Kända och okända politiker...

När man lever i sin egen lilla politiska bubbla så är det lätt att tro att de flesta vet vem man är. Men ojsan vad man kan bedra sig på den punkten. Svenskan presenterar idag en skrämmande bild av hur få människor egentligen vet vilka politiker som representerar dem i församlingarna. I Stockholms Stadshus verkar de flesta okända. Det var spännande läsning men också något att fundera över. Kan det rent av hota demokratin skriver Anna Gustafsson. Det kan kanske ifrågasättas.

Det är Fredrik Reinfeldt alla känner igen men inte så många andra. Att kommunpolitiker skulle vara het okända tror jag i och för sig inte är sant helt och hålelt. I Stockholm kanske men så fort du kommer till de mindre kommunerna så vet man nog mer om de förtroendevalda, de är grannar eller kusiner. Arbetskamrater med maken, föräldrar i ungarnas klass. Så den här undersökningen skulle nog se annorlunda ut om den bröt ned den att gälla exempelvis Vellinge där kommunalrådet är vida känt, det finns flera.

Det där att vara känd...

Jag tar en annan vinkel på det här med politiker och kändisskap. En fundering som kommer för mig själv inför stundande val är då förstås hur man får sin egen kandidatur känd i den kommun eller församling man vill verka, det är nämligen en förutsättning för att man ska komma ifråga. I moderaterna har vi provval och för att bli invald på en bra position så handlar det om att känna de medlemmar som både röstar och pratar om en. Det kan vara svårt som ny att komma fram där, ty dels så finns det andra som vill fram och försvarar sina positioner, dels är det svårare att bli inröstad om ingen vet vad man går för. Det är ingen självklarhet att bli framsläppt heller, för reptilhjärnan slår ofta till hos den som känner sin position hotad och då släpps inte konkurrenter fram. Smarta och listiga försöker många vara, man får försöka stå över detta och inse att det tar tid att nå fram helt enkelt. Man får ligga i och arbeta målmedvetet.

Det finns undantag förstås, man kan tillhöra prioriterad åldersgrupp. Riktlinjer som att vi ska satsa på unga, på kvinnor och så vidare finns alltid. Det kan i och för sig vara intressant men jag har en känsla av att det finns en dröm om att unga människor ska stanna kvar i politiken, men de gör inte det. Av olika skäl. Dels så går det trögt som sjutton när byråkratins kvarnar ska mala, unga människor vill gärna ha resultat och det NU. Dels så finns det numera väldigt många andra alternativ att sysselsätta sig med. Sen har man det där med familj och barn som ska ha sitt. Unga politiker får svårt att få ihop livspusslet. Många unga ger upp under mandatperioden det vet vi. Visst fungerar det för vissa, men det är absolut ingen självklarhet.

Det finns förmodligen andra bra idéer att få ta del av yngres tankar och idéer. Lyssna på dem exempelvis och inte bara försöka fösa in dem i stuprören och tro att de ska orka ta sig igenom hela den trögrörliga processen för att gensvar.  Det finns många metoder, att använda sociala medier är en variant där är kommunikationen ständigt pågående och interaktiv. Men då gäller det förstås att ha intresse av interaktiv kommunikation och inte vilja vara den som själv har sista ordet. Är man den senare ska man kanske låta bli.

Risken att vara känd
Att synas är också riskfullt. Omgivningen är inte nådig mot den som blivit politiskt vald och media skriver hellre om den som gjort bort sig än om den som gjort nåt bra. Det räcker med att uttrycka sig på fel sätt i en valstuga så är man rökt, kanske hela partiet åker med. Går det att missförstå så gör man det. Plötsligt så är man fritt villebråd. Man var en människa innan men det tycks upphöra i samma ögonblick som man blir vald. Politiker blir synade och det krävs ett innehåll för att man ska få respekt. Man måste kunna svara på frågor, man måste ha åsikter och tala för sin sak. Man måste kunna tillstå att man inte kan just den frågan. Ja - till och med tillstå att man tänkt och gjort fel om det är så. Man måste bjuda på sig själv. Där finns utrymme för erfarenhet. Ska man vara poltiker så krävs självkänsla.

De allra flesta som är verksamma inom den politiska sfären drivs av ett genuint intresse för att förbättra och förändra saker i samhället, man vill vara med och påverka. Från omgivningen hör man i stället ofta att politiker bara drivs av mammon och ser politiken som ett juste jobb. Det finns naturligtvis såna poltiiker. Om det är anledningen till att man kandiderar så är de helt fel ute. Så himla bra betalt är det inte men däremot kostar det väldigt mycket av livet, inte minst privatlivet. Ljuset på scenen kan vara kortvarigt. Det kan många vittna om.

Bra politiker
Men tillbaka till det där med att vara känd kontra okänd som politiker så tror jag att den som lyckas i framtiden är den som vågar och framförallt vill ha en interaktiv kontakt med sin omgivning är den som kommer att bli en vinnare. Det handlar inte bara om att marknadsföra sig själv som en produkt man måste visa att lådan man erbjuder har ett innehåll, att man har något att komma med helt enkelt. Med dagens snabba informationshantering så är det nödvändigt att hänga på, att hänga med i diskussionerna där de finns. Ett tag till kanske det går att dölja sig bakom partiernas draperier och ta skydd, och ett tag till kanske det går att ta hjälp av kommunikationsexperter och ett tag till kommer det kanske att gå att gömma sig i hierarkierna. Den som inte är uppriktig och visar vilja att kommunicera eller fufflar i kulisserna blir snabbt avslöjad idag.

Intressant kommer det att bli när man inser att de 500.000 förstagångsröstarna har en annan syn på hur det här ska gå till och de kommer att visa det. De lämnar inte datorn hemma, de har den med sig som en förlängning av kroppen på något sätt. Jag är inte ung men en sådan person - uppkopplingen är med, kontakten med andra är given för hur ska man få information annars?

Svenskarna skickade 16,3 miljarder SMS förra året en ökning med 65% sedan 2008. Fler SMS än samtal! Säger det inte någonting? Svenskarna surfar också gärna med mobilen och allt fler överger sin fasta telefon. Det går fort nu. Och det är interaktivt. Det är det som gäller. Läs Post- och Telestyrelsens rapport här. Om man tänker till lite här så förstår man att det är mycket som har ändrats och att det är mycket som måste ändras också. Den som lever kvar i det gamla och tror att det går att styra omgivningen kommer förmodligen att bli överraskad.

Känd på rätt sätt och för rätt personer

Man blir för all del känd i de sociala medierna som omfattas av bla. bloggar, twitter och Facebook. Det är olika kanaler som används på lite olika sätt. Men man kan fråga sig om man blir känd på rätt sätt för att nå politisk framgång, alltså känd för dem som kommer att rösta och kan kryssa för oss som är kända via internet?

Medlemmar som röstade i provvalet har andra kanaler och håller sig till de av partiet framröstade, valsystemet trasslar till det med alla sina avgränsningar. Det är också lättmanipulerat i povvalssituationen, få röstar och det är ingen match att jobba för egen räkning. Internet har inga sådana geografisk gränser men det har som sagt valstrukturen med indelningar ner till valkretsen. En enskild politiker i moderaterna behöver 20000 kryss för att kryssa in sig i riksdagen om man tillhör Stockholmsnejden. Det är i princip bara statsministern som fixar det. Beatrice Ask kanske och andra som hållit på länge. För nya politiker är det bara att ställa sig i kön om man inte som vissa redan har skaffat sig en egen plattform i samhället och redan har ett stort utrymme i media. Då blir man framröstad. För att man är känd. Eller så har man fått en bra position på kandidatlistan. Förtjänat eller ej. Det ökar chanserna förstås. Då har man guldläget. Det trista är att inte alla förtjänar sina positioner på scenen. Det brukar visa sig.

Ankdammen

Politiska sfären är liten, en ankdamm. Kanske att det kommer att ändras. För interaktionen som pågår på internet numera är mycket aktiv, på gott och på ont. Förvisso kommer det alltid att finnas de som vill exponera sig för sin egen skull. Men det finns också de som är ihärdiga med sina idéer och jobbar för dem och inte bara för sig själva. När jag och min kompis startade tidiningen Datakonsulten sa min gamle chef att det är enkelt att göra första numret och andra numret men efter nummer 5 uppkommer svårigheterna. Det är då det kommer att visa sig om man håller ut. Det var kloka ord. Det är att likna vid politiskt arbete. Man får slita på. Man kan arbeta politiskt på många olika sätt. Inget är gratis, det gäller att sträva målmedvetet. Men framförallt bör man ha ett innehåll i det man vill förmedla. Det vinner i längden. Makt är intressant för att det ger möjligheten att påverka utvecklingen. Politik handlar inte bara om att stå i ljuset - det handlar om hårt arbete. Det är inte alltid tacksamt heller, man får jobba långsiktigt.

Andra aspekter på kändisskap eller ska vi säga positiv uppmärksamhet för politiker ger Paul Lindqvist, kommunalråd på Lidingö. Han menar att traditionell media är väldigt dåliga på att ge kommunalpolitiken utrymme. Det gäller främst de politiker som har förtroendeupprag idag. Jag håller med om det på sätt och vis. Det är synd att det inte är lönsamt att driva "riktiga" lokaltidningar, de tenderar dessvärre numera till att bli annonsblad. Jag är dock övertygad om att det finns ett gediget intresse för politiska frågor men kanalerna att få utlopp för dem har inte funnits hittills. Nu finns internet och man når ut på ett annat sätt än tidigare. Det handlar inte om att ha tolkningsföreträdet på samma sätt längre, ty alla kan ta det. Jag misstänker att många kommer att bli förvånade över detta framöver. Det hände oväntade saker med Piratpartiet i EU-valet och det är ganska troligt att det kommer att kunna hända igen. Vi får se.

Själv strävar jag på som en hybrid mellan det gamla och det nya med mitt credo erfarenhet-frihet-tydlighet.  Kändisskapet i sig är ointressant. Jag önskar att bli respekterad för det jag försöker åstadkomma.

Bloggkompisarna: Sofia Arkelsten skriver i sin bloggpost Almost Famous att det finns gott om möjligheter att söka information om politiker. Grejen är väl att intresset måste väckas. Peter Anadersson skriver att att det nog  inte är hur väl man känner till ansikten som påverkar demokratin. Pär Ankersjö är tydligen inte så känd enligt SvD, men på nätet är han allt bra bekant. Det ska bli spännande att se vad det har för betydelse framöver. Jan Nilsson skriver också om småorten kontra huvudstaden och möjligheten att bli känd. FP-Mattias från Sundbyberg skriver intressant om just lokaltidningar och deras roll som tydliggörare av de folkvaldas politiska arbete.

Stefan har också bloggat.


(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, politiker, val2010, moderaterna, kommunalpolitik, kändisskap, förtroende