En övertro på det politiska bloggandet...

Just nu pågår det i bloggosfären en diskussion kring det politiska bloggandet. En del tycker att vi är stentrista och förutsägbara. Att det inte händer något. Jag undrar vad man har väntat sig? Det finns en övertro på att just bloggandet i sig skulle vara en egen maktsfär som skulle kunna välta skrivborden i regeringen och vända upp och ner på beslut tagna i riksdagen. Så är det inte. Vi som alla andra lever i samverkan med övriga samhället.

Det är också som om det skulle vara fult att visa sympatier för det parti man öppet visar att man är med i. Eller att man deltar i valkampanjer. Det verkar också finnas en tro att man som politisk bloggare skulle vara självständig och helt fristående i det stora sammanhanget. Så är det inte heller. Vi är alla en del av den verklighet vi befinner oss i. Oavsett om vi bloggar, skriver ledare eller om annat eller vad vi än gör.

Jag har lärt mig att i princip allt är OK om man är öppen med sina avsikter. Mina Moderata Karameller är en blogg som jag använder för att kunna delta i det politiska samtalet. Bara genom att höja sin röst som man kan göra via en blogg så är man med och påverkar, ibland i det lilla och i bland i det stora. Visst är det kul med många läsare men viktigare är kanske att det man skriver når till rätt person. Så i princip kan det räcka med en läsare. Rätt läsare. Minsta lilla tankeverksmahet som man sätter igång hos andra är av värde enligt min mening. Det är också därför jag själv tycker att det är så roligt och väldigt lärande att föra diskussioner över partigränserna. Vilket ofta händer, inte minst syns det på bredden i länkandet till och från min blogg. Det är just den typ av länkande som jag föredrar. Inte det vanemässiga utan det som känns meningsfullt.

Jag är moderat och har varit det sedan tidigt 70-tal. Det ändras inte, men däremot ser jag ingen anledning att bara sitta och gilla läget utan att delta i olika diskussioner och samtal. Det finns ett stort värde i det. Däremot kan man inte vänta sig direkta effekter precis, det tar tid och man får ha tålamod. Ibland är det rätt tid och ibland är det fel tid, ibland är man för tidig och ingen förstår vad som menas. Man får se tiden an helt enkelt och det kan till och med visa sig att man själv hade fel. Då har man lärt sig det.

Nej, jag tycker inte alls att politiska bloggar är tråkiga, inte på något sätt. Någon beskriver det som ett stort chattrum, det är möjligt. Men vad är det för fel på det i så fall? Det är faktiskt vid barhäng, kafferaster och korridorer det händer viktiga saker, i de mellanmänskliga mötena. Jag tror att vi som bloggare har påverkat en hel del i våra partier. Vi har inte alltid fått som vi vill kanske. Men som Amanda Brihed skrev i andemeningen att även om FRA-lagen klubbades igenom så blev det i alla fall en väldig massa plåsterlappar på den som kanske inte skulle ha tillkommit utan våra protester.

Jag kommer inte heller i fortsättningen att vilja bedöma värdet av de politiska bloggarna. För mig har alla betydelse. I alla fall de som uttrycker tankar. Den som bara refererar till vad andra har sagt och tycker var trista förut, liksom de är nu. Men alla som uttrycker en tanke väcker ytterligare en ny hos någon annan. Det är det bästa med bloggandet för mig. Lärandet som aldrig upphör när man deltar i en dialog.

Det är flera andra som har skrivit om de politiska bloggarna nu. Bland annat:

Kulturbloggen som tröttnat på politiska bloggare.Emma på Opassande funderade kring vad man som politisk bloggare tillför egentligen. Är det OK att vara gratis valarbetare? Ja om man är med i ett parti så är man det. Hör till det politiska arbetet. De flesta jobbar gratis med politik. Erik Laakso som bland annat tar upp min trovärdighet. Jag tycker det är högst orättvist för jag har aldrig stuckit under stol med var jag står någonstans. Jag skrev tidigt att min blogg skulle gå in i kampanjläge för moderaterna och som valarbetare tyckte jag att det vore konstigt att göra på något annat sätt.

Kjellberg skriver också intressant om trovärdigheten. Soilander skriver om gränsen mellan martyr och egoism. Jag håller med honom. Vi gör alla våra val. Lars-Erick funderar kring bloggen som folkbildande. Det kan man väl säga att det är om än inte ensidigt. All den kunskap i form av juridisk och teknisk kompetens som fördes in från olika håll under exempelvis FRA-debatten var ovärderlig. En kunskap som man som beslutsfattare absolut borde se som en tillgång. Dessvärre så drunknade kanske det i de hätska utfallen mot enskilda politiker och personer som gjordes. Personligen ser jag inte något självändamål i att be Fredrik Reinfeldt dra åt helvete, de är heller inte mod för mig. Det är snarare dumt att förflytta sakfrågan till person, när man gör det så försvinner dessutom intresset för det man har att säga. Det är förståeligt.

Alexandra säger att hon vill vara en motvikt med sitt bloggande. Jag håller med om det även om vi nu har olika utgångslägen. Om inte motvikt så i alla fall en önskan att få alla att tänka ett steg längre. Om möjligt.

Anna Troberg - No more Mr Nice Guy, hurså? Ibland är det nice och ibland inte. Det gäller då att stå fär båda sakerna. IMHO. Man behöver inte välja det ena eller det andra. Båda sidor finns. Men det gäller att vara rak med vad man gör. Just rak och tydlig är vad som gäller, i min värld. Oavsett om det handlar om bloggning eller annat. Alla gillar inte det, men det gör jag. Man får kämpa på. Ibland i medvind och ibland i motvind... Det behöver inte vara så himla pretentiöst hela tiden. Men seriöst ska det vara och vi har alla olika uttryckssätt för det. Ett av mina är att delta i det politiska samtalet på nätet. Det behöver inte jämföras med annat. Det står för sig självt.


Läs även andra bloggares åsikter om politik, bloggande, valarbetare, moderaterna, partimegafon