Läste just en intressant artikel om universitetens varande. Som yrkesutbildningscentraler eller som ett ställe för djupare bildning där olika discipliner möts och nöts mot varandra. Där samtalen och reflektionerna och kritiken frodas. Där andras tankar leder ens egna vidare. Där embryon till viktig forskning kommer fram.
I ett samhälle där allas rätt att var lika goda som någon annan har akademikerns sätt att stöta och blöta olika frågor fått ett mindre värde. Nåväl det kan gälla åt andra hållet också för all del, att den akademiskt lärde sätter sig på höga höstar och fnyser åt praktikern.
Som en av mina professorer sa - Här sysslar vi med teorierna inte praktiken. Det är en bra och enkel sammanfattning. Teorier kan alltid utvecklas och det är det härliga.
Jag har själv ägnat en hel del år av mitt liv på universitetet och återkommer ständigt dit. Det finns en lockelse i samtalandet och en längtan efter nya vinklar på problem som drar mig dit. Det händer att jag ibland i vardagslivet uttrycker att jag har läst en del kurser i exempelvis pedagogik som är mitt huvudämne, när jag uttalar mig om exempelvis skolan, mest för att understryka att det finns grundkunskap bakom orden. Då bemöts jag ofta med Jantelagens - Du ska inte tro att du är nåt och så kommer det att handla om mig. I stället för saken vi talar om. Det är ganska sorgligt. Kanske lite typiskt. Talar du med en akademiker så finns alltid nyfikenheten på vad som menas där, det är inte alltid svart eller vitt. Det mesta kan ledas vidare och det är det intressanta.
Gunnar Wetterberg skriver i sin ledare på Expressen att universiteten måste räddas. Han menar att poängen inte är poängen med universitetet utan det är utvecklignen av tänkandet som är det väsentliga. Jag håller med. Det kan inte vara bra att universitet ska göras till yrkesskolor där utbildningen blir det viktigaste. Universiteten är på många sätt navet i bildningen i samhället, det som leder det vidare. Inte för att man inte kan bilda sig på annat sätt och inte för utt utbildning/yrkeskunskap på något sätt har mindre betydelse för samhällets utveckling utan för att bildning, eftertanke och reflektion och att tänkande utifrån fler vinklar än en också är en väsentlig del av samhällets utveckling.
Wetterberg ifrågasätter om det är möjligt att bli akademiker på pendlande distans och det tror jag faktiskt absolut att det är. Det handlar nog mest om ett generationsskifte. Professorer och andra måste assimilera internets möjligheter att bedriva undervisning och samtal - för där uppstår både brytning av tankar, grupparbeten och ofta leder detta i sin tur fram till fysiska möten.
Det är synd att det ena alltid ska sättas upp emot det andra.
Varför bara antingen eller varför inte både och?
Ad utrumque paratus -
Ovan lärde jag mig av Wetterberg idag. Beredd till bådadera. Just det. Fint.
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
2 kommentarer:
Bra skrivet Mary! Och för den delen Gunnar också. Jag tror att en del av problemet ligger i det eviga nötningen av den akademiska utbildningens värde. Både i plånboken men även i gemene mans värld. Jag är inte främmande för distansutbildningar men som en komplement till den traditionella. Internet är ett verktyg som underlättar men ersätter inte allt. Det är naivt att tro att alla vill och kan bli akademiker. En högskola i varje buske som kom till för att frisera de dolda arbetslöshetssiffrorna är ett samhällspolitiskt- och ekonomiskt fiasko. Det urvattnar av naturliga skäl även kvalitén i den högre utbildningen. Vi har en stor utmaning nämligen hur klarar vi oss som kunskapsnation i den globala konkurrensen och med den fria rörligheten. Vi kraftmäts med länder som Indien som årligen spottar ut hundratusentals superduktiga akademiker.
Och tänk om lärarna på svenska universitet kunde ha lika bra villkor som i andra länder! Så att en normal tjänst innehöll både forskning och undervisning. Då kunde det bli kvalitet på undervisningen!
Skicka en kommentar