måndag 22 februari 2010

Längtan efter lapparna i brevlådan...

Bor man i hus behöver man ibland hjälp av yrkesmän. Tidigare gick det inte att få tag på hantverkare. De kom, de såg, de gick och kom eventuellt tillbaka fjorton dagar senare. En del tog inte jobben om de inte var tillräckligt stora. Det måste vara minst 6-siffrigt sa en kille. Va? Sa vi. Hälften vitt och hälften svart, eller bara svart sa andra. Vi anlitade aldrig någon utan kämpade på själva här. Det tar tid och man kan inte allting. Man kan andra saker. Ungefär samma syn som Eva Westerberg har.

Idag ligger det lappar mest varje dag i brevlådan från företag som erbjuder sina tjänster. Det är tack vare de nya avdragsmöjligheterna. Det är hur bra som helst. För alla. Dels så blir det rimligt att använda tjänsterna och dels är det bra för företagen som kan arbeta vitt och får del av trygghetssystemet. Det har betydelse för dem.

Almega har gjort en undersökning på uppdrag av Skatteverket berättar Rapport. Den visar att sysselsättningen och arbetstillfällena inom den här branschen ökar och det är många som jobbade svart förut som nu har möjlighet till vita jobb. S och V vill avskaffa skatteavdraget vilket då skulle innebära att fler bslir av med sina jobb. Det finns en ideologisk grund i detta som menar att det inte är fint att jobba med hushållsnära tjänster eller ska vi säga jobba i andras hem. Av någon anledning så är det väldigt fel. Om en person kan frigöras till att göra det den är bra på tack vare att man får avlastning med vissa hemuppgifter så är det väl enn alldeleles utmärkt tanke för samhället i stort.

Däremot att utföra samma uppgifter på arbetsplatser är OK. Det är svårt att förstå skillnaden där tycker jag, jobb som jobb och arbetsplats som arbetsplats. Miljöpartiet har sett fördelarna och vill nu inte avskaffa  avdragen för hushållsnära tjänster. Det är bra det menar FP:s riksdagsman Carl B Hamilton och förklarar i en bloggpost varför. Thomas Böhlmark tror på utvidgning till IT-tjänster också vilket också centern vill göra enligt Magnus Andersson. Utredarna anser att man ska begränsa kundunderlaget.

Kent tar upp splittringen inom de rödgröna partierna och kan inte förstå hur man vill stoppa en succé. Mark Klamberg anser att vi borde få svaret innan valet på frågan om S och V verkligen medvetet vill ta bort alla dessa nya arbetstillfällen som skapas. Det blir svårt för dem att tala om pigjobb i fortsättningen och det är lite oförskämt att indirekt håna dem som utför dem tycker Christian Gustavsson. Håller verkligen med här. För vissa kan ju detta vara ett instegsjobb till arbetsmarknaden i övrigt. Anda kanske stannar kvar och trivs och kan nu arbeta under ordnade förhållanden i stället för svartjobb. Kan det vara annat än väldigt bra?

Just nu längtar jag efter att lapparna om trädgårdsarbete ska ramla in i brevlådan. Ty drömmen om en fantastisk trädgård gömmer sig under snön och jag orkar inte med de riktigt tunga grejorna i det arbetet och behöver hjälp med både kraft och kunskap. Maken arbetar med annat och drar in rejält med skattepengar så han hiner inte med trädgårdsarbetet. Så bra att vi kan ta hjälp då. Från någon som kan.

(intressant)




Andra som bloggar: Rasmus talar om fördelarna med vita jobb.  Linnea som påpekar att det är alla typer av människor som tar del av möjligheten att få hjälp hushållsnära tjänster. Tokmoderaten


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

13 kommentarer:

Calle Fridén sa...

Varför skulle de bli arbetslösa? Det är ju inte så att behovet försvinner bara för att jag inte behöver subventionera miljonären i Djursholm, eller hur? Han har säkert råd att betala ändå.
I min värld finns de jobben kvar, även när de inte är skattesubventionerade längre. Annars vore det ju alldeles väldigt konstgjorda arbeten, och det är ju något jag hört den blå sidan protestera vilt mot förr om åren...

Mikael sa...

Dessa miljonärer i Djursholm har säkert råd ändå, men alla andra då? Vet inte om du missat det, men vi har ganska hög skatt i Sverige, särskilt på tjänster till privatmarknaden. Det bästa vore så klart att sänka alla skatter på en gång.

Och visst Calle du har ju så rätt, jobben finns kvar... det blir ju svarta i stället!

Nu är vi där igen. Om något har lägre skatte är det "subventionerat", anser du att alla pengar *egentligen* är statens? Att pengarna jag får behålla efter skatt är en subvention?

Det är faktiskt viss skillnad mellan å ena sidan att betala lägre skatt och å andra sidan explicit få skattepengar. I alla fall för mig.

Magnus Carlbring sa...

"Om en person kan frigöras till att göra det den är bra på tack vare att man får avlastning med vissa hemuppgifter så är det väl enn alldeleles utmärkt tanke för samhället i stort."

Tvärtom.

Om man ser till att de avancerade arbetstillfällen som finns där ute delas mer rättvist, så får alla tid att ta hand om sitt eget skräp och städa sina egna våtutrymmen.

Det här nya pigsamhället luktar 1930-tal. Snart gör pilsnerfilmen come back. Snart har vi brunskjortorna i riksdagen. Snart ska vi köra gengasbilar och ... så vidare.

Framtiden är inte pigsamhällets. Framiden är den fria, demokratiska människans: hon som lever i ett jämbördigt och rättvist samhälle där alla tar vara på sina egna sopor och delar på jobben.

Sextimmars arbetsdag. Friår. Se till att få alla som behöver det i tjänst.

Och: höj skatten och restaurera tågnätet och underhåll kollektivtrafiken.

Den borgerliga skattesänkarretoriken och återgången till tjänstehjonsamhället är passé.

Vi lever på 2000-talet. Framtiden är redan här.

Mikael sa...

Embryo! Tack för ett roligt inlägg, ett litet tag där tog jag det på allvar! Nu fick jag mig ett litet skratt på kvällskvisten.

Magnus Carlbring sa...

Men det är på allvar.

Reaktionära krafter lurar i de dammiga salongerna bak de borgerliga mörkblå gardinerna.

De Nya Moderaterna är bara gamla reaktionärer, på ett nytt sätt.

Den högborgerliga utopin är en goddagpilt som står och bockar med mössan i hand medan patron kör förbi i sin stadsjeep och slänger en euro i undersåtens mössa.

Jag tror på ett betydligt mer solidariskt och rättvist och framåtblickande samhälle. Där människor har lika lön och lika rättigheter. Och där ingen kan lyfta på luren för att få hem en städerska - apsnabbt - att torka sk-t i trapphuset.

Hemhjälp ger man till dem som inte tyar längre och dem som inte förmår. Vi andra kan givetvis dammsuga och bära sopor och putsa fönster själva.

Mary X Jensen sa...

embryo jag gissade att du skulle svara själv ;-)

Mikael sa...

Men Embryo! Lägg av, jag klarar inte mer ;-)

Men visst. Jag är liberal classic (inte (m)oderat alltså). Reaktionär ur ditt perspektiv. Vi står så långt ifrån varandra att jag knappt ens förstår vad du skriver ;-) I min värld respekterar man alla människor oavsett vad de jobbar med. Men det kanske du inte kan förstå i stället.

Men jag tycker ändå att dina inlägg är så absurda att de är roliga :-)

Magnus Carlbring sa...

Jag respekterar självklart - nästan - alla människor oavsett vad de jobbar med.

Kan ha svårt för diktatorer, lönnmördare, mobiltelefonförsäljare på stormarknader och någon yrkesgrupp till. Men ändå.

Städare och servitörer och stuveriarbetare och undersköterskor och så vidare: alla äger.

Men det är en skam att överklassen ska ha tillbaks översitteriet och huspigan och husan och butlern och biltvättaren och promenadstigkrattaren.

Episoden med den ryska städerskan och den famösa skitkorven säger ju precis allting.

Torka upp själv, det är det enda raka. Och det enda värdiga.

Den största respekten visar vi varandra om vi ser till att alla får den utbildning de är värda och att vi delar rättvist på de jobb som finns. Politiker exempelvis, borde göra hundår som kontorsstädare och undersköterskor.

Mitt bästa universitet var en era inom barnomsorgen: där lär man sig allt om människor och konfliktlösning.

Lasse sa...

Oavsett partitillhörighet finns det faktiskt människor som utnyttjar andras belägenhet eller på olika sätt skapar förutsättningar för att kunna göra det. Jag har lite svårt att tro det finns människor som inte är medvetna om detta. Därför blir det också svårt att fullt respektera åsikter som vill göra gällande att så inte är fallet.

Naturligtvis kan man inta olika perspektiv på detta med "hushållsnära" tjänster, men ordet i sig har en dålig klang. Vilka hushåll var först på tapeten? Naturligtvis är det helt riktigt att betrakta detta som ett sätt för välsituerade att utnyttja människor i en dålig sits för "pig-och uppassartjänster" samt till en billig penning, därtill skatte-subventionerat. Det ÄR ju så. (I vissa fall är det tydligen utmärkt med statlig inblandning.)En del av de pengar som tidigare gick förlorade genom svart arbete, tappar man nu genom subventionen som främst gynnar vissa privatpersoner. Dessa behöver inte betala mer än för svart arbetskraft. Har jag fel i det resonemanget? Det är klart att många jublar över att kunna handla till halva priset tack vare statliga BIDRAG.

Samtidigt öppnar det för många en möjlighet till inkomst, och gladast är kanske de företagare som bedriver förmedlingstjänster. Är detta det enda sättet för arbetslösa och kanske sjuka att överleva så ska dessa naturligtvis vara glada de också.

Om man tar en titt på hur man från moderat håll har hanterat exempelvis "utförsäkringarna" och de svåra konsekvenser dessa helt onödigtvis har medfört för många människor, samt väger in bristande planering avseende effekter, avsaknad av konsekvensanalyser samt oviljan att lindra dessa effekter, är det svårt att se något annat än en mycket cynisk syn på människor. Lägger man dessutom till den fullständigt skamliga retorik, inklusive osmakliga påhopp, faktiska lögner och det ständiga undvikandet att svara på ställda frågor... så får många en ganska klar bild av hur det är ställt. Att inom det moderata partiet och hos dess allierade tillåta sina representanter att bete sig på detta sätt, säger det mesta om den människosyn som överväger i dessa korridorer. Sådant tar många fasta på.

Naturligtvis går det inte att isolera den ena frågan eller handlingen från varandra. De läggs självklart samman, och att förvänta sig eller hoppas på något annat är lite väl naivt.

Jag har kontaktat ett par moderata politiker (även dig Mary) för att påtala några hemska effekter av moderat och närmast lögnaktig retorik samt hur dessa kommit att rasera tillvaron för modiga (läs obekväma) samhällsmedborgare. Detta i förhoppning om en dialog. Det har då visat sig att de mest välmenande, objektiva och enligt dem själva sanningssökande moderater fullständigt ignorerar sådana initiativ. Eftersom inte många har kunnat förmedla det jag hade att berätta, kan jag bara utläsa ett ointresse, som knappast väger till moderat fördel. Det är när det kommer till handling...

Det handlar inte om partitillhörigheter. Det handlar om vissa individers syn på andra individer. Det handlar om förmåga och oförmåga, samt om viljan eller oviljan att försöka sätta sig in i andra människors livsvillkor. Kanske handlar det även om oförmåga att se sin egen roll och gestalt i givna sammanhang.

Mary X Jensen sa...

Lasse uppdatera mig! Vad har jag missat i informationsflödet?

Lasse sa...

Hej Mary!

Ämnet/ärendet var så pass känsligt att jag skrev via din mailadress vid ett par tillfällen i början på månaden.

Jag kan skicka om det så får vi se om du får fram det. Jag kan naturligtvis förstå om det blivit något fel på vägen, men har blivit lite uppgiven på vägen.

Mary X Jensen sa...

Jag har svarat dig Lasse.

Lasse sa...

Jag har sett det Mary. Tack!

Är det inte lite märkligt, eller tråkigt: Det är i huvudsak två olika världar som beskrivs av fyra olika synsätt i de många diskussionerna runt bland annat hushållsnära tjänster och utförsäkringar... Att beskriva dessa ur ett partipolitiskt perspektiv är nog inte riktigt rätt. Men jag använder ändå färger som hjälpmedel i en slags tankemodell:

Den ena världen (blå) utgår från ett ekonomiskt system med främst matematik som verktyg, medan den andra världen (röd) utgår från människors behov och emotionella värden som argument och verktyg. Kanske kan man beskriva det "blå" synsättet som att fokusera på värden utanför individen, medan det "röda" fokuserar på individen.

Av de fyra olika synsätten skulle två kunna beskrivas som:
På den "blå" sidan, dels människor som är oförmögna att väga in etiska, emotionella och sociala värden i sina resonemang, dels dem som ÄR förmögna att väga in dessa värden i sina resonemang.

På den "röda" sidan skulle det på motsvarande sätt finnas ett synsätt som KAN väga in ekonomiska och matematiska resonemang respektive ett synsett som INTE kan det.

Kan man nu tänka sig att de två grupperna som "inte kan" kommer att hamna i absolut konflikt med varandra, och just därför att de är oförmögna att se varandra, medan de två grupperna SOM kan, faktiskt skulle kunna mötas i en ambition att hitta kompromisser.

Utifrån ett sådant perspektiv är det kanske endast möjligt att påverka dem som "inte kan" genom det språk som förs i den egna gruppen.

Det finns ingen sida som har helt rätt respektive helt fel i diskussionerna. Däremot ser vi ofta exempel på "fel sätt". Detta bevisas genom dem som inte håller med "den andra sidan". Så länge det finns två motsatser eller två olika riktningar i en fråga, borde ett demokratiskt synsätt erbjuda båda parter utrymme genom en kompromiss, vilket innebär att ingen av de båda sidornas ytterligheter helt kan få som de vill. Vilka är ytterligheterna i olika situationer?

Det hela kanske kan beskrivas som en kurva där "toppar och dalar kapas" till fördel för den framåtgående rörelsen.

Ett kanske naivt eller flummigt sätt att betrakta en konfliksituation, men det är ett sätt i varje fall. Gäller det att hitta lösningar är väl inga sätt helt fel. :)