Hur ska politiska organisationer locka till aktivitet...

L Ö R D A G S T A N K A R
på söndagen... (om ingen fattat så betyder det att det jag tänkte igår kommer ut idag)
fast nu blev det på måndagen den här gången.


Att vara människa är inte lätt. De flesta vill vara i grupp men de får inte alltid vara med. Ibland är makt inblandat och då blir det riktigt trist. I politiska föreningar kan det vara makalöst. Låt oss ta en titt på det här. Med åren har jag sett och upplevt en hel del som kan göra vem som helst nöjd. Frustration är bara förnamnet. När jag var yngre gav jag mig aningslöst in i striderna, det hände att jag vann. Men inte alltid. Om det var värt priset är svårt att säga. Idag är erfarenheten större och vidvinkeln har öppnats och kunskapen för vilka små skitar i universum vi alla är när vi blir trängda är också en insikt. Helt trevliga människor förvandlas i grupp till något ofattbart i sin tarvlighet. Som tur är kan man med åren distansiera sig

Motiven är naturligtvis många, var och en har sitt eget men det är sen i grupp det kan ta vilken väg som helst. Alla vet vi det. Det är en av anledningarna till att det är bra med människomogna ledare. De som har lite distans och kan styra upp när det går över styr. Det är inte så gott om dem tyvärr.

50-talets hierarikisyn
Diskuterade med en poltiskt aktiv släkting igår kring de politiska organisationerna. Han menar att de lever kvar i 50-talets hierarkisyn och det kan nog stämma. Idag ser frågebatterierna annorlunda ut, "pappa har inte alltid rätt", människor har mer kunskap idag, är välutbildade och ställer krav på sin omgivning. Framförallt kan man finna viktiga frågeställningar som går tvärs igen de gamla partistrukturerna. Det blir förstås jobbigt för den som vill ha ordning på torpet och för den som vill ha tolkningsföreträdet. Men det vacklar och den politiska agendan förändras sakta men säkert. Annika Beijbom är folkpartist och menar att den största uppgiften för demokratin är att värna om frihetsbegreppet och vår individuella frihet. Det är även en av mina egna käpphästar. Piratpartiet drar ut de här frågorna till sin spets och jag tror att de kommer in i riksdagen till valet 2010. På grund av att de här frågorna är viktiga. Inget parti vill dock ta dem riktigt på allvar. Emma berättar om Piratpartiets organisation, de jobbar på ett annat sätt, de mobiliserar lätt sina gräsrötter. Ungdomsväljarna känner sig hemma där och de är också välkomna.

Att drivas av intresse för politik, att ha egna åsikter, mycket engagemang för olika frågor, att jobba för sitt parti är inte självklara framgångsfaktorer för att bli förtroendevald med position som ger möjligheter att arbeta för de frågor man brinner för.

Representantval
Tidningen Fokus har en remarkabel sammansällning av hur val av representanter går till. Den är läsvärd, inte rolig för partier, men inte desto mindre sann. Det handlar om bråk, hot och svågerpolitik. Folk flyttas hit och dit, vissa utesluts och hålls borta från möjligheten att göra sig gällande. Kände opinionsbildaren Johan Norberg har läst boken "De omänskliga" som beskriver en hel del om hur det går till bakom den politiska scenen. Han menar att det är dags för personval på allvar nu. Tron att politiskt arbete är fostrande och förädlande får sig en rejäl törn menar Norberg. Har beställt boken men å andra sidan sett tillräckligt själv för att fundera över om det poltiska engagemanget är värt insatsen. Man hör varje dag hur vissa kommer överens med andra om bra positioner för att få stöd fram till valet. Andra skjutsas ur boet för att de kan vara ett hot eller kanske besvärliga.

Jag kan se på min egen kandidatur som exempel. Jag hamnade på plats 50 på riksdagslistan av 54 möjliga. På plats 20 på kommunfullmäktigelistan i min kommun där jag varit verksam sedan förra valet. Jag är kvinna, ny i politiken, van vid och högst delaktig i det moderna IT-samhället. Jag är välkänd bland många och min blogg är en av de mest aktiva och starkaste politiska bloggarna.  Hamnade jag långt ner för att "ingen" som röstade vet vem jag är, eller blev jag bortvald för att jag är obekväm kanske. Eller har jag en övertro på mig själv?  Jag vet faktiskt inte det. Men jag får tillräckligt med uppskattning av väldigt många för att fortsätta med mitt opinionsarbete, och jag är tillräckligt självständig för att lägga ner när jag får lust så det får rulla på. Jag har ett annat liv. För många är det inte så och då kan ju striden för egen överlevnad ta överhand. Undrar vad väljarna skulle säga om de visste att det är cirka 30% (kanske ett hundratal, politiska föreningar är inte stora) av medlemmarna som deltar i provval. De röstar på fotografier och 4 rader text på kandidater de inte känner personligen. Följdaktligen blir det naturligt att lägga sin röst på en mindre krets som är de som syns och är aktiva. Det kan finnas nog så många mycket kompetenta personer i periferin.

De yngre vill inte vara med på gällande villkor...

Vi talar också mycket om att vi vill ha unga personer med i politiken, men vi är inte beredda på att de ofta är högst självständiga med egna röster och de säger vad de tycker. Det är inte alltid bekvämt. Vi har uppfostrat dem så och borde lyssna på dem när de försöker ta ton. När de sen gör det så vill vi helst tysta dem. Ber dem stänga ner sina bloggar rent av, som hänt en ung egensinnig och intelligent dam. Ett annat exempel är Elkers, 14 år och centerpartist. Det är såna här unga kaxiga personer som är vår framtid. Vi borde väl ändå vara mogna nog att hantera det kan man tycka. Lära oss att ta emot kritik, hantera och värdera den. Vill vi verkligen stärka för ungdomar eller är det nåt vi bara säger? Teori och praktik hänger inte alltid ihop.
Det kallas osolidariskt att tycka olika. Ändå så är det dem som säger emot och står upp för sin sak de som blir hjältar. Se på FPs Camilla som var den enda som röstade emot FRA-lagen. Det är såna som hon som får beundran av väljarleden. Det är klart att det inte alls ses med blida ögon. Om någon enskild utanför hierarkierna får mer uppmärksmahet blir det oro i leden. Det går inte an att låta vissa växa som träd till himlen på egna meriter när alla kan vara buskar.

Personligen vill jag se många träd i politiken som växer sida vid sida. Där vi tar och ger och jobbar lite mer för saken än för personen.

Uppdatering (20:56): Socialdemokraten Peter L Andersson tar upp den här artikeln och frågor kring den och hur det politiska arbetet bör fungera. Han hänvisar till en artikel i Makthavare  om Sundbybergspolitikern Jonas Nygren som är socialdemokrat och den som ska leda (S) i Sumpan. Han skriver ungefär som jag menar ovan "Det gamla hierarkiska, toppstyrda och introverta sättet att arbeta underkänns av dagens moderna människor. Orken att förnya sig är för dagens partier en fråga om överlevnad."

Om man läser länken till artikeln i Fokus här så kan man se att detta handlar om politiska konstellationer i allmänhet, inte bara vissa partier. Det är viktigt att påpeka. I min närhet har socialdemokratiska föreningen krasst kört över en omtyckt och duktig politiker med ångvält, så det sker överallt. Det är lite tragiskt. Risken finns förstås att om man inte håller tyst så kan man få hela gruppen emot sig. Men vad har man att förlora, egentligen? Själv vill jag påverka och det kan man göra på många sätt. Det ska också påpekas att varje gång jag skriver om detta så får jag massor av mail och samtal där människor antingen vill berätta liknande eller vill fråga om det är om dem jag skriver. Igenkänningsfaktorn är hög.

Uppdatering 2 (10-04-06 10:16) Ämnet är aktuellt. I Expressen. Dick Erixon tycker att vi ska skapa ett samhälle som gynnar de goda sidorna snarare än de dåliga. Just det. Min tanke också.

Krönikor: Kent skriver om förtroende och ledarskap. Johan W om skrivkramp och avund. Peter Högberg skriver om vårt behov av att skjuta andra i sank. Peter L Andersson skriver inte en krönika men dock om ungdomsväljare.