Hundratalet personer varje år tar livet av sig efter att ha blivit utsatta för mobbning. Det gäller inte bara unga människor utan även äldre. Vi läste häromdagen om mannen som till slut inte stod ut längre. Då hade han i åratal blivit utsatt för mobbning på arbetsplatsen. En vuxen man med bra utbildning och bra jobb. Det är förfärligt.
Elakheter bryter ner och de som blir ansatta blir ofta ansedda som de skyldiga, de konstiga. Det vet man ju hur den är, eller hur? De mobbade liksom förtjänar att vara taskig emot. De reduceras och skrivs ner som personer på ett subtilt sätt, sakta men säkert.
Det är möjligt att det handlar om någon ångest som den som mobbar bär på. Men låt oss lämna det därhän. Det är den som blir utsatt som måste skyddas. Det är så vanligt att det också finns en tyst hop av människor som låter det ske. Kanske av rädsla att själva bli drabbade. Jag vet inte. Det är ändå svårt att tro att så många elaka människor samlas på ett ställe. Nej det finns nog andra förklaringar.
Det är konstigt det här. Att vara rätt person på fel plats handlar det ofta om. De flesta människor är faktiskt helt OK. Man behöver dock vara ganska stark för att orka vara rätt i fel miljö. Man bryts sakta ned och det kan sluta i total katastrof. Visst handlar det om hur man hanterar situationen själv också. Det lättaste är nog att gå därifrån helt enkelt. Men samtidigt så kan det handla om ett sammanhang, ett intresse som man gärna vill vara en del av. Då är det faktiskt helt oacceptabelt att man inte ska få vara det bara för att det finns någon som själv eller i grupp agerar som gökungar, ni vet de där som puttar alla andra ur boet.
Med åren har jag sett mycket och upplevt en hel del också. Det konstiga är att det kan fungera så bra i vissa sammanhang men i andra inte alls. Det är svårt att sätta fingret på det, ofta bara en slump. Jag är själv med i många föreningar och känner mig oerhört välkommen och har kul med alla som det naturligaste i världen, samtalen böljar och alla trivs. Det heter för ening, man enas kring en sak. Det finns en förening där jag hela tiden puttas bort. Jag föreslår något och som på signal ställer sig tre personer, ofta samma, och argumenterar ner mitt förslag. Det är så övertydligt att ALLA andra då vet vad de ska tycka. Det är som om det sitter i väggen. Hon ska INTE få rätt här. Det har jag oftast ändå så för min del är det ganska lugnt på så sätt. Men trevligt är det inte.
Vad gör man, jo man slåss ett tag, lyfter på benet gör sitt och går därifrån. Det är en helt rimlig överlevnadsstrategi faktiskt. Att gå till ställen där det är roligt och där man tycker om och respekterar och tycker om varandra, inte stanna kvar i förnedringen, det är det självklara. Livet är för kort för att välja elände om man kan undvika det. Det kommer ändå när man minst anar. Så det gäller att ha trevligt där man kan.
Mimmi Dahlström bloggar också om mobbning idag.
"De värsta traumana orsakas alltså inte av tsunamis och sjunkande färjor. De orsakas av helt vanliga människor. På helt vanliga svenska arbetsplatser. För att vi oftast inte vågar ingripa eller ens förstår vad det är vi håller på med."
Elakheter bryter ner och de som blir ansatta blir ofta ansedda som de skyldiga, de konstiga. Det vet man ju hur den är, eller hur? De mobbade liksom förtjänar att vara taskig emot. De reduceras och skrivs ner som personer på ett subtilt sätt, sakta men säkert.
Det är möjligt att det handlar om någon ångest som den som mobbar bär på. Men låt oss lämna det därhän. Det är den som blir utsatt som måste skyddas. Det är så vanligt att det också finns en tyst hop av människor som låter det ske. Kanske av rädsla att själva bli drabbade. Jag vet inte. Det är ändå svårt att tro att så många elaka människor samlas på ett ställe. Nej det finns nog andra förklaringar.
"– Vid mobbning brukar det finnas en maktobalans. I hälften av fallen är det chefen som mobbar, säger Torsten Heinberg, beteendevetare på Arbetsmiljöverket.
Mobbning innebär systematiska kränkningar. Den mobbade blir utfryst, ignorerad, osynliggjord, förolämpad, förminskad, osakligt bemött, överdrivet kontrollerad, undanhålls information, omplaceras, får sämre arbetsuppgifter, hotas. Inte sällan slutar det med sjukskrivning och sedan avsked.
Den mobbade blir ofta syndabock. Men mobbning beror nästan uteslutande på arbetsmiljöfaktorer och brister i ledarskapet - som svaga chefer och dåligt och otydligt ledarskap, enligt experterna." källa: Aftonbladet
Det är konstigt det här. Att vara rätt person på fel plats handlar det ofta om. De flesta människor är faktiskt helt OK. Man behöver dock vara ganska stark för att orka vara rätt i fel miljö. Man bryts sakta ned och det kan sluta i total katastrof. Visst handlar det om hur man hanterar situationen själv också. Det lättaste är nog att gå därifrån helt enkelt. Men samtidigt så kan det handla om ett sammanhang, ett intresse som man gärna vill vara en del av. Då är det faktiskt helt oacceptabelt att man inte ska få vara det bara för att det finns någon som själv eller i grupp agerar som gökungar, ni vet de där som puttar alla andra ur boet.
Med åren har jag sett mycket och upplevt en hel del också. Det konstiga är att det kan fungera så bra i vissa sammanhang men i andra inte alls. Det är svårt att sätta fingret på det, ofta bara en slump. Jag är själv med i många föreningar och känner mig oerhört välkommen och har kul med alla som det naturligaste i världen, samtalen böljar och alla trivs. Det heter för ening, man enas kring en sak. Det finns en förening där jag hela tiden puttas bort. Jag föreslår något och som på signal ställer sig tre personer, ofta samma, och argumenterar ner mitt förslag. Det är så övertydligt att ALLA andra då vet vad de ska tycka. Det är som om det sitter i väggen. Hon ska INTE få rätt här. Det har jag oftast ändå så för min del är det ganska lugnt på så sätt. Men trevligt är det inte.
Vad gör man, jo man slåss ett tag, lyfter på benet gör sitt och går därifrån. Det är en helt rimlig överlevnadsstrategi faktiskt. Att gå till ställen där det är roligt och där man tycker om och respekterar och tycker om varandra, inte stanna kvar i förnedringen, det är det självklara. Livet är för kort för att välja elände om man kan undvika det. Det kommer ändå när man minst anar. Så det gäller att ha trevligt där man kan.
Mimmi Dahlström bloggar också om mobbning idag.
"De värsta traumana orsakas alltså inte av tsunamis och sjunkande färjor. De orsakas av helt vanliga människor. På helt vanliga svenska arbetsplatser. För att vi oftast inte vågar ingripa eller ens förstår vad det är vi håller på med."
Man kan undra om människor som utsätter andra för systematisk kränkning begriper vad de håller på med, det är inte helt självklart. Det föreslås idag en lagstiftning mot mobbning så att skadestånd kan utkrävas.
Idag tar någon om att det borde finnas en lag mot mobbning. Juristerna vänder pannorna i veck för att fundera över vad det kan innebära. Men det finns en lag som handlar om ofredande. Den kans äkert användas och kanske att det där med civilkurage hos omgivningen skulle kunna uppmuntras lite mer. För det är märkligt att ett fåtal vuxna kan hålla så många i schack och tillåta utfrysning av enskilda.
Mobbning ska motverkas med alla medel... I skolorna så har man i alla fall numera börjat flytta på den som mobbar istället för att den som drabbats måste byta sin miljö. Men det är inte alltid så i vuxenvärlden tyvärr. Allt har sina kompliaktioner. Det bästa sättet är att omgivningen reagerar och inte accepterar att enskilda utsätts. Frågan om hur man får bort de olämpliga ledarna kvarstår... Hur gör man?
Organisationen Friends som jobbar för att motverka mobbning har på sin hemsida en mobbningssimulator. Pröva den och känn på hur den mobbade har det. Mycket otäckt.
AB EMSV
2 kommentarer:
Ledsen för kommentar som inte hänger ihop med inlägget:
Men kul med en ny bild på toppen. Brukar kolla förbi någon gång i månaden och pojken i fönstret var fin, men den här passar ju bloggnamnet som hand i handske.
Tack . jag ska snygga till den där bilden lite så att den blir bättre i formatet... överhuvudtaget göra om - det blir kul. Sen ska jag börja skriva lite mer också har jag tänkt.
Skicka en kommentar