Laget kommer före jaget - om politiskt engagemang...

Kent Persson skriver idag en viktig krönika om det politiska engagemenaget. Det föranleder mig att haka på. Det är nämligen något som jag själv funderar mycket över. De flesta funderar kring det som sker i samhället och vi är mer eller mindre förtjusta över tingens ordning, har olika plattformar för hur det ska bli bättre. En del av oss gör något praktiskt och skaffar en partibok. Det är på gott och ont att göra det. Den goda är att man faktiskt kan påverka. Det onda är att det inte alltid är så lätt att få göra det. Då menar jag att det finns hinder i vägen. Det interna politiska spelet är inte alltid så kul.

"Svensk politik behöver fler företrädare som brinner för sina idéer och som vågar vara visionära" tycker han och jag håller med. Det kan dock vara tufft att vara visionär och ha egna idéer för det tillåts inte alltid. Kent pratar om personliga påhopp från motståndare men jag vill mena att det finns minst lika många hinder internt inom partierna också. Det går fram och tillbaka och en luttrad politiker sa till mig att man kan inte sura för att man förlorar en mandatperiod, det är bara att stå på. Han har nog rätt där.

Inom socialdemokraterna pågår det uppenbarligen vissa stridighter bakom kulisserna nu kring Juholts nominering. Alla är inte överens. Enligt Expressen blev han jen gång  blåst på en mandatperiod och var arg för det. Nu tycks han komma igen. Han anklagas för att tvingat bort Mona Sahlin och därefter ta hennes jobb. Om det är så kan man väl inte kalla det sympatiskt precis. Men sista ordet är inte sagt ännu, allt kan hända.

Kielos anser att politiken behöver lite galenskap. De kanske är så. Men framförallt behövs uthållighet och seghet och det är slags galenskap det också kanske, att aldrig ge upp för en sak. Däremot så kan det vara lättare att ge upp på grund av människor man möter i politiken. Det är många agendor som ska samsas och det fungerar inte alltid helt utan gnissel. Det finns de som gör allt för att stoppa andra att komma fram. Hindrar dem att delta och synas genom att använda exkluderingsmakt och informationsföreträde. Förr eller senare blir dock sådana personer avslöjade och sen står de där i sin ensamhet med eftertankens kranka blekhet. Det finns gränser för hur länge en omgivning ställer upp. Medan det håller på så tappar många sugen. De där ledarna som börjar prata om att laget går före jaget ska man se upp med. Ty de vill ofta själva vara jaget och så får de andra var alaget. Personligen tycker jag själv att det ska finnas utrymme för många olika jag/personligheter. Det skapar dynamik och mångfald och allt blir roligare och mer meningsfullt.

Peter Högbergs ledartips är:  "...bygger en ledare sitt lag så att man får motstånd utifrån kärleksfulla kritiker. En ledare måste tåla kritiker annars är det dags att kliva av. Laget måste vara format så att idéer bryts och testas. Att det finns ett bejakande av olikheter som för processen framåt. Att gårdagens sanningar inte behöver vara morgondagens. Allt detta har ledaren att fokusera på..."
Här brister väldigt många. De vill inte ha olikheter, de vill inte ha någon opinion, de vill helt enkelt vara ensamma på scenen eller alternativet köra hela racet själv utan inblandning av andra, utom några få utvalda. Det blir lätt groupthink av det hela. Det handlar också om att vi människor inte är så väldigt rationella som är önskvärt utan gärna ser till det överblickbara.

Det är lätt att göra sig lustig just nu över socialdemokraternas problem men det är djupare än så. I en tid när det växer upp alternativa vägar att engagera sig så blir det allt svårare för de gamla maktmodellerna att hänga ihop. De utmanas hela tiden från flera håll. Ledarrollen blir allt svårare för den som har poblem med att släppa kontrollen. Peter Wolodarski hänvisar till Ingvar Carlssons ledarskap - "politikern som får andra att växa, ta ansvar och känna sig delaktiga." och tar sedan upp Göran Perssons mer buffliga enmansshow via Mona Sahlin och alla olika skandaler som har blommat kring många socialdemokratiska ledare. Det ledde fram till nu fram till Håkan Juholt som är mer doldis än många av de andra. Ingen av de som erbjöd sina tjänster kom på tal och det kan säkert härledas till att det inte är populärt att tala om sina egna förtjänster. Man bör bli utvald. Det här liksom till. Huruvida Juholt tänker drar åt vänster eller ej återstår att se, om han nu blir vald. Allt är inte sagt innan stämman varit. Olof Ehrenkrona påminner om att det var nomineringskaos även vid valet av Göran Persson på sin tid. Det viktigaste för socialdemokraterna är kanske att reda ut vad de står för framöver- Johan Westerholm kämpar på med att försöka reda ordning i detta.

Detta är förstås inget unikt för socialdemokraterna. Man kan se sig runt i de olika partierna hur det går till. Man kan bli förvånad över hur lite det egentligen handlar om politik när en del kommer igång. Människor har som sagt olika agendor. Därför finns det finns många tappade sugar runt om. Det är synd för samhället behöver engagerade människor som Kent Persson säger. Men det finns annat att göra och alla orkar inte heller hålla på och tjafsa utan tänker. Jag kom - Jag såg - Jag gick som min kompis C brukar säga när hon fått nog.

Tro nu inte att jag fått nog av politiken för egen del... En del av oss föds med engagemanget i kroppen. Det rinner i blodet och pulsen slår - man vill lägga sig i helt enkelt. Påverka. Går det inte på det ena sättet så får man prova andra vägar. Här har partierna tidernas utmaning framöver. Att skapa vägar och plattformar för dem som av olika anledningar inte har utrymme i de traditionella hierarkierna. De skapar också engagemang som blir till fördel för helheten.

(intressant)


Andra som bloggar: Martin Moberg  Utkanten  Kulturbloggen  Peter Röda Berget  Peter L Andersson  Alexandra och så Böhlmark, Mattias L och  Tokmoderaten som fått för sig att jag är rädd för Juholt. No, no där har han misstagit sig.


Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhällsengagemang, socialdemokrater, moderater, partier, val2014,