lördag 3 oktober 2009

Hur ska en modern upphovsrätt se ut?

Jag ställer frågan här och vill ha en diskussion. Personligen ser jag Creative Commonslicenser som en tydlig och framkomlig väg. Där finns redan en struktur dessutom.

Men hur skulle det annars kunna se ut? Hur ska artisterna få betalt för sina alster? Måste det ske som idag? Hur kan vi komma vidare i denna otroligt infekterade fråga?

Låt oss få igång en diskussion. Ge idéer. Vi måste komma vidare.

Som inspiration kan ni alltid titta på filmen GoodCopy Bad Copy än en gång. Den ger perspektiv. Det gäller att inte fastna i det gamla. Det är inte längre helt relevant. Vi måste finna nya vägar. Men var? Och hur? Och varför?

Se filmen här.

Tag en kopp kaffe och lyft er ovan och utanför era egna föreställningar och se om ni fått andra idéer när filmen är slut. Jag tycker att den är oerhört spännande.

Läs om Creative Commons här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

7 kommentarer:

Olof Hansen sa...

Jag tror att man först måste acceptera att upphovsrätten är ett medel, inte ett självändamål. När man väl gjort det kan man sätta sig ner och definiera kriterier.

För det första måste man gå igenom kostnaden. Upphovsrätten ses ofta som 'gratis' eftersom den inte tar upp en post i den statliga budgeten. Men faktum är att den borde tas upp där, och att kostnaden för ekonomin i sin helhet är summan av det som betalats för skyddade verk i ekonomin. Det är ramen man har att röra sig med; pengarna vi redan idag betalar.

När det är klart kan man se över vad dessa pengar spenderas på i dagens läge. Är systemet kostnadseffektivt? Når man målet med systemet? Når pengarna rätt mottagare? Finns subsystem som fungerar bättre och har en högre verkningsgrad (stim, etc?)

Jag tror inte det är långsökt att komma fram till att som medel är monopolrättigheter ett av de absolut minst effektiva sätten att dirigera pengar; verkningsgraden runt 5% (inom vissa fält som musik) är absurdt dålig, hade något annat statligt system givit så dålig utdelning för vad medborgarna betalar hade det varit ett ramaskri.

Tittar man på funktionen i sig finns det dock naturligtvis många metoder att både samla in och dela ut pengarna. Själv tenderar jag att basera tankarna runt procentbaserade stim-liknande system; artister och skapare skall kunna ta del av intäkter i försäljnings/slutled direkt relaterade till deras verk, oavsett om det handlar om exemplarframställning eller framförande (en egentligen irrelevant distinktion i den moderna världen).

Enklast väg framåt med ett sånt system skulle vara att sätta en 'default' 'upphovsrätt' som gav rätt till, säg, 50-70% av sådana slut-intäkter, en slags upphovs'moms', men automatiskt tillät all form av framställning. De som ville skulle kunna nöja sig med de värdelösa kontrakten a 0-20% minus utgifter de kan få från industrin, eller att helt enkelt ta 'defaulten' och tillåta all kopiering i utbyte mot en del av eventuella intäkter. Det skulle också återställa konkurrens till marknaden då det skulle bli möjligt att konkurrera mellan alla aktörer.

Lämpligtvis skulle det också hanteras av en statlig institution, skatteverket eller liknande, då det som ett transfersystem bör ligga under demokratisk kontroll och insyn. Huruvida det skulle göra mer än registrera vem som skall ha pengar från vilket verk, och hur mycket pengar som varit intäkterna från varje, och fördela efter det är naturligtvis upp till medborgarna i sig, men det är enklare att diskutera vad som är effektivast och/eller rättvisast när alla kort ligger på bordet (bör det finnas ett maxvärde på utdelning, skall systemet vara internationellt, etc, etc).

Men det förslaget är naturligtvis bara ett av tusentals möjliga :).

dromedaren sa...

Jag tror inte det finns någon enda enkel och självklar lösning. Däremot tror jag att även utan statssankionerade monopol så skulle värdet av underhållningsmarknaden vara detsamma, däremot skulle intäkterna inte koncentreras till samma företag och personer som idag.

Olof Bjarnason sa...

Jag läste en novell jag laddat ned i PDF-format häromveckan. Längst ned på varje sida stod det "Gillar du denna novell? Donera 15:- genom att skicka ett SMS till detta nummer NNNNN".

När jag läst novellen tänkte jag "var detta värt 15 spänn? Vill jag uppmuntra nya former av skapande?". Sedan plockade jag upp mobilen och skickade SMS:et. Tyvärr tar mellanhanden telekombolag 40% av SMS:ets kostnad, men det är ändå en början.

Quest sa...

Steg 1 i debatten torde vara att sluta anta att någon måste få betalt för något. Kockar får inte betalt för recept de utvecklar, trots att det kan ligga mycket arbete bakom. Massor av skapare får inte betalt för sina verk och det är inte uppenbart för mig att vi premierar de verk som har störst värde för allmänheten. Snarare än att försöka lagstifta om att ned är upp, bör vi i största möjliga mån rätta oss efter de realiteter som råder.

Det är också viktigt att förstå att det ingalunda är gratis att göra digitala kopior. Internets användare betalar en ganska hög fast kostnad för att underhålla infrastrukturen och tillhandahåller sålunda möjligheten för skapare att nå kunder. Det är sålunda rimligt att dessa användare ställer motkrav för utnyttjande av infrastrukturen, till exempel i form av medbestämmande över distributionen.

Den nuvarande upphovsrätten är utformad som en reglering mellan industriella aktörer. Det är detta som gör den omodern i en tid där stora mängder fysiska personer dagligen utför "upphovsrättsliga handlingar".

En modern upphovsrätt borde ta sin utgångspunkt i den del som allmänheten faktiskt respekterar, nämligen den moraliska rätten. Troligen bör denna stärkas. Kanske borde den till och med skrivas in i brottsbalken som en form av förtal?

Det verkligt svåra steget är att avveckla den nuvarande upphovsrättens beroende av begreppet "kommersiell". Den överväldigande delen av innehållet på internet tillhandahålls utan direkt kommersiell avsikt, men om någon ska kunna få några intäkter alls av internet, måste det vara ett kort steg att kommersialisera innehåll som är populärt för att kunna täcka den ökade kostnaden för att göra materialet tillgängligt. När min blog blir populär, måste jag flytta ut den ur garderoben, till ett hostingföretag och då måste jag addera banners så att jag kan betala infrastrukturen. Jag ska inte mätas på en annan måttstock för att andra vill läsa mig. Det finns ingen TV-kanal, ingen "kommersiell avsikt", lika litet som det finns någon "rimlig gräns" för hur stor uppskattning jag har rätt till för mitt arbete.

Mek Apelsin sa...

Var skickar jag pengar så att du fortsätter skriva din blogg?

Fredrik sa...

Det är ju inte bara musiker, filmmakare och författare som sysslar med att producera "intellectual property", men det är mest i dessa branscher som man har affärsmodeller som bygger på att skydda kopior av det man utfört.

Hur går det då till i andra branscher som sysslar med intellektuellt arbete men som inte lever på att ta betalt för kopiorna?

Det är viktigt att komma ihåg att den stora mängden av duplicerad "intellectual property" inom de flesta branscher får man inte betalt för. Man får acceptera att folk kopierar och delar med sig med det det de här och ser, och av de dokument de får etc.

Detta gäller t.ex. inom områden som är minst lika viktiga som underhållningsindustrin, t.ex. grundforskning, och gäller också för nästan all den enorma mängd intellektuella verk som läkare, advokater, ingenjörer mm producerar dagligen i mötet med sina kunder. Istället tar man betalt på andra sätt - främst genom att man har en anställning, och direkt från de kunder som man möter öga mot öga. Patent etc finns men större delen av arbetet baseras absolut inte på sådant, och de gäller bara under mycket begränsad tid.

Samma dag som man slutar gå till jobbet och dagligen producerar nytt, så upphör inkomsten. Sånt är livet inom de flesta branscher, och det fungerar utmärkt. Man kan inte skicka polisen på sina kunder efter att ha spionerat på dem, och kräva ersättning när de delar med sig det som de lärt sig från dig. Man har istället hittat andra debiteringsformer.

Kanske är det den med åren allt mer auktoritära upphovsrätten som har gjort att vi allt mer sällan såg våra duktiga musiker och skådespelare framträda direkt, på scen, öga mot öga med sin publik. Istället gömmer de sig i filmstudios och musikstudios, och vi får bara se och höra dem indirekt, via den form av inspelad kultur (DVD, CD...) som upphovsrätten framkallar.

Kanske har upphovsrätt tagit kål på en viktig del av den levande kulturen?

BosseWeb sa...

Hej!
Skulle vara intressant att få en kommentar av "er som verkar gilla at diskutera upphovsrätt" på följande undran:
http://www.bosseweb.se/bosseweb-en-simpel-artikeltjuv