På arbetsmarknaden är det ganska hårt reglerat hur man ska förhålla sig till varandra. Arbetsgivare och arbetstagare har ett givet regelverk. På den offentliga sidan har man som anställd större rättigheter vad gäller att protestera mot sånt man tycker är galet. Där är det förbjudet för arbetsgivare att efterforska källor om något ofördelaktigt om organisationen kommer fram. Exempelvis. Att det sedan blir problem i arbetsgruppen på grund av missförhållanden på olika sätt är en annan sak. För mig är det självklart att man är lojal mot sin arbetsgivare, man kör på helt enkelt och står emot omgivningens attacker. Det är svårare att vara helt överens med de interna dumheterna.
Vad gäller politiken så finns det flera anledningar till att man engagerar sig där. För egen del så handlar det om värderingar och hur samhället ska formas för individen och inte tvärtom. Det är grunden som väl dessvärre fått en annan innebörd på sistone, med det övervakningssamhälle vi håller på och dundrar rakt in i nu, där individens rätt till ett privatliv får allt mindre betydelse. Det finns alltid en kostnad med allt man engagerar sig i. Pro och Con alltså för eller emot, mest hela tiden.
När det gäller politik så kan man tycka att det är en verksamhet där just tyckandet ska ha det största utrymmet. Eller hur? Att det är intresset för samhällsfrågor som ska stå i centrum och att man ska kunna diskutera olika frågor med sina medpartister och även med andra. På det högre makroplanet så är det en självklarhet, men på det lägre lokala planet är det en helt annan sak. Där är inte alltid åsikter välkomna. Där drivs politiken inte alltid så mycket för politikens skull som för politikerns. Det kan uppstå väldigt mystiska situationer. Som att föreningen betraktas som den egna firman på nåt sätt. Men att sitta av flera timmar långa möten och hålla käften om allt är inte OK. I synnerhet int enär man gör det på sin fritid. Man måste få uttrycka en åsikt om det om man tycker att något är konstigt, avigt hanterat eller rent av fel. Av någon märklig anledning så är detta inte riktigt rumsrent. Säger man något eller drar ut en tanke en meter längre så betraktas det som besvärligt. Man blir en bråkstake. Är inte det konstigt? Det här beror på att vissa personer har väldigt svårt att släppa ifrån sig kontroll och tolkningsföreträde. På något sätt handlar det om att ha missförstått maktens betydelse som samhällsförändrare. Makt förblindar många och de ser makten som en möjlighet att bestämma över andra istället för att se den som en möjlighet att förändra och agera. Om någon protesterar i sak så förflyttas det gärna till att gälla den egna personen och betraktas som ett personpåhopp. Som tränad i ifrågasättande och kritiskt tänkande efter många års studier på universitetet och kanske lite talang kan det bli en chock att möta personer som anser att det är ointressant med fler vinklar än den egna.
Det är självklart att det uppstår problem med en sådan kultur. Människor har olika motiv varför de engagerar sig. En del gör det av sociala skäl, andra för att man kan få arvode och så några för att de brinner för själva samhällsengagemanget, demokratin. Möjligheten till arvode kan vara en anledning till att man är lojal och håller med, det är som de som är tysta när mobbning pågår. De ser men för att inte själva bli inblandade håller de tyst och vänder bort blicken.
Det är ingen rättighet att vara med i en poltisk förening. Men det är heller ingen skyldighet ska man komma ihåg. Man kan göra val som sker utifrån någon slags rationellt tänkande utifrån den egna situationen. Återigen så vägs för- eller emotargumenten. Det kan bli svåra val. Man vill å ena sidan delta i att driva den övergripande partipoltiken men inte delta i det destruktiva maktspelet som pågår på lägre nivåer. Ska man stanna kvar i organisationen och jobba för förändring med risk att ta mycket stryk själv eller ska man helt enkelt lämna och börja på ny kula? Detta kan bara man själv avgöra.
I vår kommun finns det flera avhoppare som startat egna falanger och ändå håller sin röst i grunden på riksnivå. Men lokalt tycker man att det är hopplöst. Av olika anledningar.
Hirschmans teori om Protest eller Sorti är intressant i sammanhanget. Det är en fråga om lojaliteter. Han menar att man kan rösta med fötterna och dra sin kos eller stanna kvar och protestera. Alternativt stanna och vara missnöjd men lojal. Allt har en kostnad både för individen och för organisationen. Engagerade människor växer inte på träd och de behövs för att politiska organisationer ska växa. Men engagerade personer behöver utrymme och om det inte skapas så uppstår problem. En del är långsiktiga och kan se bortom den situation som för tillfället pågår.
Enligt Hirschman - min tolkning...
Man protesterar
Får gensvar eller blir ignorerad
Val: att göra sorti eller vara lojal och rösta på som tidigare
Sorti: Väljer annat parti alternativt startar ett eget nytt.
Man gör sorti
Startar eget parti eller väljer att stödja annat.
Problemet är ofta att det uppstår en maktkamp mellan individer när alla inte är överens om detaljer eller styrning. Den som vill bestämma och kanske har makten att göra det också agerar på olika sätt. Det kan vara genom att förtrycka den som uttalar avvikande åsikt, exkludera personen från information, se till att den "bråkige" inte får möjlighet att agera politiskt osv osv. Det finns många alternativ här och de används på olika sätt, politiska organisationer borde ha en strategi för att separera människor som inte kommer överens, skapa kanaler att verka i. För politikens skull. Samtidigt ska man komma ihåg att det inte finns några chefer i en ideellt driven organisation. Det är därför det är så viktigt att lyfta blicken och fundera över vad det handlar om.
Sen vill jag hävda att det också måste finnas någon slags kompetenskrav på de som ska ha de övre positionerna på vallistorna. Och det ska säkras innan de hamnar där. I valtider sker det mycket bakom kulisserna som nog väljarna skulle bli förvånade över om de kände till. Handlar väldigt lite om partipolitik. Tyvärr.
Sorti eller Protest är en stor fråga. Politiska partier måste i allmänhet börja fundera över det här. Ska politik vara som att sälja TV-apparater till alla? Eller ska politiken ta hänsyn till demokratiska principer och låta engagerade medlemmar vara med och driva det hela. I instängda strukturer sticker de senare. Det är en olycklig utveckling på många sätt.
Hirschman på Wikipedia
(intressant)
3 kommentarer:
jag antar att min första tanke är. "why so serious". men sedan som man läser posten, så ser man att du verkligen har något att säga.
Även om jag personligen tycker att det finns viktigare saker att prioritera i livet än saker som är orättvisa mot vissa (för sådana ting finns alltid... kommer aldrig finnas någon "rättvisa", en poetisk illusion...
Tommy, jag är lite seriös av naturen ;-). Beteendevetenskap och olika teorier är min grej...
sen Tommy så handlar det här om strategier...
Skicka en kommentar