Om skalpjakten - dreven på offentliga personer...

David strider mot Goliath, det vills säga den lille svaga människan mot den store som kanske kan vara en politiker. Då hänger ofta media med och hjälper till.  Principen störst rubriker vinner, både ära och läsare. Ty vi människor är heller inte bättre än så. Vi gillar skandaler.


Jag har skrivit en hel del om detta tidigare med funderingen kring hur bra sociala medier fungerar då det gäller för Goliath att kunna förklara vad det handlar om med egna ord. Ofta har det skapats skandaler för att inte säga rubriker om sådant som är taget ur ett sammanhang. Det brukar ta en ände med förskräckelse. Personer förföljs in i det sista. Tills de faller från sin position eller avgår. Ibland är det kanske rättvist, men inte alltid.

Paul Ronge som själv är före detta skalpjägare berättar om sina erfarenheter och förklarar här hur han ser på saken idag. Intressant.

Jag funderade kring drev och attributionsteorin som kan förklara vår förtjusning i att dra iväg utan eftertanke. Det gäller inte bara media även om det är där det märks mest. Vi är väl alla lite till mans duktiga på att antingen projicera oss själva på andra eller dra snabba slutsatser som inte stämmer i verkligheten. När Expressen var som andra paparazzis när de jagade Sofia Arkelsten sä slutade det till hennes fördel mycketpå grund av hennes egen rakhet men också genom det stöd hon fick via de sociala medierna. Tidningarna fick inte stå oemotsagda. Jag tror att det är bra. Dels skapar det en dynamik i det hela och dels så får enskilda chansen till upprättelse. Det finns alltid flera sidor avett mynt. Den och den andra och så kanten runtikring. Om bara det ena belyses så blir det fel.

Avslöjanden är bra, men inte när möjliga felsteg förstoras upp till oanade höjder. Då behövs det lite motkrafter. Dumheter som att ge fallskärmsavtal till den som blivit uppsagd ska självklart inte bara gås förbi med tystnad.