddas bort idagens sjuka system!

Just det att andra anser det är bra!

Men inners inne så handlar inte allt detta om vad som är bra för individer!

Det handlar om att spara pengar på sjuka!
Allt för många anser att folk är lata parasiter för de inte jobbar!

Innan detta nya kom så kunde man också göra något!
Trots att alliansen påstår annat!

Men det det vore skönt att slippa andra/makthavares förmaningar om vad som är bra eller inte!

Alla är olika!
Vad vi än gått igenom!
Många prövningar i livet har de flesta gått igenom, och hanterar dem på olika sätt!

Vi är inte alla stöpta på samma sätt!
Och detta lär bli svårt för makten att ändra på!

Det blir fel i slutändan och det ser vi tydliga tecken på ute i vårt samhälle idag!

Desto fattigare desto besvärligare medborgare!

Hjulen stannar...för folket har inga pengar!

För att hålla hjulet spinnande så bör man nog tänka om!

Vi är alla beroende av varandra!
Hur vi än vänder på steken!

Mary X Jensen sa...

Om man vänder på steken då? Spara på ena sidan och slösa på den andra.

Säg att man vill få stopp på slöseriet. Det är trots allt andras pengar man använder. Det blir mindre över till den som behöver om man slösar.

Zac sa...

Själv har jag varit inbillningsfrisk i flera år... ;o)


//Zac

MResurs sa...

SLÖSERIET????

Är det så man ser på individer?
De slösar på andras pengar!!!

Jaa allainsen har då slösat en hel del i denna nya reform som de inte lyckats göra human och bra!

Det handlar om just få stopp på slöseriet!

Man ser inte människan bakom detta slöseri!

Personligen kan jag tycka att Sverige slösar med kassan rätt vilt på just våra beslutsfattare, de är de största bidragstagarna!
1 månadslön utgör 1 års inkoms för en person som mig!

Och jag kan hushålla med dem!

Men sjuksystemet som genomfördes kostar samhället miljarder!

Sjuksystemet brast i både data och i själva hanteringen av individerna!

Man hade inga planer eller åtgärder färdiga innan man började rensa ut dem som SLÖSAR med reurserna!

Tänker inte be om ursäkt för att jag hamnade i denna karusell!

Men tycker nog att det sista årets utredning BARA kostar pengar för samhället!

Utredningarna skulle inte behövas på flertalet av individer...eftersom man oftast genomgott många sådana innan!

Nu görs detta om...bara för att just kunna styra folk till att göra som makten säger!

Snälla...jag blir inte friskare för att jag sätts på arbetsläger,jag kan inte jobba mer bara för att ni tycker så!

Alliansen tog ifrån läkarna sin makt,deras avgörande spelar föga roll!

Om läkaren skriver att man inte har rehabiliterings chans...ljuger han då?

Makten sätter sig över för att just RENSA...ganska uppenbart för mig i allafall!

Tycker att dina ord var illa när du kallr de sjuka för slösare!

Mary X Jensen sa...

Men snälla MResurs. Det är ju för att såna som du (som jag nu utgår ifrån är riktigt sjuk och behöver stöd) ska få utrymme som man måste se till att de som inte behöver tar utrymmet i den börs som finns. det är det som är slöseriet. Hur du kan vända det som du gör förstår jag inte. Men du förstår uppenbarligen inte mig heller vad det verkar.

Som du kanske noterat så har jag uttryckt min ståndpunkt att det snabbt måset fram konkreta besked om vad som gäller.


Zac - inbillningsfrisk, just det...

Kajsa Warg sa...

Det borde i vart och enskilt fall vara en självklarhet att använda det som är rätt i respektive fall när man skall behandla olika åkommor. Eller, ja, annat med förståss ...

Och det som är rätt, som man kan anta vara rätt, i varje enskild tidpunkt, i respektive fall.

Sedan är som sagt, och som Kjöller skriver, dialogen mellan patient och behandlare oerhört viktig. Och det är väl just detta som så ofta eftersöks ... Att man inte upplever sig "få hjälp" ur sin situation. Ledning. Och förståelse.

Detta, en dialog, är ju grunden för en god rehabilitering, och för att "hamna på rätt nivå". Dialog med behandlare, med arbetsgivare, med försäkringskassa. Och även mellan dessa parter.

När man är mitt i det känns det mer som om man "är ett kostnadsställe" och mindre som att man kan komma med goda ideer om hur det skulle kunna funka. Jo, man får frågan. Men man tar sedan inte hänsyn till svaren. Ofta hamnar man i en förhandlingssituation, som man inte riktigt orkar med - och inte heller har ramarna till, så att man själv ens kan förhandla.

Nåja. Mn kan nog vara ense om att det faktiskt inte egentligen är sjuksrkivning som är frågan. Utan att få må så bra som det går och orka göra det som man behöver som är det alldeles det viktigaste. Till det behövs olika verktyg, individanpassade, situationsanpassade.

MissDopamin sa...

Jag undrar hur du kan tycka att du kan avgöra att det är många sjukskrivna som inte behöver vara sjukskrivna?

Som kronisk sjuk tycker jag naturligtvis att man som sjuk måste ha rätt till ett skäligt liv och ekonomi. Visst tycker jag inte att man ska få vara sjukskriven för 'ont i ryggen', men nu kan det ju vara så att personen med 'ont i ryggen' egentligen lider av en psykisk sjukdom, men inte har kunnat erkänna detta för sig själv eller läkare, eller helt enkelt inte är medveten om det. det samma gäller många med neurologiska funktionshinder som t ex adhd, då man är extremt stresskänslig och sjukdomen kan visa sig på många olika sätt, ofta även fysiskt.
vem ska leka gud, vem ska avgöra vem som får vara sjuk?

Mary X Jensen sa...

Miss Dopamin - du väljre bestämt att missförstå mig. Jag menar att eftersom det är förhållandesvis få som är riktigt sjuka om man jämför med dem som är friska - så anser jag att den som är sjuk ska få hjälp. Ju fler som kommer ur sjukpenningsystemet, kanske för att få annat stöd, desto bättre. Då öakr ju resurserna för dem som verkligen behöver. Jag anser att läkare och andra experter ska avgöra i samråd med patienten vem som har arbetsförmåga eller ej.

Just sjukpenning handlar om att få ersättning för utebliven inkomst på grund av sjukdom.

Anonym sa...

Jag vågar tyvärr inte annat än att skriva anonymt pga att jag upplevt en typ av repressalier när jag gått ut i media.
Men - nu var frågan vad som är att vara "riktigt sjuk" sjuk på riktigt? Det antyder att det finns sjukdomar som inte är riktiga ungefär som att man förr sa att barn var oäkta! Vem har tolkningsföreträde? Att sjukskrivning är en del i en behandling/rehabilitering är för mig okontroversiellt. Sjukskrivning har sina biverkningar precis som all annan behandling. Men - om jag nu de facto är sjuk (eller arbetsoförmögen) av något skäl och passerat "bästföredatum" Vad ska vi göra då? Framförallt om det inte går att säga att problemet är livslångt?
Här ser jag problemet med nuvarande försäkringssystem som enligt min uppfattning inte tar hänsyn till individuella skillnader, till livssituation. Det som gör mig arbetsoförmögen kanske inte alls påverkar dig på samma sätt? Blir jag bättre av att ställas utanför möjlighet till försörjning? Jag försvar inte föregående system. Det var inte bra. Men varför gå från ena ytterligheten till den andra?
Min önskan är en individuell, rättssäker bedömning som tar hänsyn till just mina förutsättningar just här och nu, men även ser framåt när så är möjligt. Att bli tvingad har aldrig varit nån lösning annat än i yttersta undantagfall. Och att bli tvingad till arbete eller arbetslöshet när jag inte själv upplever att jag har förmåga att uträtta någonting vettigt stjälper istället för att hjälpa den enskilde individen, men också samhället i stort.

"smärtsamt"

MResurs sa...

Läser i ett av dina svar att det handlar om SJUKPENNING!

Varför är vi som gått länge då överhuvudtaget inblandade!?

Vi är många som gått på sjukersättning länge!

Förr att välja permanent är kanske inte det första man gör...Men idag gör jag det...man når en punkt när man måste inse att jag kan inte göra mer!

Men då kommer PISKAN fram!

UT OCH JOBBA ...GÖR RÄTT FÖR DIG!

Har jag gjort och skulle allt vilja idag också....hellre det än vara i denna skit man är i idag!

Mary X Jensen sa...

Anonym och MResurs.

Jag tycker att det ska till en individuell bedömning, har aldrig sagt annat. Det är alltid olyckligt med fixerade datum. Men som jag har förstått så är det vid det tillfället som andra resurser ska in, inte just sjukpenning. Det är besked om vad det ska vara som vi vänta på och som ni kanske ser att jag försöker pusha fram.

Anonym sa...

Vad bra att du pushar. Det behövs så vi får reda på fortsättningen. Det jag reagerar på både i detta blogginlägg och i Kjöllers artikel är just begreppet "riktigt sjuka" som om någon skulle vara oriktigt sjuk? Att föreställa vara sjuk enkom i syfte att lura till sig pengar man inte har rätt till. Det är stöld och skall beivras, men då är man överhuvudtaget inte sjuk. Lämnar jag oriktiga uppgifter på grund av sjukdom då kanske det är idé att hjälpa den personen att få adekvat hjälp/behandling. Det skulle kunna handla om t ex maniska tillstånd där den sjuke inte själv har vad som kallas för sjukdomsinsikt. Detta är givetvis en grannlaga uppgift, men jag vill spetsa till det lite. Vad är sjukt elleer friskt? Att ha en arbetsoförmåga eller arbetsförmåga? Om jag nu skulle vara arbetsoförmögen pga annat skäl en sjukdom - finns det?
En annan risk är som jag ser det att fastna i dagens fastställda diagnoser. Ett diagnossystem måste vara dynamiskt. Kanske att det också speglar den kultur vi lever i men också den vetenskapliga kunskap vi har till vårt förfogande. Sammanfattningsvis - individuella bedömningar utifrån vetenskap coh beprövad erfarenhet och en tillit till människans egen förmåga att avgöra vad man kan och inte.
"smärtsamt"

Mary X Jensen sa...

Vad jag menar med riktigt sjuk är just den som är sjuk och inget annat.

Det finns många som gjort sjukpenningen till livsstil. Att säga det är inte OK - man jag vet att de finns. De ska ut i jobb igen och inte tära på medel som ska komma sjuka till godo.

David sa...

Alltså, jag tror att alla i grund och botten håller med dig. Men. Och det är ett stort Men. Vad de ser när de svarar är det nuvarande läget som alliansen som du förespråkar. I det nuvarande läget har ju jakten på fuskare gått överstyr. Försökringskassans läkare kan idag bestämma att läkaren som faktiskt träffat patienten inte har något att säga till om, till exempel.

Jag har ju som jag berättat förr ADD och Asperger Syndrom. Det är sant att man kastar bidrag på folk, utan att ge någon form av behandling. Men att totalt vända på myntet och försöka rehabilitera folk utan att ge en känsla av ekonomisk trygghet kommer bara krossa individer. Jag förstår att det inte är det du säger.

Men ditt inlägg är inte balancerat. Folk reagerar eftersom du pratat 80% om att sätta dit fuskare och få ut de som kan arbeta till arbetet och 20% om att de som verkligen behöver bidrag och sjukledigt ska få det.

Jag håller med dig. Men det är klart att du gör folk irriterade när det i och med dina inläggs balans verkar som du snackar om antingen eller, även om du i grund och botten inte gör det.

Problemet är att folk som behöver vård för att komma tillbaka inte får det. Det är ju precis det du säger, men det är i så vaga ord att det är lätt att känna sig bortglömd. Poängen är att du fokuserar på minskningen av bidragstagare, när det i första hand är ökning av vård som behövs. Ökning av aktiv vård. När ökningen av aktiv vård kommer igång så kommer ju bidragstagarna att minska. Och visst lär det vara lättare att hitta fuskare om de sätts i en vårdsituation?

Mary X Jensen sa...

Bra påpekande av dig David. Jag blir uppenbarligen missförstådd för att jag inte är tydlig. Mitt utgångsläge är att alla får vård, bra vård och blir hjälpta till att bli friska och att det är ett fåtal som inte komemr dit. De ska naturligtvis ha hjälp. Det har jag menat hela tiden och jag tror faktiskt också att det är vad socialförsäkringsministern menar.

Allt för många har fallit genom stolarna och blivit bortglömda i sin sjuksituation. Det är det som är felet. Detta kan om man vill tolkas som att alla ska ut och jobba ur sjuka de än är. Det är en tacksam utgångspunkt när man vill ta politiska poänger.

Jag tycker att kommunikationen kring det hela är rent dålig. Och det tycks som om det är fel personer som jobbar med saken också. Läs om läkaren som Hanne Kjöller tar upp i sin artikel idag. Det handlar om en person som aktivt säker lösningar. Det är sådant stöd sjuka behöver ha.

När man läser om cancersjuka som faller mellan stolarna blir man mest förbannad...

Anonym sa...

Att alla får den vård de behöver är idag tyvär inte sant. Detta bidrar precis som du säger till tt vi är mer sjuka än vad vi skulle var. Jag tror försvaret sa så här: "rätt man, på rätt plats, vid rätt tillfälle och med rätt utrustning" Kunde vården nå dithän skulle vi spara både mycket mänskligt lidande och statliga (skatt-) pengar. Kanske skule några av oss rentutav ha sluppit sitta och vara oroliga för vår försörjning framgent pga att vi inte har någon arbetsförmåga. Att tex vänta sex månader på att få komma till en smärtklinik för behandling är sådant som tär på resurser i onödan. Rejäla trygghetssystem som fungerar som avsett och som försvårar för de få oärliga att utnyttja dem.
Har man gjort sjukskrivning som livsstil - där rehabilitering varit möjlig - har man uppenbarligen inte fått den vård och hjälp man behövt och det ska inte enbart läggas individen till last. Som sjuk är det svårt att orka ta för sig och jag vet av egen erfarenhet hur lätt det är att ge upp om man fått ett "Nej, du får vänta"...svar.

"smärtsamt"

Kajsa Warg sa...

Spännande att följa kommentarerna! Finns många, bar kontruktiva tänker "är ute"! :-)

Tänkte en stump på Tanken: Kan man ha arbetsoförmåga, utan att vara sjuk, och vad gör man då?

Av de som är sjukskrivna är ett fåtal långa sjukskrivningar. Av dessa blir sedan ett relativt sett fåtal överförda till sjukersättning.

Man har kunnat visa på att det är ett relativt litet fusk med försäkringarna. Men det är klar, här florerar olika procentsatser. Och vända och vrida på statistik gör ju alla med ett budskap ;-)

Zonen mellan fusk och korrekt utnyttjande. Kan det där finnas flera? Och hur skall man göra med detta? Jag kan ju se också att även om man inte helt är korrekt i försäkringen, så kan det bli svårt att bara släppas ut. Kanske efter lång tid. Har vi här de som saknar/har förminskad arbetsförmåga men inte är sjuka? Hur gör man bäst för dessa?

Det finns så många delgrupper i gruppen sjukpennig/sjukersättning att det blir många vindlingar i debatter. När man dessutom ofta i den offentliga/pressen - debatten - sammanblandar begreppen är "det inte lätt att inte begripa".

DEt som jag gillar - för en gångs skull - med Kjöllers inlaga den här gången är just tanken på ett individuellt omhändertagande, och hjälp under utslussningen. Men det har i många fall blitt lite fel när tidsgränser och "hårddragning av diagnoser" med just detta. Och man har "kastats ut".

Jag funderar dessutom på dessa planerade - eller under planering kommande åtgärder - kommer att fungera "på deltid" för de som har kommit ut till viss del, men inte kommit vidare - och ändå inte bedömts ha nedsatt förmåga nog, enl försäkringen.

Det finns vidare känner jag, en oklarhet kring vilka det skall gälla. Hur kommer man att bedömas? För nog blir det lite tokigt redan, med det som är ... :P Och visst, det blev det innan alliansen med.

Sedan undrar jag - man har efinitivt i debatten glömt bort att vi innan våra höga sjuktal under senare tid, haft ännu högre sjuktal tidigare ... :P 80-tal, alltså ...

Tja, det skulle vara roligt att sitta med och diskutera. Och försöka hitta bra och hållbara lösningar. Men så länge, får jag väl skriva här :-*

Mary X Jensen sa...

Skriv här Kajsa så får vi hoppas att någon lyssnar också.