Surrogatmammor på tapeten...

Nu pratas det återigen om surrogatmammor eller ej. Många som inte kan få egna barn av olika anledningar gillar tanken. Det måste respekteras. Det finns många tankar på hur det här med att få barn på annat sätt än det gängse går till. Det är svårt att ha en svartvit linje i frågan. Det finns så många aspekter. En av de finns i nedanstående text.

ONSDAGEN DEN 29:E FEBRUARI 2012

Utan att lägga några som helst aspekter på huruvida singelkvinnor ska få assisterad befruktning eller ej i Sverige så är frågan för min del intressant på annat sätt. Författaren Danny Wattin som skrivit om konstgjorda barn i sin fictionbok Ursäkta, men din själ dog nyss - gör här ett gästinhopp på MMK. Han har funderat mycket på den här frågan och gjort en hel del research inför bokskrivandet. Jag bad honom om lite texter att fundera kring. Jag tycker att det här är en väldigt intressant fråga om människans fortbestånd.


G Ä S T B L O G G - Danny Wattin...

Bäst barn vinner

 Idag kan man via datorn med hjälp av en fertilitetsklinik beställa spermier från en fotbollsspelare som ser ut som Brad Pitt, ägg från en naturintresserad blondin med toppbetyg samt en lämplig surrogatmoder för placering av de sammanslagna arvsanlagen. Valmöjligheterna är näst intill oändliga och intresset ökar ständigt.

Du kan betala 70 000 dollar för en amerikansk surrogatmamma eller lägga ut din graviditet på en indisk kvinna för en tiondel av priset; spendera stora summor på ägg och spermier donerade av långa blonda välutbildade människor med nord- och västeuropeiskt ursprung eller satsa på billigare alternativ från sydligare breddgrader. Kommersialiseringen av reproduktionsteknologisk forskning har skapat en snabbt växande industri, där gränserna för vad som är möjligt nästan dagligen flyttas fram i och med nya vetenskapliga upptäckter och de entreprenörer som för ut dessa upptäckter på marknaden.

Detta är en utveckling som, utöver de förbättrade möjligheterna att skräddarsy sitt barn genom val av genetiskt material, haft som konsekvens att många upptäckter på området använts till helt andra saker än vad forskarna har avsett. Som när teknik som tagits fram för att undersöka embryon för att hitta ärftliga sjukdomar började nyttjas av amerikanska kliniker för att låta kunder välja kön på sitt barn.

Utvecklingen på området drivs av tre grupper med högst skilda intressen: Forskarna som vill utforska sitt ämne så långt som är möjligt, entreprenörerna som vill föra ut tjänsterna på marknaden och de blivande föräldrar som vill att deras barn ska ha bästa möjliga förutsättningar att klara sig i livet. Samtliga grupper har väldigt starka skäl att göra det dom gör, och det är svårt att säga vad som är rätt och vad som är fel. Det finns vissa forskare som hävdar att detta är en unik möjlighet för människan att styra sin egen evolution, medan andra menar att nuvarande utveckling kommer att leda till vår själsliga död. Men oavsett om man tror på himmel eller på helvete så finns tekniken redan här, tillsammans med den forskning, de marknadskrafter och den kärlek till våra barn som gör att dess användning tveklöst kommer att öka. 

**************

Spermabankens historia

”DET ÄR LÄTTARE ATT ÖPPNA EN SPERMABANK ÄN EN PIZZERIA”

Bill Handel, ägare av världens största agentur för surrogatmammor

Det började med ett par stickade vantar, ett par generationer tillbaka, i en liten by i norr. I byn levde ett par som ville få barn, men inte kunde. Någonting de trodde berodde på mannen. Detta var långt före spermabankernas och inseminationernas tidsålder, och problemet kunde inte lösas genom en enkel nätbeställning av någon smart snyggings nedfrysta arvsanlag. Istället satte sig frun i familjen ned och stickade ett par vantar. Vantar, som när de var klara hängdes upp på staketet utanför huset. Och som skulle ges till den man i byn som gjorde henne med barn.

Denna metod var länge den enda form av reproduktionsteknisk support som kunde ges under liknande omständigheter. Det var ett enkelt och effektivt tillvägagångssätt. Allt som behövdes var en man som var beredd att ligga med en annan mans fru. Inga tekniska hjälpmedel var nödvändiga (förutom vantarna). Problemet var väl i så fall att processen var lite känslomässigt bökigt. För kvinnan, den äkta mannen och kanske också för donatorn själv.

I USA minskade problem av detta slag rejält när artificiell insemination och lagar som gjorde dessa tillåtna kom in i bilden. Metoden, som ursprungligen utvecklats för befruktning av kor, innebar ett rejält lyft då det nu blev möjligt för en kvinna (om hon var gift) att gå till en läkare och bli med barn. Dock kvartstod fortfarande ett par problem. Till exempel visste hon inte vem barnets pappa var. Donatorn var anonym och utgjordes i de flesta fall av någon läkarstudent i behov av extrapengar (eller doktorn själv). Klart mer praktiskt än att ligga med byns alla män, javisst, men fortfarande lite bökigt. Särskilt som man inte riktigt visste vad det var man fick.

Den som slutligen släppte spermagrisen ur säcken var den amerikanska miljonären Robert Graham. Detta var i början av åttiotalet då ny frysteknik och nya lagar gjort det möjligt för företag att lagra spermier och för kvinnor att välja donator själv. Graham, som var missnöjd med degenereringen av det mänskliga släktet, såg utvecklingen som en utmärkt möjlighet att höja vår genetiska lägstanivå. Någonting han avsåg att göra genom att bjuda kvinnor som ville ha barn på de bästa arvsanlag vår planet hade att erbjuda.

Och så började Graham sin numera berömda jakt på nobelpristagare. Han åkte dit dom åkte. På samma föreläsningar, seminarier och konferenser. Han träffade många erkända forskare, pratade med dom och försökte efter bästa förmåga övertyga dom att donera sin säd. Och faktiskt lyckade han ganska bra.  Tre stycken donerade, men tyvärr hoppade två av i början av 80-talet när media började skriva om projektet. Kvar blev fysikpristagaren William Shockley, en man med rasbiologiska övertygelser vars upptäckter sägs ligga till grund för en stor del av utvecklingen av Silicon Valley.

Nu återstod bara ett litet problem, och det var att kvinnorna ratade Shockleys sperma. Visst, det var väl fint med intelligens och så, men om man nu kunde välja sina barns fäder så kunde dom väl vara snygga och atletiska också. Och den goda Graham, entreprenör ut i fingerspetsarna som han var, var inte sämre än att han kunde anpassa verksamheten efter sina kunders önskemål. Så han fortsatte sin resa Amerika runt, men istället för att satsa på nobelpristagarna inriktade han sig på toppstudenter från de bästa universiteten. Sådana som inte bara hade bra betyg, men också var långa, snygga och atletiska. Dessutom utökade han sitt stall med prover från idrottsmän såväl som affärsmän. Prov som han sedan presenterade i en katalog i kontaktannonsstil – där han på lockande sätt beskrev dom olika donatorernas utseenden och karaktärsdrag.

Men trots alla sina revolutionerande idéer gick Grahams klinik, the Depository of Germinal Choice, inget vidare. Däremot inspirerade han en mängd andra aktörer att göra samma sak, fast mot betalning. En utveckling som lett fram till den situation vi har i USA i dag. Där spermabankarna låter sina kunder se bilder på donatorerna som barn, höra deras röster, läsa omdömen om dem, få reda på deras intressen, betyg och favoritrecept. Och för ett par år sedan blev det dessutom, i och med den uppskattade donor look-a-like tjänsten, äntligen möjligt att köpa spermier från män som ser ut som en kändis.

Metoden må ha förändrats men målet är detsamma. Och den stickade vanten har ersatts med ett kreditkort.

Och apropå vanten, så vanns den av en man i min frus släkt. 

************
En pojke? Artontusen dollar, tack.

Att försöka välja sitt blivande barns kön är ingenting nytt. Metoderna är lika många som det finns folkslag. Särskilt då det handlar om att få pojkar. De gamla egypterna rekommenderade sex med kvinnor med en grönaktig ansiktsfärg, den judiska skriftsamlingen Talmud förespråkar att man ska ställa sängen på en nord-sydlig axel och vissa grekiska filosofer hävdade bestämt att man skulle knyta upp den vänstra testikeln under samlag (eftersom pojkar ju kom från den högra); En tanke som för övrigt på 1700-talet fick en drös franska aristokrater att amputera vänsterkulan. Gemensamt för alla dessa metoder var deras framgångsgrad, vilken låg på lite drygt femtio procent.

Men för ett par år sen hände någonting som ökade oddsen rejält. En ny metod kallad preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) dök upp. Den går till så att man via provrörsbefruktning skapar ett antal embryon från vilka man tar varsin cell. Därefter undersöker man dessa cellers genetiska sammansättning, väljer ut det embryo som bäst uppfyller ens kriterier och sätter sedan in detta i lämplig livmoder.

Detta är en metod som långsamt håller på att förändra vår inställning till barn och barnalstrande. Till en början användes den för att välja bort embryon med oönskade genetiska sammansättningar, som en garanti för att barnet inte skulle drabbas av livshotande ärftliga sjukdomar. Men snart började metoden också användas för att välja ut de genetiska egenskaper föräldrarna ville ha. Till en början för att välja ut ett ”friskt” embryo bland många, vars sammansättning gjorde det möjligt för det blivande barnet att fungera som en donator åt ett sjukt storesyskon. (Någonting som blev möjligt i Sverige 2006). Och sedan, vilket idag främst kan ses i USA, för att få det barn man helst ville ha.

Det mest framgångsrika företaget på området är en klinik i Kalifornien som skapat en tjänst där föräldrar kan använda metoden för att, med hundra procent säkerhet, välja kön på sitt barn. Artontusen dollar kostar den populära tjänsten, som snart att bli ännu mer prisvärd då klinikens chef lovat att deras kunder inom kort ska få möjlighet att också välja sina barns hårfärg, ögonfärg och hudtyp. (någonting som är tekniskt möjligt redan idag, men som kliniken valt att vänta med på grund av negativa skriverier i media)

Så frågan är om barnalstrande håller på att bli en ny livsstilsindustri. Särskilt som upp till sjuttio procent av den kaliforniska klinikens kunder egentligen inte behöver ta till provrörsbefruktning för att få barn – utan genomför den enbart för att få den typ av barn de vill ha.

Tankar från Danny Wattin.

Filmen nedan gjordes inför lanseringen av boken Ursäkta, men din själ dog nyss... 




Länk för er som är såna att kilpp ej visas.