Problemet är att de vuxna fortfarande är barn...

Fru Anna Anka är höstens stora snackis. Vi älskar att diskutera hennes aningens annorlunda syn på hur livet ska levas. Hon pratar rätt ut och beter sig som lite korkad så där, haha. Hur kan hon säger vi och blir kanske lite generade å hennes vägnar. Det blir till och med djupa diskussioner om hennes syn på jämlikhet.

Min fråga är då hur man överhuvudtaget kan ta henne på allvar? Hon lever som i en egen bubbla, fullständigt avskärmad från vårt dagliga liv. Så långt från de sammanhang de flesta av oss kan relatera till överhuvudtaget. Hon ska nog inte betraktas som en rikslikare utan mer som en driftkucku. Såna vi älskar att se. De som gör bort sig på TV. Helt utan eftertanke. Det finns flera program i den stilen. Som Rent Hus dör man ondgör sig och rensar upp hos arma människor som tappat taget om hushållet och livet. Bönder som söker fru respektive man. Man kan tycka att det är en allvarlig och seriös sak att finna en livspartner. Men med TVs hjälp har det också blivit en sak att förlöjliga på olika sätt. Det handlar om att se andra i skröplighet - kanske att vi växer själva en bit då?

TV-programmet Hollywoodfruar fascinerar på samma plan. En bit av en verklighet som inte känns vara på riktigt, inte för oss. Vi får chansen att förfasa oss rejält och samtidigt känna en viss beundran för dessa svenskor som tagit sig ur lagomlandet Sverige. Men vad som rör sig i dessa damers huvud kan man undra. En spelar in filmer, tar hand om sina söner och köper (kanske) hus för 60 miljoner!

En annan köper kylskåp och fyller med mat (hade de inte det innan) till sin familj för sina första eget intjänade pengar. Hon vill glädja dem. Kanske att hon gör det också? Jag begriper inget.

Och så har vi Anna Anka som gått i baklås totalt. Inför samlad press och TV behandlar hon omgivningen som skit. Det gäller exmaken, tjänstefolket och i princip alla som kommer i hennes väg. Alla andra tycks vara korkade utifrån hennes sätt att se. Mest lider man med barnen, som hon i alla fall av det vi får se i TV, behandlas med samma översittarattityd. Respektlöst tar hon med dem till en modellagentur och hotar dem inför öppen ridå om de inte gör som mamma säger. Hon har ett ständigt behov av att bestämma. Rätt sätt är mitt sätt verkar hon tänka. Men skrapa på ytan så finns där troligen en vilsen liten tjej som klätt sig i pansar. Hennes stelnade leende avslöjar liksom hennes attityd mot andra människor i omgivningen.

Experter förfasar sig för barnens skull och det kan man göra. Vi har dessvärre detta på närmare håll. Tänker på de människor som deltagit i Baren och liknande svenska program. Plötsligt hamnar de i rampljset, fulla och hånglandes inför hela TV-publiken. De blir omskrivna och förnedrade. Vem minns inte bilderna på Linda Rosing när hon skulle fira födelsedag. Lycklig skred hon in i en fest anordnad av andra, ledsen lämnade hon det hela när en manlig strippa kom och tryckte snoppen upp i ansiktet på henne. Hur kul var det på en skala? Det är oförskämt. Hon har också barn.

Men är inte problemet att de så kallade vuxna inte är vuxna själva... Kanske inte TV-producenterna heller för den delen. Eller de kanske bara är cyniska? Man undrar. Ganska mycket.


Läs även andra bloggares åsikter om barnuppfostran, Anna Anka, Hollywoodfruar, dokusåpor, TV