Bjästa eller Rödeby - samma sak...

Uppdatering: I DN finns en intressant artikel som tar upp det jag beskriver nedan. Gruppens kollektiva sanningar.

Vi förfäras över när samhället krackelerar. Det blir uppenbart när täckelsen dras av i program som Uppdrag Granskning och allt finns där i sin skröplighet. Tidningar skriver och hänger på. Det sker alltid någon annanstans. Inte där vi själva är. Märkligt eller hur?

Upprördheten kring våldtäkterna i Bjästa är förståelig. Det är en förskräcklig händelse och flickan hade behövt stora trygga famnar att krypa in i. I stället blir det tvärtom, de närmaste blir utestängda och belagda med skulden för det inträffade. Förövaren blir försvarad.  Minns ni hur det var i Rödeby. Ett gäng ungdomar satte skräck i och förföljde en pojke och hans familj. Till slut sköt pappan. Och han blev den som fick skulden för alltihop. För man skjuter inte mot människor, man gör inte det. Men hur långt har det inte gått innan man tar fram bössan? Fundera över det.

Ungarna som for runt i samhället och mobbade en familj var det plötsligt synd om. Ingen av dem var okända för vare sig socialen eller polisen. Men ingen av dessa vuxna hade lyckats ta itu med saken. Så gick det som det gick. Åt pipan, i synnerhet för pappan som till slut tappade fattningen och sköt mot dem som förföljde hans son.

Vuxna utan kurage...

Det är helt oerhört hur vuxna kan vara så flata. Samtidigt så finns det skräck och skam och annat inom oss alla och när vi hamnar i trängda lägen agerar vi inte alltid rationellt. Det märkligaste är att inte ens när killen blir dömd för brottet så tar man det på allvar ur flickans vinkel utan låter det bli synd om honom. Det kanske det är på sitt sätt, men just i det här fallet handlar det om flickan som blivit utsatt. Pojkens mamma försvarar honom, inte kan min son. Så är det att vara förälder. Man försvarar de sina och blundar för att de själva kan ha del i det de beskylls för. Det är synd om alla egentligen, offer för omständigheter.

Alla borde läsa boken Kunskapssociologi av Berger o Luckman. Den förklarar hur vi formar vår sociala verklighet. Vi håller ihop mot de andra. Ve den som försöker bryta mot mönstret. Vad ska andra säga, vi måste förlåta, det är nog inte så farligt. De kommer över det. Vi har gjort allt vi kan. Vi har fyllt i alla blanketter och kryssat av de åtgärder som behövs. Framför allt - Vi tillhör en grupp och vi håller ihop och vi vill inte bli störda i det, därför mörkar vi hellre och låtsas som ingenting har hänt. Den som bråkar fryser vi ute.

Vi förfärar oss...
Det är lätt att nu förfära sig över rektor, präst, försvarande mamman och detaljgranska deras beteenden. Men vi glömmer att de lever i ett socialt sammanhang där priset för att sticka upp är att själv bli utesluten. Vi ser detta överallt. Minsta lilla avvikelse från normen innebär problem och blir en fara för ordningen. Då går alla samman för att återställa och ve den som sticker upp eller har annan åsikt. Detta gäller alltid såvida inte gruppen själva valt att tillåta någon att vara hjälte eller avstickare. Men det gäller inte för alla. Det här är starka krafter som inte självklart motarbetas. Det är också en förklaring till varför det blir som det blir. Kan vara bra att fundera över det också. Däremot är det förstås ingen ursäkt, inte alls.

Personligen har jag aldrig begripit varför det ska vara så svårt att ta ställning för den svagare, i det här fallet skulle det givet vara flickan. Att hon blir utsatt av kränkning på det här sättet är oerhört fel. Men man ser överallt hur gruppen ger sig på enskilda. Det är avskyvärt.

Det är inte internet som är faran

Att människor nu visar sina fula trynen och sätter igång och hotar och är oförskämda via internet är upprörande tycker de som anser att nätet är det farliga här i världen. Vi måste stänga och begränsa internet menar dem. Det uppstår en massa subproblem alltid. Emma på opassande har gjort en intressant reflektion kring det här. Internet kan förvisso användas att sprida dålig information också men det mesta är allt på gott.

Förr ringde man anonyma samtal, skickade brev, skrev lappar och liknande. Det som skrämmer är hur många otrevliga människor det finns runt om i Sverige. Såna som snabbt hänger på en mobb och ger sig hän. Jag avskyr dem. Men internet är inte problemet, det är bara en spegel av den värld vi lever i så otäckheterna finns snarast hos oss själva. Vuxna sviker unga på nätet visar en undersökning från försäkringsbolaget If. Varken föräldrar eller lärare är intresserade av att öka sin kunskap om nätmobbning. Det är fruktansvärt dåligt men slår igenom överallt. Mobbning fanns nämligen före nätet också  för den som inte minns det, och de mobbades togs inte om hand då heller. De vuxna sviker ungarna överhuvudtaget. Vi borde alla bry oss mer. Både föräldrar och andra. Ungar behöver förebilder, men vi är ganska dåliga såna. Mycket beroende på att vi inte är bättre än så. Trist.


Tjänstemän som skyller ifrån sig eller gömmer sig bakom sina regler, människor som inte visar empati. De kanske känner någon som de inte vill stöta sig med. I små samhällen är det värre, för där finns ingen stans att gömma sig.

Rektorn i Bjästa påstår att det aldrig  gått så här långt om inte flickan mamma hade varit sån som hon var. Man tar sig för pannan. Men å andra sidan så ville mamman tydligen hänga ut killen på torget och så kan det inte heller gå till. Då får vi det där pöbelrättssamhället som väl inte heller är önskvärt. Det är självklart att känslostormarna varit rejäla, tacka för det.  Hade det varit min unge så hade det inte varit nådigt.

Skräcken sitter i

Det är bra att statsministern säger ifrån och menar att den kränkta flickan ska ha samhällets stöd eftersom detta är en mycket viktig symbolfråga. En våldtagen flicka ska inte behöva lida dubbelt. Har personliga erfarenheter av att bli överfallen av en taxichaufför i tonåren. Jag rev honom i ansiktet med min dörrnyckel och kom undan men skräcken att åka taxi ensam sitter fortfarande i och det är inte självklart att röra sig fritt ute vid mörkrets inbrott. Jag blev deprimerad och satt inne och grät i flera månader. Det är lätt att förflytta den känslan till flickan i Bjästa. Hon måste haft ett helvete. Självklart gäller detta för alla som blir utsatta för brott och kränkningar, det kan handla om en kille också.

Händelsen i Bjästa är makalös men ändå inte. För det är så här vi fungerar: Vi är inte bättre än så vi människor. Det är hemskt på alla sätt. Man kan se det överallt i olika sammanhang - så fort något händer som bryter mönstret i vår lilla institution/grupp/förening/avdelning så slår det primitiva i oss till. Vi söker en syndabock som den ena dagen kan vara en och den andra en annan. Mobben går åt än det ena än det andra hållet. För den som är utsatt är det ett elände.

Vad man kan hoppas nu är att det blir bättre i Bjästa, att folk och särskilt de vuxna börjar tänka efter och framför allt agera och att det inte bara läggs undan det här nu när media vänt bort ryggen.  Det är dock inte bara i Bjästa som det behövs tänkas efter utan lite varstans. Kan vi bli bättre på att bry oss om varandra och inte bara springa som yra höns dit det blåser utan stanna upp och fundera lite.

För hur är det i Rödeby idag? Någon som vet det? Har det blivit ett bättre varmare och trevligare samhälle. Knappast, allt har nog återgått till sin vanliga ordning. Tyvärr. Vi behöver mer kunskaper om hur vi är varsamma med varandra. Det gäller alla orter utan undantag.



Expressen (intressant)

Hanne Kjöller  Karin Långström Vinge  Trollhare Peter L Andersson


Läs även andra bloggares åsikter om politik, våldtäkt, Bjästa, samhällssystem, grupptryck, val2010, mobbning