Twitter och Nyhetsmorgon och mobbning...

I morse kvicknade twitter till och det blev full diskussion om mobbning. TV4s Nyhetsmorgon hade bjudit in Olle Cox från organisationen Friends som jobbar aktivt mot mobbning. I första hand handlade nu om att barn som börjar skolan känner oro för att bli just mobbade. Det är förfärligt. I samband med programmet så kunde vi diskutera det i de social medierna på twitter som man kan följa här #mobbning. Det blev en intensiv diskussion vid sidan av programmet.

Visst finns det anledning ibland att fundera över vad mobbning är. En del säger att man måste lära barn att tåla lite, allt kan det inte gnällas över. Det är förvisso så också att man kan hantera situationer på olika sätt. Men trots allt så är det så finns det en baksida av det hela och den ser värre ut än att man bara kan rycka på axlarna åt det hela. Definitionen av mobbning är att systematiskt utsätta en individ för obehag, återkommande kränkningar. David Eberhard har skrivit boken - Ingen tar skit i de lättkränktas land och man kan provläsa den här. Han berättar i någon av sina böcker om en mamma som hade tre barn men bara två glassar. Då fick bara två och en fick vara utan.  För mig är det inte ett sätt att träna på motgång. Men det är en annan sak. Hur som helst så beskriver han kränkningar utifrån den sidan att vi överdriver saken. Delvis kan han ha rätt. Men ibland undrar jag faktiskt om vi gör det för att slippa ta tag i det som är riktigt illa. Varje dag hör man om personer som råkat illa ut både som barn och vuxna. Några berättelser som gjort mig extra skakad är denna beskrivelse av en skoltid. Här handlar det inte om att stå ut. Inte den här heller. Ingen ska påstå att detta är offrens fel. Det finns åtskilliga historier att berätta om exkludering och utsatthet på arbetsplatser.

Jag tänkte ta en annan giv än skolbarnets på det här med mobbning. Det händer både i föreningar och på arbetsplatser. Förvånande är att det är så många som står bredvid och tittar på. Men det har sina förklaringar, ofta i helt kassa ledare som ser mer till sin egen chans att glänsa än till verksamheten som sådan. Det är så att den som står i beroende till någon annan följer snällt med, blir dörrvakt för att ledaren inte ska bli störd och därmed så fastnar man kanske i helt fel spår på grund av det. Ofta finns det gott om indikationer och rent av fakta om att man är på fel väg. Men rädslan för att misshaga gör att man blundar. Att i sådana situationer vara den som vågar säga ifrån kan också leda till mobbning av enskild person, är man inte med så är man emot och kan rent av drabbas själv. Exempeln hur det kan gå ser man runtomkring sig. Denna typ av grupper jobbar introvert och sluter sig från omgivningen. Man kan söka i Irving Janis begreppet Groupthink och få mer fakta bakom orden.

"Att vara den som vågar säga ifrån...

På temat mobbning så kommer här ytterligare funderingar på de som avviker från det gängse. Mobbade blir inte bara svaga människor utan också starka. När man säger ifrån och försöker uppmärksamma sin omgivning på att det inte står rätt till borde det uppskattas, eller hur? Men så ser dessvärre inte världen ut. Den som talar får ofta lida i ett senare skede. Det är synd det. För i allmänhet så visar det sig att det var rätt tänkt från början.

Mats Bergstrand skrev i DN 2007 om behovet av en "motvallsreporter" när drevet går. Han menar där att det lätt blir så att journalistkåren gärna fokuserar på den tydliga saken i stället för att vända på stenen och se vad man hittar där. Exemplet var hur det i varenda tidning kunde diskuteras huruvida Danielsson gjorde rätt när han kollade på en hemsida för semesterhotell i stället för att använda tiden till att kolla upp allt kring Tsunamikatastrofen just den dagen. Bergstrand menar att en motvallsjournalist skulle kunnat ställa frågan om det inte var möjligt för Danielsson att göra båda sakerna på en dag. Detta är en helt relevant fråga, hela rapporteringen blev ensidigt inställd på vad Danielsson sysslade med. Själv måste jag tillskriva mig ifrågasättandet av detta för jag har försvarat Danielsson både en och flera gånger dels genom att försöka förflytta tanken bortom Danielssons enskilda skuld dels genom att se honom som den människa han är med de fel och brister vi alla har trots allt. Det fanns fler som borde varit på bettet under tsunamidagen, Danielsson var inte den enda vuxne med ansvar i Sverige. Men hur många läser min blogg? Man når inte ut på bredden precis.

Mats Bergstrand hänvisar till Medieforskaren Jay Rosen som säger att journalisten kan vara både rapportör och den som bygger upp den politiska sfären. Media är snabbt och trummar ut "den enda sanningen" med en dåres intensitet. Då finns det alla skäl att dra lite i snöret och säga Hallå där -kanske det kan vara på det här sättet också? Det är en möjlighet att tänka på tvärsen och se saker ur fler perspektiv än ett. För det finns alltid flera sätt att se på en sak, precis bredvid oss.
Nåväl åter till motvallsjournalisten eller den som säger emot gruppen. Det kan uppstå problem som alltid när någon säger sin egen mening. Vi är så imponerade av den som har mod att stå upp för sin sak, men vi vill helst inte ha dem i närhten eftersom de ställer till för mycket oordning för oss. Det blir krävande, vi måste tänka om.

Den tillåtande attityden mot den som tänker annorlunda finns det väldigt lite av i samhället. Vi behöver dock folk som säger ifrån när det börjar gå åt skogen. I USA går sådana personer under begreppet "whistleblowers", de flaggar orädda i organisationer när något felaktigt pågår. Men en whistleblower hamnar ofta i onåd på företaget och blir lidande på olika sätt, utsatt för mobbning, man får indragna privilegier och kanske sämre arbetsuppgifter och betraktas med stor misstänksamhet. Som sagt var modig men helst inte här. Det är väldigt synd eftersom ett påpekande om felaktigheter ger möjlighet både att rätta till saken och lära av misstaget.

Människor som tänker på tvärsen behövs i vårt samhälle, därför är det önskvärt att vi börjar se på dem med andra ögon. Det de säger behöver inte uteslutande betraktas som kritik mot oss själva, utan snarare vara en ögonöppnare för att saker och ting inte står rätt till. För de flesta är mer välmenande än tvärtom, eller hur? (MMK)

Mobbning, exkludering och utfrysning är effektiva metoder för att göra andra illa och framförallt att inte själv bli störd. Makten är viktigare än saken för vissa människor, det gäller att inte blunda för detta. I politiken finns det ofta, liksom i andra hierarkiskt uppbyggda organsiationer. Se på idrotten exempelvis. Det är tragiskt. Frågan är bara hur man ska komma åt det hela. Det berör så många. Egentligen så är det bara att vara lite justa mot varandra. Om det ändå gick att förenkla på det sättet skulle världen se bra mycket bättre ut.

(intressant)
Läs även andra bloggares åsikter om politik, mobbning, skolan, vuxenliv, kränkning, grouphink, moderaterna