Bloggar, politiken, valet och prasselmedia...

L Ö R D A G S T A N K A R
på söndagen...



Fann igår en krönika skriven av Julia Skott på Aftonbladet där hon tar upp bloggandet och politiken. Alla vill vinna valet som en Obama tänker hon, både partierna och politikerna. Julia säger i klartext precis som det är enligt min uppfattning. Ska man lyckas med bloggandet måste man vara ärlig och tro på det man själv säger. Det kan man tycka är grundläggande i all kommunikation, men så är det inte dessvärre. Att gilla internet och sociala medier är en annan framgångsfaktor enligt Julia. Det har hon verkligen rätt i. De som påbörjar sin karriär i sociala medier utan hjärta och engagemang blir fort tråkig och ointressant. Det går inte att hålla på med något och bli framgångsrik om man inte gillar det.

Julia tar upp Carl Bildt som ett bra exempel på nätnärvaro. Han har alltid vart en idol för mig vad gäller den saken. Han har intressanta saker att berätta, egen reflektion, öppet kommentarsfält och hög uppdateringsfrekvens. Så har det sett ut sedan hans tidiga veckobrev per e-post. Han är på helt enkelt och har alltid varit. Det är intressant att läsa hans blogg. Han har en egen stil dessutom. Bra.

Bra på olika saker

Julia slår huvudet på spiken på nåt sätt när hon säger att vi alla är bra på olika saker. Att engagera sig i sociala medier är inget självändamål, alla är inte lika, vi har olika styrkor och det kan vara bra att ta vara på dem i stället för att gå dit flocken går. Internet är stort och informationen rör sig snabbt över nejden. Ett från början harmlöst uttalande eller en bild utdraget ur ett sammanhang kan bli en stor affär och sluta förödande. Man bör fundera på vad man vill med sin blogg och kanske rent av avstå om det bara blir nonsens av alltihop.

En del av oss som skriver opinionsbloggar gör det för att vi vill delta i debatten och vi gör det med stort engagemang, vi länkar till varandra, vi länkar till tidningsartiklar och vi diskuterar olika ämnen. Vi tar ställning för och emot. Vi fördjupar ämnesområden där journalisters kunskaper inte alltid räcker till eller där utrymmet i tidningen är begränsat. Vi diskuterar med varandra och med våra läsare. Det pågår en ständig dialog och en interaktivitet av aldrig tidigare skådat slag. Via sociala medier snappas nyheter snabbt upp och de är ofta ute på våra bloggar ett par dagar tidigare än prasselmedia har hunnit runt i organisationen och fått ner det på pränt. Självklart kan det vara problematiskt på flera sätt att så många nu kan komma till tals, rent av lite hotande kanske. Man har inte längre kontrollen över samtalet och informationsflödet. Tolkningsföreträdet förflyttas från både partierna och från journalisterna i traditionell media. Det hinns inte med helt enkelt. Det finns alltför många hinder i strukturer som vi som använder de snabbare medierna kan bortse ifrån.

Ta vara på kraft

Politiska partier vill självklart ta vara på kraften i dessa nya möjligheter och man testar med olika varianter. Socialdemokraterna har sitt NetRoots och samlar och organiserar sina bloggar på olika sätt. Nyligen åkte ett gäng (S)-bloggar på turné med Mona Sahlin. Det blev förstås diskussion om det. Alla kunde inte vara med och någon tyckte att det numera var för styrt att vara med i det gänget och hoppade helt enkelt av. En annan fråga var huruvida man blev insyltad och fråntagen sin självständighet som bloggare genom att styras av partiet. Jag vet inte om man ska se det så. Jag tror att de hade jättekul på bussen faktiskt. Sen sitter det i var och en hur lättstyrd och självständig man är, eller hur? Det kan nog gälla bloggare från alla partier faktiskt. Samtidigt så är kollektivet en av de drivande krafterna på (S)-sidan. Det är solidariskt och det är gemensamt och allt möjligt i den stilen.

På den borgerliga sidan så har man inte lika fasta former för det politiska bloggandet från partiernas sida. Dock så organiserar vi oss själva på olika sätt genom att dels länka till varandra och delta i varandras samtal och olika ämnen som är på tapeten. Bloggen moderataperspektiv är ett sådant exempel. Moderaterna som jag kan uttala mig om har länge betraktat bloggare som en del av övrig media och förmedlar nyheter via presstjänsten. Här finns inte ännu någon partiorganiserad verksamhet i högre utsträckning och det är väldigt bra för det fria samtalet. Man ska dock komma ihåg att bloggar och liknande är verktyg att använda. Resultatet blir efter hur skicklig man är att göra det. Alla har det inte i blodet och bör kanske göra av något annat.

Diskutera på andras bloggar

Visst har man kurser i hur politiker ska använda sociala medier och visst startas det partibloggar. De växer upp som maskrosor faktiskt. Det är både på gott och ont, det blir lätt rörigt. Mitt eget tips till partierna är att delta mer i kommentarsfälten på de bloggar som finns. Jag uppskattar enormt när någon etablerad politiker gör inlägg på min blogg. Det händer för all del, men betydligt mer sällan än önskvärt. Det är nämligen ett fullgott alternativ till att ha en egen blogg att vara med och diskutera på andras.

Det pågår diskussioner om medverkan i sociala medier från de politiska företrädarnas håll. Det är dock mycket snack och lite verkstad egentligen. vilket kan bero på att många fortfarande är i stadiet att plocka in de sociala medierna i sina gamla och välkända kommunikationsformer och anpassa det nya till det gamla. En slags ackommodationsfas. Det blir mer av samma och ingenting nytt. Man ser hur det är personer från prasselmedia eller IT som blir experter på sociala medier hos de olika partierna. Det är ett tydligt tecken på att man ännu inte släppt taget om sargen. Sociala medier är inget annat än ett ständigt pågående samtal och då krävs det kunskap om kommunikation. Det behövs kompetens om hur man hanterar interaktivitet och inte bara om hur man skjuter ut kunskaper från sin egen höft och möjligen medger ett litet genmäle på tio rader sedan. Det handlar om att förstå hur man bemöter andra i ett samtal. Den arge och ilskne kan rent av bli en vän om om bemötandet blir ett lyssnande med respekt för den andres tankar. Det är alldeles för lite sånt i politiken.

Länkandet

Att länka till varandra är bra för då får man utrymme i debatten och man ger också andra möjligheter att nå ut. Många tänker att det är väldigt bra att komma högt upp på topplistorna och likt tipsrader följer de energiskt vad som sker varje vecka. Detta har nu börjat kritiseras och det är självklart en Jantedel i det hela och listandet i sig betraktas som töntigt. Men nu finns de där listorna och de som gillar det gör det och andra behöver inte bry sig. När tidningsjournalister börjar ifrågasätta blogglistor så tycker jag att de skulle kunna betrakta sig själva med lite självkritik. Är det någonstans det finns listor så är det i tidningarna. Allt från huvudvärkspulver, kortaste kjolen och antal handväskor. Människor tycker om listandet och organiserandet.. På vilka grunder de satts ihop är inte alltid så noga. Det finns ett tävlingsmoment i listandet som lockar många. Det är OK för mig även om inte jag tycker att det är så viktigt så finns här inga problem med att andra roas.

Fria tanken

I bloggandet och andra sociala medier som twitter och facebook finns utrymmet att få kontakter och kunskaper och nyheter och trams och svammel och skvaller. Häromdagen när Erik Laakso tog sin Mats ur Netroot-skolan så reflekterade jag en del över Opinionsbildning och yttrandefrihet och bloggar . Det är bra med bloggar och det är bra överhuvudtaget med information som flödar, man behöver inte tycka lika. Faktum är väl snarare att en friare tankeförmedling lockar fler personer än fasta låsta budskap från partisekretariaten. Allt har sin plats på något sätt.

Det är också trist att det uppstår en slags dikotomi mellan journalister och bloggare. Det är inte rättvist. En del journalister har fått sina jobb på grund av sitt bloggande. Andra som jag själv har jobbat som journalister många år och är idag bloggare. Jag har dessutom varit tidiningsägare så jag kan alla problemställningar men tryck- och distributionskostnader och packningsgrad, försäljning och allt sånt trassel som man slipper med en blogg. Det är rent befriande.

Vad gäller bloggar så kan man likna dem vid olika avdelningar i en tidning. Det finns yta, krönikor och djup. Det finns bra och dåliga tidningar liksom det finns sådana bloggar. Men på bloggen finns något som tidningen ofta saknar - nämligen dialogen. Det är vad som gäller idag. Människor står inte längre och väntar på att någon ska staka ut vägen. De vill ha  kontakt, de ifrågasätter och vill göra sin röst hörd. I tidernas begynnelse betraktades bloggar som megafoner och tidningarna som de som hade distans. Men är det sant idag?

Mitt eget bloggande

Den här bloggen startades med syftet att ge luft till olika synpunkter på vardagspolitiken. Med moderata förtecken förstås. Det hamnade i en korseld kring FRA-lagen då jag minst sagt var missnöjd med mitt partis agerande. Dock så är inte det den enda frågan som är viktig inom politiken även om jag håller stenhårt på den personliga integriteten utifrån att det ska vara jag själv som bestämmer vad som ges ut om mig. Inte att någon nyckelordsdator på FRA sitter och gör mönster och tolkar mitt beteende. Det går bort.

Jag tror att jag gör en hel del för den moderata politiken och man kan ju tycka att det vore helt naturligt att anlita mig i strategiska kommunikationsfrågor på internet i synnerhet som jag har en del erfarenhet sen tidigare. Men så är det inte. Dock har jag aldrig känt någon press på att vara helt politiskt korrekt i alla avseenden och inte heller stymoderligt behandlad på något sätt. De flesta inser nog att det finns många olika tankebanor i ett parti och att enbart hålla sig till ramarna snarare begränsar än breddar kontakten med väljarna. När jag valde att fkandidera till riksdagen så hamnade jag väldigt långt ner på listan vilket kan ha en förklaring i att jag är ett störande element eller att internet och sociala medier inte ännu slagit igenom bland partiets medlemmar. Det är de som röstar.  Med tanke på att det är få som röstar i provval så är det också en förklaring liksom att konkurrensen är stor och har man ingen plattform sedan tidigare så är det svårare. Särskilt i Stockholm. Här behövs ungefär 20.000 kryss för att komma in i riksdagen. Det skulle vara ett under om någon okänd som jag grejade det. Men att kandidera är ett ställningstagande och ett sätt att visa på att det här är allvar.

Nåväl, ibland är jag så trött på mitt bloggande och funderar på att lägga av och vill bara gå ut i trädgården och strunta i politiken. Det är inte bara roligt precis. Men samtidigt så finns här en ständigt bultande puls för att ta i tu med samhällsfrågorna, att vara delaktig och ha en egen röst i debatten. Så det får nog förbli så.



Sanna Rayman i SvD - Seved Monke tycker att hon antar en elitistisk syn mot bloggare. Jag är benägen att hålla med honom och är samtidigt aningens förvånad.

Uppdatering: Johan W beskriver skriver om nätverkande och det nya medielandskapet. Nu tar även Kent Persson tag i frågan och anser att det finns anledning att ta de politiska bloggarna på allvar.


(intressant)

Andra krönikor: Kent P gillar pulsen i politiken och beskriver det i sin blogg. Det är också det som driver mig och alltid har gjort. Johan W undrar vilken nytta PR-konsulter egentligen gör. Han koncentrerar sig på alliansens förstås. Nåväl Johan, det finns allt en och annan på (S)-sidan också att fundera kring. Alla partier är lika goda kålsupare, vidhåller det med emfas. Det finns inte bara gullungar på (S)-sidan heller. Det är snarare motiven som driver människorna att bete sig som de gör som är intressant här.

Uppdatering igen: Sanna Raymans skriveri idag om bloggare tog fart direkt. Nu kallas bloggare överkänsliga. Det tycker jag är löjligt.  Det är bara så att bloggre kan reagera direkt och gör det. Vad Sanna egentligen menade skulle jag vilja veta och jag hoppas att hon reder ut begreppen. Andra som reagerat under dagen är flera. Peter S som tycker att det är tryggt att läsa bloggar  Lars-Erick tycker att bloggar kan vara intressantare att läsa på grund av mångfalden av tankar. Tokmoderaten undrar varför man bloggar och för vem. Röda Berget varudeklarerar sin blogg, den är till vänster. Nej menar du säger jag. Haha...

Stefan konspirerar och menar att den som inte vill läsa hans blogg behöver inte. Raymond i Haninge funderar över om bloggandet är en nagel i ögonen på partistrategerna. Det är ingen känsla jag själv har från moderaterna precis, inte kanske man gillar allt som skrivs, men det finns en öppenhet. Liberal i Timrå tycker att bloggosfären är dynamisk och interaktiv och med ett djup i debatten som inte går att finna någon annanstans. Peter L Andersson ser fram emot en vidare debatt i frågan och tycker inte att det bara är Netroots som ska diskuteras. Håller med. Nej Waldemar, sociala medier är ingen bubbla, det tror jag inte.
Peter Högberg skriver om vänskap och bloggande. Det är en viktig del som växer fram över partigärnserna och visar att vi är människor trots allt allihop.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, bloggar, opinionsbildare. val2010, obamaeffekten, moderaterna Pär Ankersjö