måndag 8 mars 2010

Är kvinnorna sina egna värsta fiender...

Idag är det internationella kvinnodagen - den firar 100 år. Visst har det hänt en hel del sen vi fick rösträtt. På hemmafronten kan vi se papporna börja jobba deltid för att ta hand om barnen. Det var annorlunda på 70-talet när mina barn var små, då fick den pappa som ville vara med sina barn räkna med avsteg i karriären. Det ansågs lite konstigt då. På arbetsmarknaden börjar det också så smått förändras. Inte i hög takt precis. Men det går framåt. Könsmaktsordningen diskuteras och många kurser på universitetet behandlar denna. Visst är det intressant. Självklarheten borde vara att vi inte ens skulle behöva fundera i dessa frågor utan att det bara löpte på

För egen del - det är lätt att ta exempel från sin egen värld, så är det så att jag alltid jobbat i en manlig värld. IT- och teknik är en sådan och politiken en annan. Platser där man är rak och tydlig och där det inte heller borde vara några problem att vara det. För mig är det oväsentligt om det är en man eller en kvinna jag arbetar eller samtalar med. Jag jobbar med människor. Det är inte alltid OK för andra. För andra kvinnor ska vi säga. Det slår tyvärr aldrig fel att kommentarerna kommer.. Låt mig dra några personliga exempel.

En gång blev jag hämtad av kvinnorna i middagssällskapet för att jag stod kvar efter middagen och diskuterade livligt med männen, om sånt som intresserade mig och som intresserade dem. I stället för att se det som en möjlighet att komma med själva och diskutera så förstärktes det manliga och det kvinnliga av att ingen kvinna skulle få vara där tillsammans med männen. Helt otroligt. Alltså, vi diskuterade Postens framtida roll och hur infrastrukturen i ett framtida samhälle skulle kunna se ut. Vi pratade om den senaste konjunkturen. Väldigt spännande och intressant. Flera av kvinnorna borde varit intresserade av dessa ämnen tycker jag.

Igår fick jag kritik och uppmärksamhet av kvinnor för att jag bara länkat till män i en artikel jag skrev om just jämställdhet. Blev ifrågasatt för att jag som kvinna var med i en grupp med bara män. Det var tydligen fel. För mig handlar det om att vara med i en grupp som talar om saker som intresserar mig för tillfället. Män eller kvinnor - det är helt oviktigt. Det är först när vi börjar se varandra som människor som vi kan uppnå någon slags jämställdhet. Eller hur? Varför alltid ställa grupper mot varandra? Det är som stark människa du kan öppna fönster.

En annan grej som hände just igår var att jag frågade en person om hur informationen gått ut kring ett arrangemang som jag inte kände till och gärna deltagit i. I stället för ett "hoppsan vad syndsvar" vilket hade räckt, så fick jag över mig en dos om mina egna tillkortakommanden i värsta härskarstil, där skulden för att jag inte visste lades på mig själv. Makalöst, men dessvärre inte helt ovanligt. En enkel sakfråga hamnar i personfråga helt utan anledning. Någon slags maktutövning på banannivå.

Igår hade min blogg förmånen att bli omnämnd på SvDs uppställning över intressanta politiska bloggar. Det fick jag förstås en hel del glada tillrop för, vilket gjorde mig väldigt glad. Jag lägger mycket tid och jobbar hårt med MMK. Men det kom också många tillrop av annan tristare sort. Typ, det finns väl många som är bättre än Mary osv. Eller så bemöttes det hela av total tystnad från de som jag kanske förväntat mig lite positiva tillrop ifrån. Den tristaste kritiken kom just från andra kvinnor. Jantelagen finns här som en böld, vi slåss mot den varje dag. Men vill kvinnor uppnå jämlikhet så ska de inte slåss mot varandra utan uppmuntra och hjälpa varandra. Vi blir så att säga själva en naturlig broms mot utvecklingen.

En väninna till mig sa att nu hade en av tjejerna i hennes grupp blivit chef så nu var det slut med att äta lunch tillsammans. Va? Ska du inte stötta henne nu frågade jag. Aldrig i livet var svaret. Så lätt har vi för att hjälpa varandra. Trist.

Visst ser det ut som det gör i samhället. Vi kan inte komma ifrån det. Men kvinnor behöver inte förstärka det genom att ge sig på de kvinnor som tar sig igenom gränserna. Det är väl snarare något att beundra och ta chansen själv att träda in när dörren är på glänt, vi är nästan alltid välkomna.

Det är inte kvinnorna vi ska kritisera, inte heller männen. Det är ordningen som sådan som är något att fundera över. Grupper behöver inte sättas upp mot varandra. Låt oss i stället kämpa tillsammans. Jag tror att det är det bästa.

Naturligtvis finns det andra och större frågor kring jämställdhet som ligger utanför vår egen nära verklighet. På många ställen i världen ser det katastrofalt ut. Men vi om vi börjar i vår egen lilla värld kanske det blir lättare att ta sig an den större. Den finns också och Mark Klamberg skriver om föreställningen Seven - att ge kvinnliga människorättskämpar en röst. Ska de få det så kan vi inte hålla på och motarbeta varandra på mikronivå.

Även män tycker nämligen att den internationella kvinnodagen är viktig, som Kent Persson som uppmuntrar alla att blogga och komma med infallsvinklar idag. Dick Erixon tar upp Margaret Thatcher som kvinnlig förebild - i GP kallas hon rekorderligt fruntimmer. Det är lite så jag vill se mig själv, inte som Margaret Thatcher, hon är unik. Men som rekorderligt fruntimmer som bryter väg för andra. Jag är övertygad om att det kommer kommentarer om att vara för pretentiös nu, men det är smällar man får ta. Det är dock inte genom att slå på varandra vi kvinnor kommer framåt. Vi behöver hjälpas åt. Det krävs en viss generositet för det. Genom att stötta varandra till att börja med. Vi kommer att tjäna på det. Att gräva där vi står... Eller som min kompis brukar säga. Hur äter man en elefant? Svar: En bit i taget.

Annat om kvinnodagen: Henrik von Sydow skriver om kvinnors rätt till trygghet i UNT. Alliansen kämpar för kvinnorna. En moderat och en vänsterpartist verkar fungera. Jag tror att det handlar om respekt för andra åsikter.


(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

11 kommentarer:

seaske sa...

Generositet och respekt. Fantastiska ord. Tänk vad långt vi skulle komma om de rådde i arbetslivet och samhället i stort.

Anja Rauch sa...

Jättebra artikel! Håller absolut med det du beskriver! Jag jobbar (och jobbade) mest i ett manligt dominerade område. Jag har som du upplevt att det är oftast så att kvinnorna själva stöda inte varandra nog. Exemplen som du framför med tjejen som blev chef och samtidigt blev tappad av sin väninna visar det på ett bra (och mycket tråkigt!) sätt. Tyvärr finns sällan någon liknande gemenskap bland kvinnor som det finns bland män. Konstigt egentligen, i speciellt när man tänker på att folk brukar säga att kvinnor är duktiga på att nätverkar... I och för sig är det bra att ha en kvinnodag, men egentligen borde vi kvinnor jobbar mycket mer ihop med varandra och tillsammans med män (precis för att vi alla är människor), så att det någon gång i framtiden inte finns något behov längre av den här dagen.

Pennelina sa...

Jag har länkat till dig idag från http://pennelina.blogspot.com/2010/03/mitt-liv-som-kvinna.html

Kram från Pennelina

MacDanne sa...

Mycket bra skrivet, och jag instämmer med din syn på saken. Tyvärr är det ofta vänsterfolk som upprätthåller jante. Du skrev om kvinnan vars arbetskamrat blev chef, och där hon inte ville stötta sin forna medarbetare.

Förmodligen ses den blivande chefen som ett hot, av sina gamla medarbetare, eller så är det bara ren avundsjuka. I vilket fall som helst så är det tråkigt att det är så. Själv tycker jag om att se andra lyckas, men visst är det roligt att lyckas själv också. Det innebär dock inte att jag ser ner på andra som lyckas.

Mike sa...

Människor är alltid sina egna värsta fienderna.

Kvinnorna är hårdare utsatta än männen pga marknadsföringen som riktar sig mot dem.

Eftersom kvinnan är känsligare till sinnatur och uthålligare igentligen.
Därav anpassar sig lättare därav mera trauman ochså på gott och ont.

Eftersom våran falska onda värld ser ut som den gör i dagens lägge.

Off topic ; (Bör man inte förbjuda plastförpacknningar?)
eller ialalfall sluta ha plast som standard; Cellulosa kanske eller liknande??

Staffan Strömbäck sa...

Du skriver klokt Mary. Fortsätt med det.

Mary sa...

Tack Staffan...

Lars-Erick Forsgren sa...

Tyvärr Mary, jag måste i det mesta hålla med dig. Med undantag för Thatcher...

Det är märkligt att en del ultrafeminister berömmer sig av positiva egenskaper, men har så svårt att visa i praktiken. Hm. Nätverk MOT kvinnlig chef-syndromet.

Tänk om man kunde se människan, individen i stället för ständigt detta kollektivtänkande! Det skull nog jämställdheten också tjäna på. Dvs alla kvinnor och män.

Säger föräldraledige Lars-Erick

Tor sa...

Fint inlägg!

med mina glasögon sa...

Mary, i stort håller jag med dig. Jag är också en kvinna som gärna diskuterar traditionellt manliga ämnen och som inte ser något hinder att jag kan diskutera med män likväl som med kvinnor. Jag har en socialt bred umgängeskrets och ser mycket stora variationer i detta ämne..

Jag upplever att ju mer utbildad du är, ju mer minglar könen och ju mer suddas gränserna ut för dessa osynliga regler om vem det passar sig att prata med och med vem jag törs prata med.

Just nu lever jag på landet, vilket jag även gjort vid andra tillfällen i mitt liv, och där är det verkligen helt annorlunda. Jag lever i en blandad jordbruksbygd/indstribygd. Här sitter könsuppdelningen cementerad, och det är nästan så det är skrämmande. Kan inte djupare gå in på det i detta inlägg, just för att det bara är ett inlägg.

Jag är något av en kameleont och rör mig alltså i ett stort spann av olika sociala skikt och har så gjort större delen av mitt liv.

Utöver det jag nämnt kan man också se att otroligt många kvinnor bär på en avundsjuka gentemot dem som lyckas. Något jag inte spårar på samma sätt bland mina manliga vänner..

Jag upplever också att många kvinnor helt sonika, utan krav utifrån, tar på sig pyssel och omsorgs rollen och stänger mannen ute eller genom att de tar på sig den rollen skapar en självuppfyllande profetia..

Jag är ingen traditionell kvinna, jag ser inte de en gång traditionella kvinnosysslorna som något jag genast ska kasta mig över, därför har jag heller aldrig haft problem med denna uppdelning varken, bland manliga vänner eller i relationer..

Vi kvinnor behöver alltså tänka igenom vårt beteende för många av oss cementerar förväntningarna - tyvärr är männen inte sena att utnyttja detta, liksom barnen..

//...med mina glasögon.

Mary sa...

med mina glasögon - visst är det som du säger. Intressant hur våra fördomar sitter i. Jag tro också att utbildning har stor betydelse för man har liksom lite mer att snacka om och relatera till.