Frihet eller villkor - fattigdomsbegreppet...

Dagens ämne i (S)-politiken är fattigdom. Lena Sommestad skriver på DN om den relativa fattigdomsdefinitionen och anklagar den borgerliga majoriteten för att försöka ändra begreppet för att öka inkomstklyftorna i samhället. Varför i all sin dar skulle motivet vara att öka inkomstklyftorna? Det är en illvillig anklagelse tycker jag som i skrift skapar motsättningar, det är möjligen det som är målet med artikeln. Men det är klart lyfter man frågorna till EU-nivå så kan de döljas och rättfärdigas och skapa indignation.

Att den gemensamma vetenskapliga definitionen av fattigdom övergavs vid Europeiska rådets möte i juni upprör Lena Sommestad. Men det kan väl aldrig vara fel att ifrågasätta definitioner, de är inga självändamål i sig? Fungerar de inte så bör de ändras. Visst är det väl lite märkligt beräknat. En skrivbordsprodukt rent av.

Den hälsosamme ekonomisten har funderat kring vad fattigdom egentligen är och kommit fram till en del intressanta slutsatser. Bland annat säger han "Frågan som vi bör ställa oss är därför om det går att tillämpa ett fattigdomsbegrepp som inte har ett dugg att göra med vad människor i gemen syftar på när de talar om fattigdom?" Läs hans artikel, den öppnar ögonen för hur konstigt det kan bli om man fastnar i olika definitioner, det blir som att låta kartan råda över verkligheten. Handlar det om fattigdom eller avundsjuka undrar han.

Thomas Gür ställer i sin tur begreppet "av var och en efter behov, åt var och en efter förmåga" på sin spets och undrar vad det betyder? Vem kan avgöra detta? Det är olika. Han påtalar i sin artikel i SvD att de samhällen som försökt tillämpa principen om rättvis fördelning snarare varit förtryckande än fria och rättvisa. För hur kan man veta vad som är rättvist? När få ska avgöra för andra vad som är rättvist blir det fel. Alltför många variabler spelar in. Metoden att exempelvis ge den mindre enheten - familjen/klanen som Gür uttrycker det, möjligheter,  ökar deras förmåga och valfrihet att själva välja väg. Det skapar utrymme för många andra och minskar statens behov av att kontrollera detaljer. Rent av blir det mer över till den som verkligen behöver.

Det mesta talar väl ändå för att jobbskatteavdrag och andra skattesänkningar snarast ökat möjligheterna för de med lägre inkomster. Många har fått ökade utrymmen i stället för tvärtom. Det är en bra sak för de flesta. Får man det att fungera på nationell nivå så ökar möjligheterna att det sprider sig till det bättre för alla, även utanför de egna gränserna. Det handlar om att jobba sig inifrån och ut i stället för tvärtom. Förvisso så finns det ett fåtal som fått mer än andra men å andra sidan har de också länge betalt och fortfarande betalar mer än de flesta andra.

Jag tror inte att frågan om fattigdom kan bli alliansens fall. Tvärtom är det så pass många som upplever sin situation precis tvärtom med skattesänkningar och jobbskatteavdrag att det nog snarare kommer att öka tilltron för alliansen eftersom man plötsligt får möjlighet att förfoga över sina egna medel. Jag minns diksussionerna på 70-talet när människor öppet diskuterade om de verkligen kunde jobba heltid för då skulle bostadsbidraget minska och dagiskostnaden öka. Det lönade sig inte att jobba extra helt enkelt.

Anders Edwardson talar om att hästhandlare avslöjas genom att man låter dem tala, enligt ett gammalt ordstäv från hans hemtrakter i Dalsland. Han skriver "... om alla som tjänar mindre än 60 % av medianinkomsten skall betecknas som fattiga kommer det ju alltid kommer att finnas en stor andel fattiga, hur rika medborgarna även under detta streck än blir (en miljonär är ju ty fattig i jämförelse med en miljardär). Förutom, vill säga, i ett enda specifikt läge, där alla tjänar exakt lika mycket! Ett relativt fattigdomsbegrepp är därför uppenbart rent politiskt betingat och måste, logiskt, ha som enda och yttersta mål att leverera argument för en total inkomstutjämning."

Man får en aning om att detta är en valfråga för socialdemokraterna. Borgarna vill att klyftorna ska öka! Så är det inte, borgarna vill att fler ska komma i arbete så att välfärden kan säkras. Att kalla den borgerliga politiken medveten för att öka klyftor är att ta i och ligger väl i samma härad som att använda sig av stupstock, krigshandling (att vinna valet - Ulvskog) och liknande kraftord. Fattigdom är också ett ord som kan skrämma livet ur de flesta. Typisk s-retorik att skrämmas. Det är obehagligt.

Borgerlig politik är mänsklig, mer mänsklig och med större tilltro till människors förmåga - genom att lära ut hur man fiskar än att bara komma med fisk och med löften om att vi tar hand om er. Det är ett löfte som är svårt att hålla. Först skräms man och lovar att ta hand om och sen blir det pannkaka. Det är inget nytt.

Att det finns människor som ramlar mellan stolarna behöver kanske tas om hand, det är fler som det går bra för. Jag har dock sett och träffat på många personer som inte hade det så lätt tidigare heller under socialdemokratiskt styre och det skrevs om dem också. Större krav på genomförarna behövs? Bättre rutiner. Var det inte förra året som massor av pengar till rehabilitering frös inne för att FK inte använt dem? Rätta mig gärna om jag har fel där. Det finns väl anledning att se över en del andra begrepp också, som socialbidrag exmepelvis. Det har en dålig klang, konstigt egentlgien för även det är en pott tagen ur den gemensamma kassan. Dags att ändra på det. Allt samhällsstöd kanske ska sortera under en huvudman?  Samhällsstöd är alltid villkorat, man glömmer lätt den detaljen.

Uppdatering: Jag är medveten om faran i att ge sig på vetenskapliga definitioner som jag gjort just nu. Man kan säkerligen säga att jag är okunnig. Så är det inte, bara ett sätt att våga tänka lite utanför den så kalalde boxen.

Man kan se på saker på olika sätt, här är en S-kavalkad: Annarkia Svensson Kulturbloggen  Johan W Alliansfritt Högberg  AB

Läs även andra bloggares åsikter om politik, val2010, fattigdomsbegrepp, relativ fattigdom, jobbskatteavdrag, moderaterna,