Har FRA-lagen blivit en tävling...

Det finns få saker som är så jobbiga som att mötas med tystnad, man frågar och man frågar men får inga svar. Man ska helst vara tyst och gilla läget, någon annan vet bäst. FRA-lagen är en sådan sak. Regeringen har för all del jobbat hårt för att få till en massa tillägg som ska skydda den personliga integriteten. Men det är i grunden lagen behöver ändras för att tillfredsställa detta. Juristen Mark Klamberg och journalisten Per Agerman har båda intensivt följt och dissekerat såväl FRA-lagen som den motorväg till ett övervakningssamhälle vi befinner oss på just nu. Det känns inte som en självklar modell i en demokrati. De tvåa har tillsammans på millan grottat sig in i de nya förslagen och de ställer där frågan varför riksdagsledamöter frånsäger sig granskningsmöjligheten och överlåter den till andra. Det är en högst relevant fråga.

Hela diskussionen kring FRA-lagen har tyvärr varit av den arten att två läger har stått på varsin sida om en väldigt hög mur. Ingen har hört vad den andre har sagt. Det finns en teknisk expertis som vet vad man kan göra med innehållet i databaser. De finns också på båda sidor. Den ena vill inte att hela svenska folkets digitala kommunikation ska samlas ty de vet vad man kan göra med den och framförallt hur mycket fel det kan bli. De tycker inte att det är OK att samla uppgifter om alla eftersom det är ett stort ingrepp i vår personliga integritet. Andra mer instrumentella tänkare och experter på området, de som jobbar på FRA, gnuggar snarare händerna för att de nu ska få tillgång till och kunna bearbeta all denna information. Man kunde lika gärna operera in en sändare i skallen på oss. Det kan bli nästa steg.

Jag har stor förståelse för att signalspaning ska bedrivas. Men jag har ingen förståelse för att det ska innebära att man plötsligen börjar följa mig i min digitala färd. Bara för att det går. Jag vill inte ha me´t att göra eftersom jag inte har några planer alls att skada riket. Tvärtom.

Den här frågan är så pass infekterad nu att det snarare känns som om det mer handlar om vem som ska vinna tävlingen. Regeringen har matchboll. Vet inte om det känns så bra just nu. Som jag känner för statsminsitern så är han en eftertänksam person som analyserar och tar sig tid innan han uttrycker sig, men i den här frågan vet jag inte vad som gäller. Framförallt förstår jag inte varför det blivit som det blivit. Eftersom jag själv alltid försöker söka meningen med tillvaron så ter sig turerna kring FRA-lagen allt underligare och svårare att begripa.

Frågan om den personliga integriteten tog Piratpartiet in i EU-parlamentet. De får kanske två platser där nu. Jämför det med moderaternas fyra och socialdemokraternas fem. Om man nu ser till storlek på partierna alltså. Inför nästa års riksdagsval kan det mycket väl bli så att Piratpartiet tar plats i Riskdagen också. Det kan bli FRA-frågan och dess betydelse för den personliga integriteten som avgör. I synnerhet som frågan just nu verkar avgöras lite från fall till fall. Om det är hyckleri eller bristande helhetssyn vet man inte. Men vi har har en grundlag, varför inte följa den?

FRA-lagen oroar ända in i själen... jag kan inte förstå det här. När gick det hela in i tävlingssnurren. Får man åberopa lite kvalitativ eftertanke? Det är för viktigt det här för att handla om vem som ska vinna. Riv muren. Börja prata.

(intressant)

Det skrivs förstås om FRa-lagen här och där:

Frendo - här finns samlad historia kring FRA-lagen, DN, Ekot, SR Studio Ett, Johan Westerholm, Arvid Falk, HAX, Mathias Sundin, Niklas Frykman, Seved Monke, Farmor Gun, Olof B,
Opassande, Jens O, Christian Valtersson