Ska statsministern hålla på med sociala medier...

Till och från uppstår den delikata frågan. Hur ska ledande politiker förhålla sig till sociala medier? Statsministern har varit på Rudbecksskolan i Sollentuna och talat med eleverna där om närvaro på Facebook, twitter, bloggar med mera. Han vill inte exponera sig säger han och avstår, medvetet. Det kan vara rätt strategi. Han har sin roll som statsminister och den gäller inte bara hemma i Sverige. Sen kan det hända att man tillhör den typ av personer som inte är så där allmänt socialt pratsamma. Jag är gift med en sådan man och han har inga konton i sociala medier, men har minst lika mycket nätnärvaro som jag har, fast på helt annat sätt. Han är inte förtjust i pladdret. Det kanske inte Fredrik Reinfeldt heller är?


Jag har haft ett antal intressanta diskussioner om politiker och deras närvaro på internet med Nicklas Lundblad. Han skrev en gästblogg här i september 2009, se nedan. Det är värt att ta och fundera lite kring det han skriver. Nicklas har en del poänger här. Vill man vara vän med statsministern, eller annan person i liknande politiska roller?  Ska man vara det? Är det önskvärt?

Själv vill jag se min blogg som ett möjligt samtal och det spelar ingen roll vem jag talar med egentligen bara det är någorlunda intressant och det kan vara i stort och i smått. Det finns anledning att fundera i Nicklas banor även om jag själv gärna låter mig förföras av att kanske ha kontakt med Carl Bildt direkt via hans blogg. Han svarar faktiskt på tilltal bland kommentarerna ibland. Jag är tillräckligt naiv (tror jag att Nicklas tycker) för att uppskatta detta. Smickrad alltså, av uppmärksamheten, det är bara mänskligt. Dessutom uppskattar jag själv oerhört mycket interaktiviteten som kan uppstå på min blogg. Oftast när man minst anar. Det kan vara kul, men om man tar tråden en bit längre och börjar fundera över om Ex.vis Carl Bildt svarar som person eller ämbetsman så börjar det blir svårare. För är hans blogg egentligen en offentlig handling som skall arkiveras? Nicklas Lundblad har för Timbro skrivit en rapport där han behandlar just offentlighetsprincipen i informationssamhället. Makthavare hade en intressant seminariedag om makten öppenheten och demokratin som kan vara av värde att läsa.

*********************
G Ä S T B L O G G E N (2 septemer 2009)

Det är inte ofta jag är grinig, men låt oss vara litet motvalls ett tag. Det är nyttigt och litet spännande. Låt oss ställa en obekvämfråga: är det bra att politiker använder sociala medier av olika slag? Eller bredare - är det bra med direktkommunikation mellan politiker och väljare?Intuitivt viftar vi alla - jag själv inkluderad - den frågan åt sidan. Det känns som uppenbart att mer transparens och mer access till politiker aldrig kan vara särskilt dåligt, eller hur? Hur kan det vara dåligt att utrikesministern bloggar eller att IT-ministern hade en fotoblogg, eller att justitieministern uppdaterar sin Facebookstatus när hon slår ihjäl utrotningshotade djur? Om något skapar det en tillgängligare, personligare och mänskligare politiker - eller hur? Och dessutom kan vi alltid hoppas att den armé av PR-proffs som i normala fall försöker berätta för politiker hur man skall se ut, klä sig, raka sig (ja, Lars, jag tänker på dig!) eller vilka böcker man skall läsa inte orkar hålla emot, att politikern framträder osminkad och ärlig inför våra sociala medieverktyg.

I går lanserade Kreml och president Medvedev en YouTube-kanal. Det är väl bra? Att det är bra att den ryska regimen skalar bortmedierna och talar direkt till folket. Att den inte måste filtreras genom besvärliga reportrar med förutfattade meningar och idéer om vad folket vill ha eller vad de behöver höra - mer transparens och den ryska ledningen kan ju inte vara dåligt, inte sant? Faktum är att om direkt access till makthavarna är ett väsentligt värde, varför gör vi inte så att vi helt enkelt överlåter produktionen av TV och radio i statens intresse till politiker direkt. Inte via den halvmesyr med politiska utnämningar och föregiven neutralitet som vi ser i dag, utan direkt - regeringen kan ta över TV. Litet som i Italien.

Den access och transparens, den närhet och den inblick i som detta skulle ge oss, den vore ju ovärderlig. Och utan taffliga och påflugna journalister och andra tomtar som försöker skruva berättelser, hitta skandaler överallt och driva sina egna agendor - påverkade av sina liberala ägare eller sin kommunistiska utbildning.

Rak och enkel...propaganda...är väl bättre?
*Naturligtvis inte.

Och lika naturligtvis är inte svaret på frågan att förbjuda politiker att twittra eller blogga eller skvallra på Facebook. Men det finns en utmaning här. Sociala medier är försåtligt intima. De ger oss en känsla av att vi kommer inpå, att vi kommer nära. Men som väljare borde vi inte i första hand söka närhet till våra makthavare - vi borde söka effektiva former för granskning och ansvarsutkrävande - en uppfordrande distans.

Vi borde sluta följa våra politiska ledare (i dubbel bemärkelse) på Twitter. Vi borde backa några steg och i stället dra en klar gräns i sanden: hit men inte längre. Om du vill ha mitt mandat för att styra landet, då vill jag inte att du låtsas vara min vän. Jag vill inte att du låtsas att du talar till mig som om vi vore vänner.Det finns ett engelskt uttryck som fångar en del av känslan som jag försöker artikulera här: familiarity breeds contempt - familjaritet föder förakt. Och det är en social funktion som fungerar åt båda hållen. Å ena sidan kan jag inte hjälpa att en politiker som fläker ut sitt liv på nätet får mig att tappa något av respekten för politiken i sin helhet. Å andra sidan kan jag inte tro annat än att den politiker som kan viska förtroligt också håller den för mindre farlig, mindre värd hans uppmärksamhet och respekt.

Till filmen V for Vendetta fanns en tagline som jag tyckte om: "People should not fear their government, their government should fear the people". "Fear" inte "friend" - nota bene.

Och värre: den transparens vi hyllar här skapar ju helt nya nätverk. När kommer den första korruptionsskandalen som involverar socialamedier? "X-ministern fattade beslut till förmån för facebookgrupp eller twitterfollowers..."

Vad är värdet av att retweeta en ministersbudskap? Låt oss hårddra (vi skulle ju vara griniga): när är en retweet en muta? Allt detta är vansinnigt hypotetiskt, men det är ändå värt att ägna några sekunder. Vi har rört oss från tanken på en granskande tredjestatsmakt med stort förtroende och en politisk makt som bör nagelfaras noga till en värld där journalistiken upplevs som brus och vi välkomnar in politiker i hemmet.

Hur hamnade vi här då? Hur kom vi att bli så förtjusta i det direkta tilltalet från makten? Sanningen är att det kanske handlar om ett journalistiskt haveri av episka proportioner. Förtroendet för politiker brukar ständigt vara föremål för beklagande kommentarer i pressen, men sanningen är ju att förtroendet för journalistiken varit ännu lägre.

I valet mellan att få nyheter direkt från makten, eller att få dem via en journalistik som upplevs ha kapitulerat i ett träsk av rewrites och skruvade vinklar, ja, så väljer vi maktens osminkade anlete. Det är ett enormt underbetyg för den moderna journalistiken - men hur ska man annars förklara den enorma efterfrågan på politisk kommunikation via sociala medier som vi ser? Om journalistiken upplevdes som spännande, värdefull och förädlande - varför skulle då någon vilja lyssna direkt till his masters voice?

Två fördömelsedomar alltså: en över den politiska direktkommunikationen som är avlägsen släkt med den korrupta propagandan och en över en journalistik som fått samma propaganda att framstå som det bättre alternativet.

*Jag sade att jag skulle vara grinig, eller hur?

Och jag tror inte att den bild jag ger här helt riktig. Det främsta argumentet mot den är emellertid inte att det faktiskt blir transparentare och att vi får direkt access, eller att politiken blir mänskligare. Nej, det främsta argumentet mot den misantropiska tonen i det tänkta grälet ovan är faktiskt människor som Mary.

Sociala medier kan nämligen fungera åt två håll. De kan skapa politiker och politiskt engagemang. De kan väcka rörelser som piratrörelsen eller den fantastiska Juliagruppen. De kan entusiasmera och driva riksdagskandidater. Då blir ekvationen plötsligt en annan, då är det en sorts motmakt som talar. Men det finns en utmaning också här, och den handlar om vad som händer sedan. När Mary blir vald, när piratpartiet kommer in i EU-parlamentet. När gräsrötterna rotar sig i maktens skugga.

Någonstans längs vägen kanske det finns en punkt där man för att vara riktigt ärlig med sitt mandat måste stänga sitt Twitterkonto, radera sin Facebookprofil (good luck with that) och sluta ladda upp nya YouTube-videos. För att signalera att man tar uppdraget på allvar. Att man inte söker vänner, så mycket som ett mandat att förändra och att man tar detta mandat på fullt allvar.

Ur ett perspektiv måste kanske det politiska ledarskapet vara asocialt...

Dr Nicklas Lundblad

*********************


Personligen gillar jag det här med sociala medier, är en sån person, bygger nätverk och mitt eget och bloggens varumärke, visst är det så. Jag har 2nd line till Obama på Linkedin. En av mina vänner är 1stLine. Inte för att någon av oss tror att vi har direktkontakt med Obama, vi till och med förstår att vi inte har det utan att med hans stab. Det ger dock en illussion som möjligen passar amerikaner bättre än oss svenskar. Kulturen skiljer sig i olika länder. Vilket i sig är en annan anledning till att det kan vara klokt av Fredrik Reinfeldt att inte personligen exponera sig så mycket. Det bör väl dock finnas andra i hans närhet som skulle kunna göra det åt honom. Vi andra skulle förstå det. Men det finns anledning att undera kring det här.

Internet och kontakten med andra via sociala medier är fantastisk för de allra flesta. Förvisso finns det en och annan otäck grej som kan hända där, men det mesta är verkligen trevligt, lärorikt och bra. Det gäller som allt annat att man måste lära sig att använda internet och att vara källkritisk. Plötsligt har exempelvis mobbningsattacker blivit synliga. Det är bra på sätt och vis för då kan vi agera och göra något åt det hela. Ty företeelsen har funnits där förut men varit mer subtil. Vilket är värre på sätt och vis.

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politiker, politik, sociala medier, statsministern, reinfeldt, moderaterna, internet