Alltid samma gamla vanliga...

För ett år sedan skulle bloggarna kunna avgöra valet, idag har man sett och förstått att det inte är så. Bloggar är trots allt bara en liten del av alla de verktyg och metoder som används i valkampanjer om man ser dem utifrån en stor partiorganisations sätt att betrakta dem. Det finns något väldigt typiskt i beskrivningarna av de politiska bloggarna. De som nämns som bloggare är de som redan finns i hetluften. Partiledare och andra. Men det finns väldigt många fler... Som allt på internet så blir det lite som det blir, människan är inte en rationell varelse.

Ett antal experter har tillfrågats av SvD, alla verkar såga politikers användande av sociala medier. Jag har en känsla av att de inte alltid riktigt vet vad de pratar om utan vilar i en romantiserad syn av hur det skulle kunna vara. I den bästa av världar. Nu finns ju inte den världen utan bloggvärlden består av enskilda personer som använder bloggen som projekt att nå ut till omgivningen med vårt stora intresse - samhällsfrågor. Det är dock bara att konstatera att det inte är politik som är det största ämnet i svensk media även om man kan tycka att det borde vara det. Det är bara att kolla på rubrikerna. Dessutom så måste man nog vara väldigt intresserad av politik för att bli en del av den politiska världen som är minst lika specialiserad som vilket annat intresse som helst.

Om man betraktar det utifrån bloggarens egen synvinkel så kan bloggen mycket väl vara en succé för den enskilde. Man glömmer ofta att en blogg för många är ett personligt projekt som man själv styr. För en enskild politiker med små resurser så finns det oerhörda möjligheter att göra sin stämma hörd genom att uttala dem i en blogg.  Det finns som sagt en en romantisk syn på vad bloggande och sociala medier kan innebära. Den synen har inte slagit igenom fullt ut. Dessutom så måste man nog vara väldigt intresserad av politik för att bli en del av den politiska världen som är minst lika specialiserad som vilket annat intresse som helst. Kanske smalare. Därför tror jag att man ofta drar för stora växlar av det hela. Det ena behöver inte ställas mot det andra, det är snarare så att det kompletterar. Nya medier lever i symbios med de traditionella. Det är inte antingen eller som gäller.

Politisk kultur

Det som ofta glöms bort är att politiken har sin egen kultur precis som alla andra organisationer. Det går inte att som enskild bli profet i sitt eget land och det tar tid att göra sig ett namn och bli accepterad i den egna organisationen. För en bloggare som tar sats och hoppar över den traditionella hierakiska ordningen kan det bli svårt. De lokala organisationerna har stor makt vad gäller att stötta enskilda politiker i karriären. Det handlar inte om att vara framgångsrik i de sociala medierna för att bli godkänd. Det kan rent av vara en negativ sak att ta mer utrymme än andra. Det är också i de politiskt intresserade kretsarna man har sin publik, inte alltid hos allmänheten. Det är lätt att glömma detta. Förmodligen är inte ledarsidorna heller det mest lästa i tidningarna om man skulle jämföra med övrigt innehåll. Jag läser exempelvis aldrig om sport trots att de har väldigt stort utrymme i alla medier.

Vad som sedan är intressant är betydelsen av vem som säger vad. Denna blogg betraktas enligt Politometern som alliansens starkaste blogg - starkare än Carl Bildts till och med. Av den anledningen att det länkas från alla partier hit och det har betydelse för det säger något om kraften i diskussionen, den når ut på bredden inte bara inom det egna partiet. Inte inbillar jag mig att jag har mer inflytande än utrikesminister Bildt för det. Självklart inte. Han har en framträdande politisk position idag - jag jobbar på min. Det tar tid. Vi jobbar med olika kanaler helt enkelt.

Politiska bloggosfären

Många tycker att den politiska bloggosfären är en ankdamm, men vad skiljer egentligen mot andra intresseområden. Vi har ett gemensamt intresse och vi diskuterar det. Jag tror också att det utan att skryta går att säga att MinaModerataKarameller är en av de starkare och mest synliga politiska bloggarna i Sverige. Bäst är den kanske inte men tillräckligt inflytelserik för att nämnas i sammanhangen med politiska bloggar. Inte minst märks detta när jag träffar personer jag inte tidigare mött. Alla vet vem jag är via bloggen. Lite känns SvD-listan som att man valt de man känner och gillar  eller kanske ogillar också för den delen. Jag vill därför slå ett slag för andra i salig blandning som finns i där jag rör mig. Det är centerpartiets Magnus Andersson, socialdemokraternas Peter L Andersson, piratpartiets Farmor Gun, socialdemokraternas Johan W, moderaternas Tokmoderaten, moderaternas Karl Sigfrid, piratpartiets Henrik Alexandersson, aka HAX som har den största bloggen. Dick Erixon är en annan som har stort inflytande hos många politiskt intresserade, liksom Svensson. Moderaternas Sofia Arkelsten är en annan politiker som använder sin blogg flitigt och når fram. Annika Beijbom som är riksdagskandidat för fp och förläggare till boken Politik 2.0. Jag har säkert glömt många, förlåt mig för det. Martina Lind nämner många politiska bloggare som hon tycker är viktiga. Det finns anledning att ta en titt på dem. Det finns en kraft här som inte verkar vara uppenbar för alla.

15 minuter i ljuset

De traditionella mediernas genomslagskraft får inte en bloggare, inte mer än möjligen det vanliga - "15 minutes of fame" för enskilda händelser. Många önskar kanske att det vore så, att man ska få stå på scenen hela tiden. Att blogga är dock ett hårt arbete och man får hålla ut. Min gamle chef sa till mig när vi startade tidningen Datakonsulten. Det går jättebra att få ut nummer ett och nummer två och tre och fyra, sen börjar svårigheterna och det är då det visar sig hur man klarar sig. Det gäller att vara envis, ihärdig och envis. Jag har skrivit  4386 inlägg här på bloggen. Det gäller att inte ge upp och det gäller att ha distans.

Det har blivit lite inne att dissa sociala medier och i synnerhet politiker och sociala medier. Det är synd för det är för enskilda politiker och samhällsintresserade ett utmärkt sätt att kommunicera med omgivningen. Minst lika viktigt som torgmöten, dörrknackning, flygblad etc. Det är ett verktyg i den politiska debatten. den stora skillnaden är att man når ut till många och att det blir interaktivt med läsarna. Om man vill ha det så.

Politometern

Att i en artikel om politiska bloggar inte ha med Politometerns Martina Lind gör att hela analysen om politiska bloggar faller. Hon har riktigt bra koll på hur den politiska bloggosfären fungerar. Dels har hon egen erfarenhet av att arbeta i den politiska världen vilket är en förutsättning för att förstå det som sker bakom det ytliga. När det gäller politik är det ganska mycket. Intresset för politik är nog störst för oss som är inblandade, det är en ankdamm i sig. Sakta men säkert håller det på att ändra sig och det är mycket tack vare de sociala medierna förstås där öppenheten ger en chans för flera att komma till tals.

Att ha självdistans, inse sina egna tillkortakommanden, att diskutera, att lyssna på alla även de som inte tycker som man själv, att ta upp frågor även de obehagliga till diskussion är viktigt. Att vara juste och alltid intresserad är en förutsättning för bra bloggande, twittrande och facebookande med mera. Men det allra viktigaste är att man gillar att verka i de medier man väljer. Om man inte gör det ska man låta bli och kanske välja andra varianter av politiskt arbete. Det finns såna. Det är inte fel det heller.

Bloggare om artikeln i SvD: Mina Tre Kronor Jonas Sjöstedt  Thomas Böhlmark  Niclas Strandh

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, politiska bloggar, opinionsbildning, moderaterna, alliansen, politiker