torsdag 16 maj 2013

Alla samhällsproblem löses inte med hjälp av Försäkringkassan...

Stor rubrik i Expressen - Psykiskt sjuka ska tvingas till arbetet. Det är bra med rutiner för den som är psykiskt sjuk, det är inte lika med benbrott säger Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson enligt tidningen.

Självklart kommer Ulf Kristerssons uttalande att leda till att moderaterna nu vill tvinga folk att arbeta trots att de är sjuka. Det är inte sant. Men chansen att smutsa ner och bygga upp motstånd mot regeringen lär tas av de politiska motståndarna - allt för att plocka egna poäng. Det gynnar inte på något sätt den som har psykiska besvär och har begränsade möjligheter på arbetsmarknaden. Det är synd för de hjälper inte på något sätt de drabbade.

Så här skriver ministern på sin Facebook:

"Ett mångfacetterat problem: ökad öppenhet; nya diagnoser; förändrad arbetsmarknad; svåra bedömningar av arbetsförmåga. Men också en allt bredare insikt att just sjukskrivning kanske inte alltid är det bästa receptet mot många psykiska problem. Här måste både socialförsäkringen, sjukvården, arbetsgivare och medarbetare börja fundera på nya lösningar."

Det han säger är alltså något helt annat än den bild som tidningarna vill sätta. Det handlar inte om att tvinga sjuka att arbeta med arbeten som inte finns för att förhindra att de får sjukförsäkring. Insikten om att det hela är en komplex situation är uppenbar i det han säger. Detta är en för viktig fråga för att partier ska sitta och kasta kubb och försöka övertrumfa varandra om vem som är bäst. Detta är ett samhällsproblem som heter duga.

Jesper Strömbäck som var huvudsekreterare för regeringens Framtidskommission varnar för sprängkraften i de som han säger - arga unga män - de som misslyckats i skolan och därmed inte har kvalifikationer för att komma in på arbetsmarknaden. En situation som gör dem till förlorare även i det sociala livet. Det är inte de killarna som får tjejerna då de senare hellre väljer de lyckade.

På Sveriges Radio berättas om en rapport som påvisar att unga personer med förtidpension och ofta psykiska funktionshinder försöker ta sina liv och lyckas också med detta. Det är förfärligt på alla sätt. En slutsats som man kan dra av detta är att många av dessa unga personer har misslyckats i skolan och därför inte finner en plats i livet enligt gängse normer. Arbetsmarknaden är stenhård idag. Det måste till åtgärder för den som inte fixar att jobba heltid eller på 120%-nivån oavbrutet. Men hur ska det gå till i den kvartalsekonomiska verklighet vi lever i då alla måste prestera fullt ut och lite till är än så länge en gåta. För den som inte räcker till från början så blir livet svårt att hantera. Passar man inte in så blir man frustrerad och det kan leda till aggressivitet eller passivitet. Båda tillstånden är förödande för individen.

Att få stöd i skolan tidigt så att man klarar de nödvändiga kunskapskraven ger en tryggare plattform för livet. Att inte få detta stöd kan leda till psykisk ohälsa. Någon glädje finns det med de diagnoser som allt oftare ställs kring olika psykiska funktionshinder. Samtidigt som det kan vara begränsande att det ofta är nödvändigt med en diagnos för att överhuvudtaget få stöd. Tomas Tobé och Eva-Lis Siren skriver i en debattartikel att de vill att rektorerna ska få större möjligheter att styra över stödmöjligheterna på ett tidigt stadium. Det går inte att komma ifrån att det idag på många ställen finns en tröghet i kommunernas budgetprocesser för att detta ska kunna ske på ett smidigt sätt. Det kan ta flera månader innan hjälp kan sättas in på grund av att poltiska beslut måste tas och det i sin tur är ofta styrt av almanackan och mötestider och frågan om vara ansvar och befogenheter ska läggas. Så tanken att rektorerna ska få större utrymme att besluta om åtgärder för enskilda elever utan byråkratiskt krångel borde vara en självklarhet. På individnivå.Vi måste blrja från blrjan men också se till dem som missade förra tåget, de som är vuxna idag och missade grunderna då.

Visst finns det personer som inte klarar av alla krav men det syns som om det är alltför många som inte gör det idag. Frågan varför kan och ska absolut ställas. Men en förklaring kan vara att vår idoga  längtan efter att kategorisera allt och alla ställer till det för individen som med sin unika personliga kompetens får allt svårare att passa in i de lådor som anses normala. Det sorteras i ålder, utbildning, hudfärg, kön med mera. Men säger just dessa variabler något om vad man kan skulle kunna uträtta själv för att finna en plats i tillvaron?

Det finns olika och framförallt fler saker att ta hänsyn till än siffror. Den instrumentella synen på människan må vara praktisk och kontrollerbar. Men är den bra? Framförallt så kan man inte lösa alla mänskliga problem med hjälp av Försäkringskassan. Det behövs ett större omtag.

Vardagsanekdot: Min gamla moster bondmoran hade en metod för att sysselsätta en släkting med psykiska problem. Moster sa att det behövs sysselsättning och därför skickar jag flickan till affären för att köpa mjöl till bak och när hon kommer tillbaka får hon gå en gång till för att köpa jäst. Det duger inte att sitta overksam hela dagen, man måste vara igång... Inte omöjligt att hon hade helt rätt. Att vara osysselsatt passiviserar.

Nu är den stora frågan hur detta ska hända. Kanske inte genom att ställa större krav på dem som inte har förmågan att klara sig på egen hand och dra undan tryggheten för dem genom att strypa den de har idag i form av ersättning för överlevnad. Inte utan att erbjuda alternativen först...

Men vilka är dessa alternativ?

(IMHO - In my humble opinion)

(intressant)

SR Expressen Aftonbladet DN DN2 Dagens Samhälle VG



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

5 kommentarer:

Conny Hernö sa...

Jag vill först säga att jag är för rätten till självmord och att jag inte är någon beteendevetare. Jag tycker att det är mycket fel att jämföra handikapp med ras eller kön för att det är en helt annan fråga. En individ som är blind kan aldrig få samma möjligheter som en som kan se. En jude har svårare att få arbete men det har lätt till att judar har högre utbildning det ser man på nobelprisen att många som har vunnit är judar. Det finns även handikappade på listan på vinnare av nobel som Steven Hawkins eller Albert Einstein. så jag tror att lösning på problemet är att sätta mycket mera press på studenter som är handikappade än vanliga så de får mer kunskap.

Bengt sa...

Det är inte bara att rehabilitera du måste se individens behov.

Jag har haft två stroke och lider av SLE då hjälper inte ljummet vatten och ipren...

Se verkligheten som den är inte såsom du önskar att den skulle vara...

Mary X Jensen sa...

Jag tycker att alla ska ha en chans oavsett vilken grupp i samhället man tillhör. Jag jämför inte grupper utan tar bara exempel för hur vi kategoriserar.

Det hela handlar inte om den som är sjuk. Det handlar om att man inte ska behöva hamna i den situationen. Att det behövs krafttag innan dess.

Pierre Ringborg sa...

http://frihetensvingar.blogspot.se/2013/05/ibland-blir-jag-arg-pa-idioti.html

Anonym sa...

Finns det empati-piller som M kan ta i grupp?
Gör det i så fall./Henrik