lördag 14 maj 2011

Prisindex i vår familj är en jumper...

Att försöka göra en vardaglig jämförelse om värdet på en vara ska man låta bli särskilt om man är politiker. Det har finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl fått erfara. Tre chipspåsar att jämföra med en prishöjning av SLs månadskort blev för mycket för omgivningen. Det startades en kampanj utan jämförelse om hur han bara kunde säga så. Hur världsfrånvänt var det inte att göra det och så det ena och den andra argumentet för hur han på grund av detta inte förstod någonting av vardagens vedermödor för vanligt folk. Jag kan lova er att Torbjörn Rosdahl är en mycket vanlig människa och mycket trevlig och mycket humoristisk också.

Jag har jobbat Posten och om ni visste vilket ramaskri det blev varje gång man talade om att höja brevportot. Folk mindes minsann när det kostade 25 öre. Saken är den att om man höjde brevportot med 50 öre vilket är den höjning det brukade vara frågan om så blev det alltså fem kronor per person om man räknar att var och en sände tio brev om året i snitt. Fem kronor motsvarar kostnaden för en pyts med extra sås på Mc Donalds. Så att göra jämförelser med mat är inte så tokigt egentligen. Man kan tycka att de flesta skulle förstå det.

Hemma hos oss räknar vi som sagt i jumprar. Det började med att jag köpte några stycken som det väl inte var reapris på precis och jag hade lite dåligt samvete så där som många kan ha när de shoppar loss. Nu råkar jag lyckligtsvis ha en man som tycker att jag ska köpa det jag vill eftersom det vill han själv kunna göra. Så när han en dag kom hem med en stor låda fylld med hylsnycklar i 200 olika exemplar så sa han glatt. - Älskling jag har köpt en jumper. På den vägen är det.

Att till och med chipstillverkana hängde på och gjorde jippo av alltihopa borde Torbjörn Rosdahl få kickback på. För det var han som kläckte iden.

Seriöst så är 100 kronors höjning en del, men de allra flesta som reser dagligen till och från jobbet har fått betydligt mer kvar i plåboken vad gäller jobbskatteavdrag och liknande. Det handlar nu mer om att göra egna prioriteringar av de pengar man har.

Vad gäller Torbjörn Rosdahl så kan jag försäkra er om att han har massor med humor och tänkte nog bara skoja till det. Att höja priset på SL-kort är dock en allvarlig sak det har han fått erfara nu. Politiker får inte vara kul. Det är allvar det här...

2 kommentarer:

kikki sa...

100 kronor är, som du säger, en hel del pengar. Detta gäller alltså månadskortet och därmed 100 kronor mer per månad. Ja, de som jobbar kanske inte får så svårt... men hur är det med de som inte jobbar då? Dessutom är det jag tycker är det mest jobbiga är att det verkligen sänder ut fel signaler. Att kollektivtrafik blir dyrare kommer resultera i att fler åker bil vilket inte alls är bra för miljön. Synd, tycker jag, att vi går i helt fel riktning och höjer SL-priser istället för att sänka dessa.

Mattias Irving sa...

Bra funderingar. Visst blev det en väldig uppståndelse över dessa chipspåsar.
Fast jag tror att ilskan fick sin energi från de övriga uttalanden som vi kunde läsa av Rosdahl. "Alla har fått en trettonde månadslön" till exempel. Mer-i-plånboken-argumentet. Det gäller inte för de många arbetslösa och utförsäkrade. Men eftersom Rosdahl pratade om "alla" så fick man som tidningsläsare intrycket av att de som inte jobbar heller inte räknas. Det verkade nog obehagligt för många.
Nätet börjar hata väldigt snabbt nu för tiden. Tror att det var svårare att organisera sin ilska innan de sociala medierna kom.
Droppen i chipsgate blev nog när Rosdahl föreslog socialbidrag utan att veta att borgerligheten själva gjort SL-kort icke bidragsgrundande, enligt vad jag har läst. Om det stämmer så var det ett riktigt klavertramp.