lördag 12 september 2009

Webben och döden...

För en tid sedan reagerade jag över att en gammal numera avliden bloggarväninna ständigt dök upp som förslag till vän på Facebook. Det var konstigt för jag vet att hon inte lever längre. Diskussionen kring detta blev livlig. Vissa tycker att det som en gång är skrivet ska ligga kvar och andra som jag själv vill helst radera. Det finns olika skolor här.

Jag skrev följande bloggpost. Den är skirven för ett tag sedan men fortfarande brinnande aktuell.

Sajtägare har ett ansvar för vad som sker på nätet menar Medierådet i en artikel i DN idag, det berör döden och dess närvaro på nätet. Jag tycker att frågan är viktig, hur vi förhåller oss till döden är en svår sak oavsett om det sker på internet eller på annan plats. Dessvärre så drar författarna in Sturebymordet som ett exempel här. Det är olyckligt, för det är en tragedi som knappast har med nätet i sig att göra och som bör behandlas på ett annat plan. Det handlar mer om trasiga människor som förvisso använde en mobiltelefon för att interagera med varandra. Det kunde lika gärna varit en vanlig fast telefon eller skrivna lappar hemligt överlämnade.

Medierådet skriver "Vuxenvärldens oro kring inter­netanvändningen handlar ju till stor del om just detta – att man lämnar ut sig, skriver för privat, laddar upp privata bilder, är farligt tillgänglig för alla. Och nu även kring döden och de döda."

Som vuxen tillbringar jag mycket tid på nätet och visst har jag också funderat kring det här med att ge ut sig själv och sina allra privataste och har därför min egen princip. Personlig men inte privat. Men det har också slagit mig att det kanske inte är jag som har tolkningsföreträdet över hur man ska agera på nätet. Det kanske rent av har förändrats? Hur privat man vill vara. Hur privat man behöver vara. Hur det tolkas av omgivningen att man är privat. Det som förfasas av vissa kanske är helt OK för andra.

Det bör tas fasta på allt som är bra på nätet i stället för det som oroar, det förra är så mycket större och vikitgare. På internet finns en stor social kontroll som gör att mycket fångas upp i sorlet och tas om hand. Sorgsna unga männsikor kan ges tröst via andra personer som plötsligt ser dem. Andra människor som bryr sig finns där. Det finns möjligheter till diskussioner som inte kan tas i verkliga livet för det finns ingen där som lyssnar.

Förvisso finns det "fel" personer på internet också, de som gör och vill skada. Men de finner alltid sina kanaler, oavsett. Det allra mesta som sker på internet är gott. Människor delar med sig av känslor av kunskaper, av livsglädje och sorg. Man träffar människor man aldrig skulle träffat på annat sätt, man får del av en social närvaro som livet utanför aldrig har kunnat erbjuda. Internet är på alla sätt mer gott än ont. En social arena med fantastiska möjligheter som bör tas tillvara. Jag säger inte att vi inte ska bry oss om det dåliga sidorna, men vi får inte fastna i dem.

Uppdatering: Niklas Lundblad tar en annan och kanske viktigare ansats än jag gör med anledning av Medierådets artikel och menar att det är att förenkla att skylla på mellanhänderna för det innehåll som finns på nätet liksom att förflytta ansvaret från föräldrar till övervakande andra för att kontrollera vad barnen ser och inte ser på internet.

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

3 kommentarer:

Nicklas Lundblad sa...

Intressant! Jag reagerade nog mer negativt än du på artikeln. (Min kommentar här: http://noisesociety.com/nicklaslundblad.se/?p=115 ) Jag tyckte att den var alldeles gör ogenomtänkt.

calandrella sa...

Noterar att du kandiderar till riksdagen. Som du kanske känner till är jag inte moderat, till och med (släntrianmässigt) vänster, men jag skulle bli glad om du sitter i riksdagen nästa mandatperiod. Jag har en känsla av att du inte skulle offra mänskliga fri- och rättigheter i kampen att upprätthålla desamma...

Sebastian sa...

Hej

Som grundare till Sveriges främsta minnessida Evigaminnen.se har jag givetvis behov av att få yttra mig angående medierådets artikel.

Självklart håller jag med om att det är en viktig fråga som måste diskuteras. Frågan är dock vad som skiljer en minnessida mot en dödsannons. Vem som helst kan skapa en dödsannons i en tidning, och vem som helst kan skapa en minnessida på Internet.

Mer framträdande människor kanske förevigas i historieböcker, tidsskrifter eller annan litteratur. Detta ses sällan som etiskt problematiskt, så är det då ett problem att även "vanligt folk" får förevigas?

Samtliga minnessidor på Evigaminnen.se har skapats med vördnad och respekt, och varje dag får jag mejl ifrån användare som tackar för en fin tjänst.

MVH

Sebastian Vanneryr