Mobbning måste tas på allvar...

Tyvärr så är inte vuxna bätte än barn när det gäller mobbning. I skolan blir många mobbade och det är inte helt ovanligt att problemet och skulden läggs hos den mobbade och dennes familj när inte regelverken fungerar. Med regelverk menar jag då de dokument som finns att följa.

Det är ofta man märker hos omgivningen, även den professionella att man lägger skulden hos den drabbade. Jag har sett detta när skolbarn blivit mobbade. Exempelvis en tonårspojke som känt sig mobbad och hotad av ett gäng andra. Skolan blev ett helvete för honom. Föräldrarna förtvivlade förstås och även de har tidvis känt sig hotade av de mobbade ungdomarna, pappan söker förtvivlat hjälp. Rektorn jobbade med fallet, skolförvaltningen och utbildningsnämnden var likaså delaktiga. Det fanns styrdokument förstås om hur man hanterar såna här fall, så det kryssades i vilka åtgärder som vidtagits. Mer kunde man inte göra. Tyckte man. Den empatiska sidan försvann bland alla papper och regler.

Mobbarna fick uppmärksamheten och extra samtalsstöd - men den mobbade pojken och hans familj har inte känt sig uppmärksammade alls och protesterat och har därmed betraktats som bråkiga och missnöjda, det hela var kanske deras fel trots allt. De var så krävande. Ja så gick tongångarna högt upp i belsutsledet.

Det är oacceptabelt att elever ska ha det djävligt i skolan bara för att några andra tycker att det är skoj. Det hela kan börja med att man har fel sorts kläder på sig. Det är verkligen dags att sätta ned foten och säga stopp nu. Så här umgås vi inte här! Det är i hög grad de vuxnas ansvar. Ett jobb för en bra ledare.

Jag har följt några mobbningsfall på nära håll från myndighetsnivå och jag är inte nöjd med hur det har hanterats. Förvisso finns det metoder, dokument och färdiga regler för hur man ska göra. Men det blir oftast väldigt instrumentellt och man lägger lätt skulden i knät på den som är drabbad och börjar ifrågasätta fötvivlade föräldrars sätt att hantera det hela. Men vad ska de göra? Som förälder försvarar man sina barn och om det bara som gensvar kommer hem blanketter som ska fyllas i så är det klart att man blir galen av förtvivlan.

En timmes diskussion med inblandade räcker inte. Dessutom så verkar det ofta satsas mer på mobbarna än på den mobbade. Det står förmodligen inte rätt till hos den som mobbar heller, men det är baske mig inte där vi ska börja. Först och främst måste den som är utsatt tas om hand. Man kan tänka sig hur det är att vara mobbad och sitta skräckslagen på lektionerna och missa all undervisning för att man är så rädd för det som kan/ska hända på rasten. Jag har hört många berättelser om detta. Man kan bara tänka sig scenariot att den livrädde mobbade stannar hemma och sedan blir hämtad av polisen för att skolplikt råder. Vilken människosyn representerar det kan man undra?

Det måste finnas medkänsla i såna här situationer, vi kan inte lösa dem enbart med vetenskapliga metoder utan det måste till personligt engagemang också. Jag vet att många vuxna visar det, men det måste också tillåtas och stödjas och ges rejält utrymme. Det är svåra situationer det här men det går inte att backa och gömma sig bakom den byråkratiska processen.

Vi ser sådant här hela tiden runt omkring oss... Inte bara i skolan utan också i vuxenlivet - det finns alltid hackkycklingar och det slutar ofta i att det är deras eget fel att de blir illa behandlade. Är inte det förskräckligt?

Men det finns mobbning på jobben också, inte roligare det. Det är inte utan att man undrar över människans godhet, finns den egentligen? Empati kan man lära sig det? I så fall borde det stå överst i läroplanen, ty vi skulle få ett trevligare och bättre samhälle då tror i alla fall jag.

(SvD)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, arbetsmarknad, mobbning, cooping, härskarteknik, skolan, ledarskap, moderaterna, samhälle