torsdag 10 april 2014

Mobbarnas fula trynen sticker ut överallt...

Tidigare ansåg man att mobbaren var en antisocial stackare, en som var oförmögen att samverka med andra. Idag har man kommit fram till att det snarare är de som strategiskt och med skickligt beteende som blir mobbare. De gör det för att själva tillfredsställa sina behov av makt och dominans bland sina klasskamrater. Jag studerar främst barnens mobbningssituationer just nu, men är säker på att det går att jämföra med vuxnas beteende också. Det kanske rent av är så att de som är vuxna och mobbar andra idag helt enkelt inte blivit riktigt vuxna själva.  Det är just dominansen och makten och kontrollen som är det framträdande för den ledande mobbaren som alltid måste ha en grupp omkring sig som hejar på och tillåter att det sker...

Det talas också ofta om att den mobbade alltid är en svagare person. Så är inte alltid fallet från början. Det kan mycket väl vara en jämnstark eller starkare individ som på något sätt anses som konkurrent som blir ansatt och med tiden bryts ner av den exkludering och utsatthet som blir resultatet av en längre tids mobbande. Den mobbade får en låg status i gruppen över tid och vem vill stödja en sådan? Man vill vara populär, eller hur? Se upp till den som vill bli beundrad. Och ve den som stör ordningen. Dessutom finns risken att man själv kan bli utsatt om man stöttar den som har lägre rang än mobbaren.

Ofta finns det ingrodda normer, det sitter i väggarna på något sätt, i grupper som fungerar så här och ett sätt kan faktiskt vara att bryta upp gruppen och formera om den så ofta så att inget hinner fastna i väggarna. Då blir även mobbaren osäker. Publiken försvinner.

Många barn känner sig osäkra i skolan och är rädda till och med, många vuxna mår dåligt på jobbet och hänvisar ofta till social utsatthet och mobbning som skäl till detta. De blir marginaliserade, ignorerade och utstötta. Den som aldrig stött på problemet menar att det inte ens förekommer och tyker rent av att det är larvigt att ens prata om mobbning.

Jag tror att det är svårt att komma åt det här problemet på grund av att det verkligen finns människor som njuter av att förstöra för andra, kanske för att de tror/tycker att de själva får fördelar av det. Men samtidigt är det en så pass viktig uppgift att man inte kan eller ska igonerera den. Mobbning är inte samma sak som att man är tillfälligt oense med någon utan det handlar om att utsätta enskild person för kränkningar och elakheter under längre period. Det är allvarligt för det kan få sådana fruktansvärda konsekvenser.

Ju mer jag läser om detta område desto mer inser jag hur viktigt det är att ta itu med saken. Det går kanske inte att fixa alla problem men kan man ställa tillrätta för några så är det en storvinst. Vare sig barn eller vuxna ska känna sig utstötta. Sen passar inte alla ihop och då ska kanske relationen avslutas, men det måste ske innan allt för stor skada är skedd. Där har personer som förstår det som sker en hel del att göra. Både i skolor och i andra typer av organisationer.

Läs gärna boken Utstött - en bok om mobbning. Den handlar i huvudsak om problemen i skolan, men är ganska lätt översatt till vuxnas mobbningssituationer också.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag undrar egentligen om inte texten är för allmänt hållen. Ungefär som att barnaga är dumt. Våld är dåligt eller barn är ömtåliga.

Alltså självklarheter. Man måste gå betydligt mer in i detalj och beskriva mekanismerna bakom olika typer av mobbing. Och hur det fungerar för de medagerande. De som indirekt påverkas. De som är mest aktiva. Och de som bara vänder bort. Varför gör vissa vad. Och vilka belägg har man för det. Vad är oddsen och meningen med att ta en fajt och när är det inte det. Och i så fall baserat på vad.

Försöker man inte allvarligt och ärligt beskriva olika teorier och filosofiska psykologiska aspekter kring problemen riskerar man mest bara att hamna i ett allmän-gnäll-fack. Ungefär det som ständigt förekommer hos public service och deras beskrivningar av liknande problem. Ytligt, förutfattat och djupt otillräckligt.

Det enklaste är väl trots allt att den som känner sig djupt misshandlad eller nedvärderad eller orättvist behandlad i allmänhet söker sig bort från den miljön. Om oddsen är onödigt jobbiga. Onödigt att ödsla sin tid på fårskallar osv. Att det förstås är lättare sagt än gjort stämmer säkert extra bra på vissa typer av arbetsplatser där utbudet av arbetsgivare är begränsat. Troligen därför som ofta kvinnor inom offentlig sektor verkar vara extra utsatta. Med dyra depressioner och sjukskrivningar som följd. Män inom privat sektor byter nog lättare jobb om det alls är möjligt. Istället för att gräva ner sig.

Det här låter lite krasst men ibland är det trots allt så man kommer närmast sanningen. Och ordet arbetsplats kan förstås bytas ut mot vilket annat socialt sammanhang som helst i princip.

Lena.

Mary X Jensen sa...

Självklart Lena. Men nu valde jag att skriva i den här lite mer allmänt hållan formen. Att kalla det gnäll tycker jag var att ta i ;-)

Det finns mycket att säga om mobbning men statistiken säger en del, att det ändå är ganska många som drabbas och som du säger det kan ske i vilket socialt sammanhang som helst.

Man måste börja någonstans. Ibland med att bara konstatera.

Anonym sa...

"Idag har man kommit fram till att det snarare är de som strategiskt och med skickligt beteende som blir mobbare. De gör det för att själva tillfredsställa sina behov av makt och dominans bland sina klasskamrater."

-----------------

Barn lever inte i något vakuum och ser tydligt att världen styrs av de med mest vapen och mest pengar.

De flesta dataspel går ut på dominans och tittar man på nyheter ser man samma sak.

Mobbing är väl bara en förberedelse för vuxenlivet.

En mänskligare politik som inte går ut på utslagning ,konkurrens och utfrysning hade kanske hjälpt till att göra världen lite trevligare att leva i.