Är kvinnorna sina egna värsta fiender...

Idag är det internationella kvinnodagen - den firar 100 år. Visst har det hänt en hel del sen vi fick rösträtt. På hemmafronten kan vi se papporna börja jobba deltid för att ta hand om barnen. Det var annorlunda på 70-talet när mina barn var små, då fick den pappa som ville vara med sina barn räkna med avsteg i karriären. Det ansågs lite konstigt då. På arbetsmarknaden börjar det också så smått förändras. Inte i hög takt precis. Men det går framåt. Könsmaktsordningen diskuteras och många kurser på universitetet behandlar denna. Visst är det intressant. Självklarheten borde vara att vi inte ens skulle behöva fundera i dessa frågor utan att det bara löpte på

För egen del - det är lätt att ta exempel från sin egen värld, så är det så att jag alltid jobbat i en manlig värld. IT- och teknik är en sådan och politiken en annan. Platser där man är rak och tydlig och där det inte heller borde vara några problem att vara det. För mig är det oväsentligt om det är en man eller en kvinna jag arbetar eller samtalar med. Jag jobbar med människor. Det är inte alltid OK för andra. För andra kvinnor ska vi säga. Det slår tyvärr aldrig fel att kommentarerna kommer.. Låt mig dra några personliga exempel.

En gång blev jag hämtad av kvinnorna i middagssällskapet för att jag stod kvar efter middagen och diskuterade livligt med männen, om sånt som intresserade mig och som intresserade dem. I stället för att se det som en möjlighet att komma med själva och diskutera så förstärktes det manliga och det kvinnliga av att ingen kvinna skulle få vara där tillsammans med männen. Helt otroligt. Alltså, vi diskuterade Postens framtida roll och hur infrastrukturen i ett framtida samhälle skulle kunna se ut. Vi pratade om den senaste konjunkturen. Väldigt spännande och intressant. Flera av kvinnorna borde varit intresserade av dessa ämnen tycker jag.

Igår fick jag kritik och uppmärksamhet av kvinnor för att jag bara länkat till män i en artikel jag skrev om just jämställdhet. Blev ifrågasatt för att jag som kvinna var med i en grupp med bara män. Det var tydligen fel. För mig handlar det om att vara med i en grupp som talar om saker som intresserar mig för tillfället. Män eller kvinnor - det är helt oviktigt. Det är först när vi börjar se varandra som människor som vi kan uppnå någon slags jämställdhet. Eller hur? Varför alltid ställa grupper mot varandra? Det är som stark människa du kan öppna fönster.

En annan grej som hände just igår var att jag frågade en person om hur informationen gått ut kring ett arrangemang som jag inte kände till och gärna deltagit i. I stället för ett "hoppsan vad syndsvar" vilket hade räckt, så fick jag över mig en dos om mina egna tillkortakommanden i värsta härskarstil, där skulden för att jag inte visste lades på mig själv. Makalöst, men dessvärre inte helt ovanligt. En enkel sakfråga hamnar i personfråga helt utan anledning. Någon slags maktutövning på banannivå.

Igår hade min blogg förmånen att bli omnämnd på SvDs uppställning över intressanta politiska bloggar. Det fick jag förstås en hel del glada tillrop för, vilket gjorde mig väldigt glad. Jag lägger mycket tid och jobbar hårt med MMK. Men det kom också många tillrop av annan tristare sort. Typ, det finns väl många som är bättre än Mary osv. Eller så bemöttes det hela av total tystnad från de som jag kanske förväntat mig lite positiva tillrop ifrån. Den tristaste kritiken kom just från andra kvinnor. Jantelagen finns här som en böld, vi slåss mot den varje dag. Men vill kvinnor uppnå jämlikhet så ska de inte slåss mot varandra utan uppmuntra och hjälpa varandra. Vi blir så att säga själva en naturlig broms mot utvecklingen.

En väninna till mig sa att nu hade en av tjejerna i hennes grupp blivit chef så nu var det slut med att äta lunch tillsammans. Va? Ska du inte stötta henne nu frågade jag. Aldrig i livet var svaret. Så lätt har vi för att hjälpa varandra. Trist.

Visst ser det ut som det gör i samhället. Vi kan inte komma ifrån det. Men kvinnor behöver inte förstärka det genom att ge sig på de kvinnor som tar sig igenom gränserna. Det är väl snarare något att beundra och ta chansen själv att träda in när dörren är på glänt, vi är nästan alltid välkomna.

Det är inte kvinnorna vi ska kritisera, inte heller männen. Det är ordningen som sådan som är något att fundera över. Grupper behöver inte sättas upp mot varandra. Låt oss i stället kämpa tillsammans. Jag tror att det är det bästa.

Naturligtvis finns det andra och större frågor kring jämställdhet som ligger utanför vår egen nära verklighet. På många ställen i världen ser det katastrofalt ut. Men vi om vi börjar i vår egen lilla värld kanske det blir lättare att ta sig an den större. Den finns också och Mark Klamberg skriver om föreställningen Seven - att ge kvinnliga människorättskämpar en röst. Ska de få det så kan vi inte hålla på och motarbeta varandra på mikronivå.

Även män tycker nämligen att den internationella kvinnodagen är viktig, som Kent Persson som uppmuntrar alla att blogga och komma med infallsvinklar idag. Dick Erixon tar upp Margaret Thatcher som kvinnlig förebild - i GP kallas hon rekorderligt fruntimmer. Det är lite så jag vill se mig själv, inte som Margaret Thatcher, hon är unik. Men som rekorderligt fruntimmer som bryter väg för andra. Jag är övertygad om att det kommer kommentarer om att vara för pretentiös nu, men det är smällar man får ta. Det är dock inte genom att slå på varandra vi kvinnor kommer framåt. Vi behöver hjälpas åt. Det krävs en viss generositet för det. Genom att stötta varandra till att börja med. Vi kommer att tjäna på det. Att gräva där vi står... Eller som min kompis brukar säga. Hur äter man en elefant? Svar: En bit i taget.

Annat om kvinnodagen: Henrik von Sydow skriver om kvinnors rätt till trygghet i UNT. Alliansen kämpar för kvinnorna. En moderat och en vänsterpartist verkar fungera. Jag tror att det handlar om respekt för andra åsikter.


(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, internationella kvinnodagen, moderaterna, jämställdhet, alliansen