En av dem är förre arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin. Drevet mot honom som Aftonbladet drev var utanför all sans. Han fick i princip ta till landsflykt för att få vara i fred. Ingen hänsyn togs till det. Aftonbladet körde på i ullstrumporna utan hänsyn. Pressen var som påtända i sin iver att jaga rätt på detaljer...
Nyligen skrev Expressen en artikel om ett uppdrag som Sven-Otto Littorn fått och där gjorde man förringande kopplingar. Littorin tröttnade och anmälde Expressen till PO. Han är inte längre en offentlig person och behöver inte granskas in på bara skinnet som alla andra politiker får stå ut med i ljuset av att vara under medias lupp.
Chefredaktören Thomas Mattsson och Sven-Otto Littorin har idag haft ett samtal med givande och anmälan till PO har tagits tillbaka. Det hedrar Mattsson och Littorin tycker jag. Att de kunde samtala och kompromissa sig fram. Det är nödvändigt med en diskussion om hur långt man egentligen ska gå i sin granskning av enskilda personer. När det gäller ämbetet finns ingen pardon förstås, men när det gäller det längre dragna och moralpaniken slår in så är det mer viktigt att det ändå tas hänsyn och inte minst till tredje part. Barn och övrig familj.
Kan vi få igång en konstruktiv diskussion kring detta så vore mycket vunnet.
2 kommentarer:
En sak tänker jag, nämligen att det med frihet alltid måste följa ansvar. Att du lämnade journalistiken på grund av att dess ohämmade utövande skadar människor... det är mycket ovanligt och i mina ögon beundransvärt.
Tryckfriheten måste vara helig, men i ett samhälle där man så till den grad tappat begreppet om vad helighet överhuvudtaget innebär, hamnar man istället i något som snarast handlar om moralisk underbudspolitik.
För så är det: den som vågar gå ett steg längre, vågar släppa hämningarna lite till, den sätter också höjden på ribban - eller snarare djupet på gropen. Littorin hamnade i en rävsax som inte hade något vettigt ställe att sätta foten på. Vapenexport blir en dubbelmoralisk sak i ett land där politisk korrekthet och skräck för blåsväder är de enda riktiga vägkanterna. Man må ha fyat, men här har INGEN rätt att döma, allra minst socialdemokratin.
Jag saknar med stigande förfäran politiskt mod, vilket i sig utgör en konsekvens av moraliskt mod. Journalistiskt innebär motsvarigheten att våga stå upp för att våga säga NEJ till drev, byggande/nedrivande av diverse mediafigurer, helt enkelt för att medierna själva ska ha något att ägna sig åt.
Tryck- och yttrandefriheten är till för att vi ska kunna ha en frisk demokrati och värna den mot skadliga angrepp. Men när enskilda människor blir så illa åtgångna att rekryteringen av nya politiker nästan utesluter personer med fungerande känsloliv, då måste vi fråga oss i vems tjänst man agerar.
Förr bugade och bockade man inför de politiska makthavarna på ett orimligt sätt. Idag vågar ingen ifrågasätta de allsmäktige medierna högt. Men frågan är vad som egentligen är skadligare, precis som man kan undra över hur bra makthavare vi får när alla först ska armbåga sig igenom partiorganisationer innan de kan bli valbara. För vems skull cementeras våra maktcentra?
Fredrik Larsson i Ristjäln
Hm! Det skulle stå: "rävsax EFTERSOM HAN inte..." Det gick visst lite fort där...
Skicka en kommentar