Jag vill se bloggen som ett möjligt samtal...

Kan politiker hålla på med sociala medier var en fråga Nicklas Lundblad ställde här på min blogg i början av september. Han funderade kring om det är bra att politiker och väljare har diektkontakt på det här oförblommerade sättet. Det finns anledning att fundera i Nicklas banor även om jag själv gärna låter mig förföras av att kanske ha kontakt med Carl Bildt direkt via hans blogg. Han svarar faktiskt på tilltal bland kommentarerna ibland. Jag är tillräckligt naiv (tror jag att Nicklas tycker) för att uppskatta detta. Smickrad alltså. Dessutom uppskattar jag själv oerhört mycket interaktiviteten som kan uppstå på min blogg. Oftast när man minst anar.

Jag vill gärna se den här bloggen som ett torgmöte som ständigt pågår med möjlighet till direktkontakt med publiken. Ett slags samtal som inte nödvändigtsvis behöver dokumenteras. Dock kan det finnas en klo i det Nicklas skriver och det tarvar till eftertanke. Kan jag verkligen fortsätta blogga så här om jag kommer in i Riksdagen, eller kan jag ha ett nätverk som politiker på Facebook? Jag hoppas det, men vet inte.

Nicklas Lundblad har skrivit en rapport för Timbros om offentlighetsprincipen och ställer frågan om det en politiker uttalar är en personligt uttalande eller som i Carl Bildts fall ett uttalande från en utrikesminister. Det är klurigt det här. Inga självklarheter.

När Nicklas Lundblad sen påstår, eller snarare reser frågan, om politiska bloggar rent av kan vara farliga tycker jag nog att han tar i, för vi behöver ändå mänskliga politiker. Att en del har bloggar där man tillåter kommentarer och där interaktivitet råder är något jag gilalr, det känns modernt och i tiden. Att statsministern skulle sitta och blogga själv skulle vara mer förvånande då han, kan man tycka, har en del annat att göra också. Han har en roll som kräver en viss distans, det går inte att komma ifrån. Försvarsminister Tolgfors har också en roll som kan kräva en viss distans. Han har fått en hel del kritik för att han inte som Carl Bildt tillåter kommentarer på sin blogg. Men med tanke på hans ansvar och beslut i den ogillade FRA-debatten kanske det var tur. Tycka vad man vill om den saken så är det lämpligt med en viss distans här. Bildt och Tolgfors har liksom statsministern roller som behöver det mått av den asociale politikern som Nicklas Lundblad talar om.

Sen finns det förstås många i journalistleden som störs av att politiker själva kan gå in och tillrättalägga det som de upplever som felaktigt i media. Det finns ingen anledning att tro att just media har den fullständigt självklara rätten till att återge saker och ting som den exakta sannignen. Personligen upplever jag det som mycket bra att läsare kan få ta ställning till olika perspektiv.

Maktmegafoner kallas politikerbloggar av vissa. Man kanske i stället ska konstatera att en blogg är ytterligare en möjlighet att komma i kontakt med andra människor som tidigare inte varit möjligt. Framför allt ska vi komma ihåg att en blogg bara är ett verktyg, som kan användas på olika sätt. Min egen agenda är att sprida opinion. Om någon trodde något annat.

Fokus och Makthavare.se hade en utomordentligt intressant seminariedag om hur/när tekniken förändrar politiken häromveckan. Det är väl värt att landa där och stanna upp och reflektera en stund. Det väcker många tankar.

Summa summarum - en blogg kan ge en politiker stort gensvar också. Om man bara stannar upp och lyssnar. Det kan vara viktigt. Vi behöver verkligen diskutera frågan.

(intressant)


Läs även andra bloggares åsikter om politik, bloggare, maktmegafon, teknik, sociala medier, interaktivitet, moderaterna