Nu måste det vara nog...

Häromdagen läste vi om mannen som bara kan ligga ner på grund av en muskelsjukdom. Han uppmanades att söka arbete och ansågs vara duglig på arbetsmarknaden. På något sätt, vilket är oklart. Han tillhör under alla omständigheter den gruppen som hamnar mellan stolarna. Hur man ska klara sig själv då vet jag inte. För vilken arbetsgivare har ett sånt jobb att erbjuda?

Läser om en väns bekant som tappat tron på tillvaron. Han har ryggproblem och klarar inte livet längre. Läkarna kan inget göra för att hjälpa honom mer, men FK tycker att han ska jobba och drar in sjukersättningen. Han går till socialkontoret och de menar att han ska sälja sin bostad innan han kan få hjälp från dem. Han har en bostadsrättsetta.

"Jag har nått puntken att jag gråter mig tills sömns på grund av smärta. Hur i h-e kan sämhället svara som det gör? Jag är trasig, klarar inte mig själv som det är, utan är utlämnad till ett samhälle som klappar sig för bröstet och säger "se hur tuffa vi är!". Jag är på vippen att förlora min sketna 1:a för "den är för dyr" enligt soss....som är den sista utposten för alla vrak vi har i samhället. Om man inte klarar att handla, städa, diska eller ens ha vettig personlig hygien.....är det så jäkla konstigt att jag inte klarar av att slåss mot mynigheter? Jag behöver hjälp....seriöst, jag är hjälplös när det kommer till myndigheter och än mer hjälplös när det kommer till att betala mina högst personliga räkningar. Om man hinner stänga av internet och telefon innnan jag hunnit tigga ihop pengar nog så det räcker en månad till så kommer jag att gå under. Det skulle antagligen du också, så hur fan kan man tillåta att det händer dina medmänniskor. Jag klarar inte av att slåss mer, utan är nu hejdlöst beroende av utomstående, och det gör ont. För första gången i livet så ber jag om hjälp. Frågan är vem som bryr sig...
Finns det hopp?"

Nej någon måste tala ur skägget - visst är tanken bra att människor ska rehabiliteras och söka andra typer av jobb om de inte längre kan klara av det de har. Självklart. Det är en kanontanke. MEN det kan inte gälla alla och vad jag förstår så ska den som är sjuk få hjälp också i fortsättningen, det framgår av reglerna men verkar inte fungera helt och fullt i praktiken. Någonstans finns ett systemfel här som borde åtgärdas. Politiker kan bara jobba på makronivå och ska inte lägga sig i myndigheters rutiner och enskilda fall, då blir det ministerstyre. Å andra sidan så vore det klädsamt om man åtminstone visade någon smidig medkänsla med dem som ramlar mellan stolarna och inte bara hänvisar till försörjningsstöd och juridiska brovinker. Visst finns det de som fuskar och dem ska man sätta dit, men de flesta gör det inte. Det är de som vi måste ha råd att hjälpa i det här landet. Annars är det åt pipsvängen.

Fyrkantiga tjänstemän som håller sig till reglerna till varje pris utan att överhuvudtaget se människan bakom sina beslut borde skickas på utbildning i empati och kanske rent av mätas på något annat än hur väl de följer reglerna. Tjänstemän är förtvivlade, människor som ramlar mellan stolarna är förtvivlade och politiker från andra partier är glada att de får visa hur hårt Sverige har blivit med den borgerliga regeringen. Det är väldigt onödigt. Förvisso så är det jättebra att sjuka människor inte lämnas åt sitt öde utan får hjälp att komma vidare i livet och inte lämnas åt sitt öde. Men det finns de som inte har egna förmågor, av olika skäl, och de måste få hjälp de också. Det kan inte vara så att man ska behöva bli hemlös innan man kan få hjälp att leva vidare. 

Det kan inte få vara så att försäkringskassan ska ha läkare som avgör om människor kan jobba eller ej bara genom att läsa på ett papper och dessutom köra över andra kollegers tidigare bedömning. Det minsta kravet borde vara att det blir personliga möten och möjlighet till flera bedömningar.

De allra flesta av oss klarar sig väldans bra enligt de nya reglerna och blir friska inom de ramar som gäller, men några gör det inte. De är undantag och ska bara ha hjälp och det kan man som politiker uttala. För uppdraget finns vad jag förstått - men det tycks inte nå fram till myndigheterna. Varför? 

Mitt eget parti säger att - Vi älskar människor - det är något att leva upp till om det inte bara ska bli floskler. Jag har hört en och annan mer siffersinnad politiker bara titta på tabeller för all del och inte låtsas som om det finns några människor bakom siffrorna. Men de allra flesta har också en mjuk och vänlig sida. Det är dags att visa den också.

Det här måste klaras ut... Det måste gå att uttala att det finns empati även för enskilda. Eller hur? Det är svåra frågor och de flesta moderater jag talar med känner medkänsla och tillstår att det nog blev fel. Men det uttalas inte. Varför? Det är för all del viktigt att tala om det som är positivt. Det görs också.

Hoppa inte på mig nu, jag kan ha missuppfattat något - men hur reder vi ut det här? Det måste finnas någon kanal för den som ramlar mellan stolarna.

SVT SVT Aftonbladet
Läs även andra bloggares åsikter om politik, FK, sjukförsäkring, AF, medkänsla, empati, moderaterna, alliansen, regeringen, val2014