På temat mobbning så kommer här ytterligare funderingar på de som avviker från det gängse. Mobbade blir inte bara svaga människor utan också starka. När man säger ifrån och försöker uppmärksamma sin omgivning på att det inte står rätt till borde det uppskattas, eller hur? Men så ser dessvärre inte världen ut. Den som talar får ofta lida i ett senare skede. Det är synd det. För i allmänhet så visar det sig att det var rätt tänkt från början.
Mats Bergstrand skrev i DN 2007 om behovet av en "motvallsreporter" när drevet går. Han menar där att det lätt blir så att journalistkåren gärna fokuserar på den tydliga saken i stället för att vända på stenen och se vad man hittar där. Exemplet var hur det i varenda tidning kunde diskuteras huruvida Danielsson gjorde rätt när han kollade på en hemsida för semesterhotell i stället för att använda tiden till att kolla upp allt kring Tsunamikatastrofen just den dagen. Bergstrand menar att en motvallsjournalist skulle kunnat ställa frågan om det inte var möjligt för Danielsson att göra båda sakerna på en dag. Detta är en helt relevant fråga, hela rapporteringen blev ensidigt inställd på vad Danielsson sysslade med. Själv måste jag tillskriva mig ifrågasättandet av detta för jag har försvarat Danielsson både en och flera gånger dels genom att försöka förflytta tanken bortom Danielssons enskilda skuld dels genom att se honom som den människa han är med de fel och brister vi alla har trots allt. Det fanns fler som borde varit på bettet under tsunamidagen, Danielsson var inte den enda vuxne med ansvar i Sverige. Men hur många läser min blogg? Man når inte ut på bredden precis.
Mats Bergstrand hänvisar till Medieforskaren Jay Rosen som säger att journalisten kan vara både rapportör och den som bygger upp den politiska sfären. Media är snabbt och trummar ut "den enda sanningen" med en dåres intensitet. Då finns det alla skäl att dra lite i snöret och säga Hallå där -kanske det kan vara på det här sättet också? Det är en möjlighet att tänka på tvärsen och se saker ur fler perspektiv än ett. För det finns alltid flera sätt att se på en sak, precis bredvid oss.
Nåväl åter till motvallsjournalisten eller den som säger emot gruppen. Det kan uppstå problem som alltid när någon säger sin egen mening. Vi är så imponerade av den som har mod att stå upp för sin sak, men vi vill helst inte ha dem i närhten eftersom de ställer till för mycket oordning för oss. Det blir krävande, vi måste tänka om.
Den tillåtande attityden mot den som tänker annorlunda finns det väldigt lite av i samhället. Vi behöver dock folk som säger ifrån när det börjar gå åt skogen. I USA går sådana personer under begreppet "whistleblowers", de flaggar orädda i organisationer när något felaktigt pågår. Men en whistleblower hamnar ofta i onåd på företaget och blir lidande på olika sätt, utsatt för mobbning, man får indragna privilegier och kanske sämre arbetsuppgifter och betraktas med stor misstänksamhet. Som sagt var modig men helst inte här. Det är väldigt synd eftersom ett påpekande om felaktigheter ger möjlighet både att rätta till saken och lära av misstaget.
Människor som tänker på tvärsen behövs i vårt samhälle, därför är det önskvärt att vi börjar se på dem med andra ögon. Det de säger behöver inte uteslutande betraktas som kritik mot oss själva, utan snarare vara en ögonöppnare för att saker och ting inte står rätt till. För de flesta är mer välmenande än tvärtom, eller hur?
Några av oss vågar gå mot strömmen. Farmor Gun exempelvis.
Läs även andra bloggares åsikter om whistleblower, mobbning, samhälle, politik
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
5 kommentarer:
Själv blev jag av med jobbet i en sån situation... De rädda vinner nästan alltid är min erfarenhet.
Det är nog sant anonym. De rädda vinner nästan alltid. Det är för bedrövligt. Men hackordningen är given.
Nå Mary, nog är ändå din blogg en av de mest lästa politiska bloggarna. Men du har rätt, politiska bloggar når ändå ännu en tämligen smal grupp människor. Mkt intresserade och engagerade visserligen, men få.
Liksom öht de (parti-)politiska frågorna oftast engagerar alltför få väljare.
Vilket givetvis är ett stort demokratiskt problem.
Hej jag tar mig friheten att kopiera ur ett gammalt inlägg jag skrev om whistleblowerfenomenet för länge sedan. Som du så klokt berättar om
Att inte tystna och vara en aktiv åskådare är ofta förenat med någon form hämd eller bestraffning. Ett sorts svartvitt tänkande uppstår, antingen är du med oss eller så är du emot oss.
Vi kanske kan likna det med att ett starkt socialt system, organisation grupp eller individ dissocierar, eller idkar bortträngnig I synnerhet om det sociala systemet har rigida försvarsmekanismer.
Dissociation, klyvning, splittring är ett vanligt förekommande begrepp inom traumapsykologi men används även inom socialpsykologi och storgruppsförhållanden.
En whistleblower kan alltså trigga igång processer i en organisations kollektiva minne. Att berätta något som kan innebära en störning av systemet gör att systemet lamslås eller förstummas, eller tystas.
Organisationen slår vakt och individ eller grupppsykologiska försvar inträder för att undvika att det obehagliga. Systemet eller strukturer och processer avskiljer eller avstänger det som upplevs som fara eller hot.
och helt klart behövs de. Att idka Parrhesia "to speak freely," är en handling som vi inte ska förakta. Focault har skrivit mycket om det. Och vi har alltså ett moraliskt ansvar att yttra sådant som är till gagn för det gemensammas bästa/goda.
Även om det kan innebära påfrestningar personligt. Men för det krävs mod och visdom så att individen kan stå rak då motvinden viner. Ett av villkoren för att det ska fungera är enligt Focault följande
Further, a user of parrhesia must be in a social position less empowered than those to whom he is revealing.
For instance, a pupil speaking the truth to an instructor would be an accurate example of parrhesia, whereas an instructor revealing the truth to his or her pupils would not.
(Källa wiki).
Ha en fin dag Tindra Annette/tindra66
Tindra - en sak kan man säga i alla fall, det är enormt skönt att gå därifrån rak i ryggen och veta att jag var den som gjorde rätt, den som kan somna med gott samvete och se mig själv i spegeln när jag vaknar. Det var jävligt jobbigt när det hände men det var värt det. Alla gånger.
För mig personligen är det svårt att vara någon annan än den jag är. Jag kommer aldrig bli den som jamsar med för att rädda mitt eget skinn. Hela mitt liv har historien upprepat sig, och ibland är det inte så kul som sagt, men det går inte att göra annorlunda för min del i alla fall.
Skicka en kommentar