Hur svårt kan det vara...

Återigen en historia där gamla inte får bo ihop för att de har olika vårdbehov. Denna gång handlar det om ett par som levt ihop i 60 år! Byråkratins kvarnar har alldeles för stort inflytande i samhället. Det saknas empati och fantasi för att lösa de mest självklara problem. Det duger inte det här vi måste få in empatin i byråkratin. Regler och direktiv stämmer möjligen med kartan men inte inte alltid med verkligheten. Det är den senare vi måste förhålla oss till.

Familjen upplevde samma problem med egna gamlingar. Kommunen hade ingen plats för par som ville fortsätta bo ihop när den ene behövde mer tillsyn än den andre kunde klara av på egen hand. Från sitt vackra hem fick de flytta in i en tvåpersonerssal på sjukhuset! En byrå fick plats för att markera hemkänslan. Den ene som var mer frisk än den andre bad mig ringa till en vän i Schweiz för att de skulle få plats på den klinik som låter människor ta livet av sig. Det gjorde jag naturligtvis inte men samtidigt undrar man vad man ska säga till den som är så förtvivlad och ser livet komma till en ände, man har inget att erbjuda. Att det då ska sluta i en trist gulmålad sjukhussal som sista hem är helt omäsnkligt. Det är ju en sak om man är allvarligt sjuk och behöver läkarvård kanske men om det ska betraktas som ett hem, det sista hemmet så är det fruktansvärt. Detta arrangemang berodde på att kommunen inte hade något annat att erbjuda. Man planerar nämligen inte för äldre par utan för ensamstående åldringar. Men idag när vi alla lever allt längre så kommer detta problem att bli mer vanligt.

Mina svärföräldrar hade mig som med stor nitiskhet, engagemang och och lite tur lyckades få en åldringsbostad till dem på det underbara Borgerskapets äldreboende i Stockholm. Där kunde vi fixa till så att de fick sitt sista hem och att de fick leva tillsammans sina sista dagar. Det var en välsignelse på många sätt.

Att äldre ska få bo ihop om de vill det är en självklarhet i min värld. Visst kan det vara besvärligt att fixa. Men det går absolut. Alla äldreboenden kan byggas med flyttbara väggar och moduler så att det lätt går att arrangera bostäder för olika ändamål. Det kanske är svårt men det är inte omöjligt. Tjänstemän borde drivas mer av empati än av regelverket. För många håller fast i det sista som om det vore det allenarådande. Andra vågar sig på nya lösningar och lyckas bra. Det handlar om en attitydförändring av stora mått här. Medmänskligheten är viktig när man har med männsikor att göra, en självklarhet eller hur?. Rent av borde det vara så att man ändrar på måttstocken. I offentlig förvaltning mäts man på hur väl man följer reglerna inte vilket resultat det ger för "kunden"/medborgaren. Vi behöver en mer tillåtande kultur i offentlig förvaltning. Man ska få göra fel och få förlåtelse för det. Mer empati behövs rent allmänt här i världen. Politikerna har fått upp ögonen för detta och det är bra. Skyndsamhet förordas.

I det medmänskliga Sverige kan vi inte ha tjänstemän som uttrycker sig så här "– Det låter ju väldigt trist, men det är en kostnadsfråga. Vi måste prioritera de som är mest sjuka, och enligt vår bedömning är den ena parten i det här fallet inte tillräckligt sjuk, säger verksamhetschefen..." (ibid).

Alliansen har i sitt valmanifest som skarpt förslag: Inom ramen för boendesatsningen avsätts stimulansmedel för att kommunerna ska kunna säkerställa att de äldre par som vill får möjlighet att bo tillsammans.


Läs även andra bloggares åsikter om politik, äldrevård, bo-ihop-garanti, moderaterna, alliansen, empati, mdmänsklighet, val2010