lördag 3 oktober 2009

Vilken dag när katten dog...

Här ska ni nu få en hårresande historia från en fd. kattägare och den är alldeles sann och ganska förfärlig. Ett filmmanus nästan.Vi skulle tillfälligt ta hand om familjekatten, elva år gammal. Den katten hade varit förbannad på mig sedan skilsmässan för ett antal år sedan, och antingen bitit mig eller vänt baken till. Den bodde kvar med sin husse. Så det var med blandade känslor jag tog mig an projektet. Men vad gör man inte för sina ungar. Alla skulle resa bort.

Nu var det dock tid för försoning mellan mig och kattan, jag hade i ett svagt ögonblick lovat att ta hand om den. Och det gick riktigt bra. Katten kurrade och kröp upp i mitt knä igen. Riktigt mysigt. Jag gillar inte katter särskilt mycket i ärlighetens namn.

Men plötsligt en lördag var katten bara borta. Min man gick ut och kom tillbaka och sa:- Katten är död, den ligger härutanför tomten inlindad i en filt med en lapp med telefonnummer på. Ungarna satt i soffan och himmel vilken cirkus. Bestörtning, barnen började gråta, X:et talade i telefonen ännu en gång om hur värdelöst det var så fort jag skulle ta hand om något. Tjat tjat tjat... Intresseklubben noterade utråkad. Det handlade om att fixa till situationen. Glapp glapp. - Ja då jag vet att jag inte är någon vidare kattvakt men du kunde ju ha stannat hemma.

Själv var jag förstås också ledsen men rationell, Etta-Nollareaktionen slog till som alltid i krissituationer. Hur blir man av med en död katt? Telefonen igång till Djursjukhuset. Enskild kremering, ja det skulle bli dyrt i annat fall så kunde man för en billigare penning välja någon slags kollektiv viloplats för katten. Alla funderar.

Ringer också till det telefonnummer som någon lämnat vid katten. Nej då, där känner inte damen som svarar till något. Hon är mest rädd att det är hennes egen katt som råkat ut. Hennes man är på flyguppvisning och han skulle aldrig kunna köra över en katt, ty han älskar katter.

Maken tröttande på uppståndelsen och gick influensafebrig ut för att börja gräva en grop. Då ringer telefonen och mannen som varit på flyguppvisning hör av sig och berättar sorgset att katten bara rusat ut framför hans bil på morgonen. Den saknade halsband (fy för oss) så han hade ringt polisen för hjälp av bortforsling av den döda kattkroppen.

Medan vi talar kommer min man in och säger med panik i rösten.- Katten är borta.

Ja, men vi hade förklaringen per telefon. Mannen i andra änden blev förtvivlad förstås, och det visade sig att min man förvisso sett en polisbil stryka förbi utanför hagtornshäcken medanhan svettades. Men inte i sin vildaste fantasi kunde han tänka sig att de var där för att hämta katten. Jag blev glad att slippa ha en död katt på tomten. Så det ordnade sig.

Vilken historia. Vilken dag. Skaffar ungarna eller någon annan (X:et) en katt till kommer jag inte att ställa upp som vakthavande. Därmed basta.


Andra bloggar om: , , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vill man inte kommentera den dag då Sverige som nation förlorade sin självständighet kan man ju alltid prata om - döda katter!

Men det kanske är samma sak!?

Mary sa...

Anonym - du har ingen koll. Sen har vi nog olika syn på Lissabonfördraget. Jag tror på en globaliserad värld rent allmänt.

Den här texten kom till för att jag skulle berätta historien för en vän. Så din kommentar är fullständigt meningslös.