söndag 31 januari 2010

Hur många känner du som har ADHD diagnos...

L Ö R D A G S T A N K A R

på söndagen...

Allt oftare hör vi att den och den har en ADHD-diagnos, det finns flera olika. Tidigare handlade det mest om ungar som var bråkiga i skolan på olika sätt. De måste ha en diagnos för att få resurser till det stöd de behövde. Hörde ni? En diagnos för att få det stöd de behövde... Är det inte egentligen fullständigt självklart att man ska få stöd om man behöver hjälp? Diagnos eller ej. Alla ungar är olika och har olika sätt att lära in, att vara och atta gera. De har olika mognadsgrad helt enkelt. Med tanke på att det skiljer ett år mellan den som är född i januari och den som är född i december så är det heller inte så svårt att förstå. Det händer mycket på ett år. Lägger man till de olikheter som finns för övrigt så kan man begripa att en slags individualisering av skolan är nödvändig. En fråga som är berättigad här är - Vem är egentligen normal? Den gäller barn och det gäller vuxna.

På senare år har det kommit till vår kännedom att alltfler vuxna har olika typer av neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD, Aspergers syndrom, Tourettes och OCD. Dessa personer har förstås alltid funnits men det har varit lite hemligt på något sätt. De har svårigheter med att fungera på exakt samma sätt som samhället, alltså vad och hur vi förväntar oss. Fördomar slår till och vi betraktar dem som lite konstiga och eljest kanske. Detta är djupt orättvist ty bakom ett udda beteende finns och personer med intelligens. Kanske rent av smartare än vad vi andra är som betraktar oss som någon slags rikslikare för hur det ligger till här i världen.

Jag har ofta ställt mig frågan  varför vi har den här föreställningen med normallådan, det är ingen som passar i den.

Vi människor är olika, vi har olika förutsättningar och personligheter och borde värderas efter det i stället för efter en massa fördomar och föreställningar om hur vi borde vara och allt som medföljer för den som inte följer normalmallen. Det är viktigt att vi försöker sätta oss in i vilka svårigheter andra kan ha och hjälpa dem i stället för tvärtom. Man ska minnas att det finns många framgångsrika personer som har den här typen av problem. De är inte dumma i huvudet som många betraktar dem som. Det är djupt orättvist och handlar om okunskap. Vi behöver visa empati för alla.

Vill man ha mer kunskap om vad det innebär att ha en neuropsykiatriks funktionsnedsättning kan man gå med i Riksförbundet Attention eller i alla fall läsa och lära på deras hemsida. Man kan också läsa om ADHD här.

Tidigare har problemen mest uppmärksammats hos killar och män men på senare tid har det visat sig att problemen också finns hos många kvinnor. Läs bloggen Damptanterna där det är öppet kafferep som de själva kallar det kan öka förståelsen för hur små problem för andra kan bli hur stora som helst. Här finns en Damptantblogg till med matnyttig information.

Vi behöver utöka vår kunskap om olikheter är min poäng. För måste verkligen alla in i rutan? Är det inte bättre att vi får vara olika och får den hjälp vi behöver och att samhället accepterar olikheterna? Hur man ska vara för att betraktas med acceptans av omgivningen handlar väldigt mycket om sociala konstruktioner. Det är lite skrämmande med tanke på att många människor hamnar i utanförskap av den anledningen helt i onödan.

Mina krönikekompisar:  (Johan W om sin färgpalett i livet. Kent Persson (m) om valsegrar ilska och engagemang. Vi kommer alla att behövas framöver. Röda Berget intressant om retorik,  Tokmoderaten har flyttat sin onsdagskrönika till helgkrönika, men vafalls hur noga är det på en skala. Får Peter ge sin fru en handväska. Ja det tycker jag absolut, en sån som hon vill ha. Soilander om KDs taktik inför valet. Peter L laddar inför partiledardebatten. See you there on twitter @MaryXJ

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

4 kommentarer:

Andreas sa...

Jag tycker att stöd och hjälp utifrån elevers enskilda behov och förutsättningar ska vara en självklarhet i alla lägen. Tyvärr är det inte fullt så självklart när det handlar om elever som behöver stöd för att de har för lätt för vissa ämnen. När man talar om att ge sådana elever (som missvisande kallas "begåvade barn" men som i själva verket bara råkar ha en talang för vissa ämnen) så kallas man elitist. Detta trots att elever som har lätt för sig, sällan får tillräcklig stimulans och möjligheter att utvecklas i sin egen takt. Ibland utnyttjas de snarare som hjälplärare för elever som har inlärningssvårigheter - och risken är att elever tappar intresset för själva inlärningsprocessen.

Jag vet av egen erfarenhet hur det kan gå. Jag började läsa som 3-åring, och började spela piano när jag var 4 år. När jag började skolan kunde jag redan skriva. Tack och lov gick jag i en liten byaskola där flexibiliteten var stor. Jag fick börja med 3:e årskursens läsebok, och skolan hyrde in en pianolärare ett par timmar i veckan så att jag (och andra elever som ville lära sig spela) fick utlopp för de melodier jag bar inom mig.

Skolan var en dröm, ända upp tills jag började högstadiet. Då fanns det plötsligt ingen flexibilitet. Inga utmaningar. Ingen stimulans. Allt var för lätt, och jag förlorade intresset för skolan. Bara två ämnen fungerade hyfsat. Musik och engelska. Musiken för att läraren själv hade absolut gehör och förstod mig till fullo. Engelskan för att lektionerna delades in i en lätt och en avancerad grupp - och den avancerade bjöd på utmaningar.

Efter att jag till slut tagit mig igenom skolan, med hög frånvaro och medelmåttiga betyg, började jag forska om hur skolor behandlar barn och unga som har för lätt för sig i olika ämnen. Detta via Mensa, där jag blivit medlem, helt enkelt eftersom det fanns mycket kunskap om ämnet där. Det enda jag möttes av var slagorden "elever som har det lätt för sig behöver ingen hjälp!" och "begåvade barn ska behandlas som alla andra - ingen elitism här inte!". Motsägelsefullt, tycker jag. Men det tog kål på mitt intresse för fortsatt engagemang i frågan.

Det som lever kvar, är en önskan att andra kan ha ALLA elever i tankarna när det talas om individanpassad skolgång och stöd. Alla elever. Inte bara de som har diagnoser, inlärningssvårigheter och andra problem - utan även de som behöver extra stimulans och utmaningar. Det är inte elitism, det är inte fult på något sätt. Det är folkvett.

Jag ber om ursäkt för det långa och aningen OT-klassade inlägget, jag borde börja blogga själv istället för att skriva långa kommentarer, jag vet. :)

Mary X Jensen sa...

Andreas - jag uppskattar alla kommentarer och tycker att det bara är bra att vi drar ut tankarna lite. Det är så vi lär, Att bara säga ja och nej blir ingen glad av.

Mary X Jensen sa...

Andreas. Har du läst Ellen Winners bok. Begåvade Barn,

http://www.bokus.com/b/9789188410849.html

Mycket intressant

Anonym sa...

Bäste Andreas!
Inse att du är ett offer för sossesveriges tes om alla absoluta likhet "alla är lika" och ska sålunda behandlas därefter. DItt sviktande intresse för skolarbetet pga av att det var för enkelt är deras mål!
För tänk om du hade rasat igenom skolan på högfart, kommit före alla kompisar och gud förbjude, kanske blivit en del av den (väl)utbildade "eliten"?
Du kanske t o m hade röstat borgerligt! Huvva!
Att ta väl hand om de som sticker ut i begåvningshänseende är liksom inte en sossegrej, lååångt därifrån.
I Sverige är vi alla LIKA - och hör sen!
/WR