Gammal och inlåst...

Jag har vid flera tillfällen här på bloggen beskrivit hur min egen gamling hade det när han var på gränsen i sin ålderdoms ömkliga skröplighet. Inte tillräckligt klar för att fixa det vardagliga på egen hand i egen bostad, men han var definitivt för frisk för att låsas in på ett demensboende. Hade vi vetat hur det skulle bli hade vi nog gjort vad vi kunnat för att det skulle bli annorlunda. Det gick inte att i sina vildaste drömmar föreställa sig hur det kunde bli. Vår bild var att när man blir gammal så hamnar man på ett slags boende där det är trevligt på dagarna, liknande den fina dagverksamhet han tidigare varit del av och på kvällar och nätter fanns tillsyn så att han inte skulle gå ut i tron att det var dag - Låsa sig ute, beblanda sig med mystiska element eller bli utkastad av vakter som en annan uteliggare från sjukhuset, dit han gått för att han trodde att han skulle dit och att de glömt hämta honom.

Inte nog med att han led av att vara inlåst han fick praktiskt taget ingen social stimulans heller. De andra som bodde där var betydligt mer gångna i sin demens. Personalen gjorde nog vad de kunde men alla talade inte ens svenska och kunde omöjligt konversera och leda tillbaka rent kulturellt vad han talade om. Jag hälsade därför på honom ofta för att han skulle få diskutera lite om sånt han gillade. Politik, sport och annat.

Nåväl en natt gick han ut ur sin lilla bostad och ramlade på en palm som stod där i korridoren. Han bröt lårbenshalsen. Efter det var inget som vanligt. Jag vet inte hur länge han låg där innan personal dök upp. Lyssnade man på honom så var det länge och lyssande man på personalen så hade de kommit direkt för att de skulle se till en annan person där på natten. Det lät inte så trösterikt. Man vet inte något. Hur som helst så blev det operation, han blev aldrig sig själv efter detta, det blev komplikationer med fler operationer och så småningom dog han av sviterna. Den gamla kroppen orkade helt enkelt inte med efter det fallet. Som omgivning var det smärtsamt att se en person som var i skaplig fysisk form när han flyttade in på äldreboendet brytas ner så snabbt. Det tog ungefär ett år i det här fallet. Från att ha varit en förvisso lite förvirrad person med pågående demens dock i skaplig fysisk form till en liten fågelunge som inte klarade något alls.

Det går inte att säga vad som är vad. På ett mänskligt plan är det en katastrof hur de gamla har det. Jobbigt också för anhöriga. Men vad ska man göra, det finns inte alltför många alternativ. På ett samhällsekonomiskt plan kan man också undra vad dessa fallolyckor med lårbensbrott som resultat kostar? Skulle de minska om de äldre hade tillsyn på nätterna? Finns sådana uppgifter?

Jag citerar en av de äldre damerna som bodde på min gamlings hem - "Ja, du ser hur vi har det. Det är inte så muntert inte." De gamla borde få ha det just muntert. IMHO (in my humble opinion).

Uppdatering: Det var i Sundbyberg just min gamling for illa. Det verkar inte så muntert där inte om man får tro på Nyheterna.
DN  HD  Expressen DN2 SvD


Läs även andra bloggares åsikter om politik, äldrevård, lårbenshals, demens, moderaterna, regeringen