Stick iväg om ni tycker att det är meningslöst...

Självklart kommer det nu en massa åsikter om det här med att mikroblogga. Har det någon mening? Är det värdefullt? Troligen så enkelt som att det kan vara både och för den som gillar att vara social. De andra göre sig egentligen inte besvär. Man behöver faktiskt inte delta.

Visst är det mycket nonsens som passerar, dumheter också, en och annan oförskämdhet kanske, men eftersom många lyssnar så finns det en naturlig återhållsamhet i det senare. Mitt i bruset så knyts kontakter, tipsas det om intressanta saker, förmedlas kunskap, dyker nyheter upp. Allt i ett ständigt flöde.

På svtopinionsbloggen skriver Krohnman bland annat om de folkvaldas "ickeinnehåll" i twittrandet. Jag håller faktiskt inte med om att det gäller över hela linjen utan vill framhålla på Gunnar Hökmarks inlägg som har både innehåll och snärt och har betydelse för den som vill följa hans arbete:

"är tillbaka kort i Stockholm efter att ha fått igenom krispolitiken i ekonomiska utskottet"

"har precis förankrat den ekonomiska krispolitiken i den egna gruppen, nog så viktigt"

"förvånar mig över att s vill besluta i Bryssel det som bäst görs i Sverige"

"Har precis förhandlat färdigt Recovery Plan rapporten i EP"

"Vilken lista står Ulvskog på? För eller emot EU?Kärnkraft?"

"just slutfört förslagen till ekonomiska återhämtningsplanen, Sahlins position svår, att gå till val på att avveckla halva elprod svårt"

Självklart kan man på ytan tycka att en hel del av det som förhandlas är trivialt när någon skriver att de går igenom e-posten och dricker kaffe, men det kan också ses som ett hela tiden pågående samtal med människor man i annat fall måste stämma möte med för att tilltala. Det är återigen bara den som är tilltalad som behöver bry sig, de andra kan gå någon annanstans. Eller hur? Det blir som att vara i kafferummet på jobbet, dä rkan man övehöra både det ena och det andra. Somt är av intresse och annat är rent nonsens. Det är så vi människor är. Kanske att twitter är en slags "chat" för vuxna, ett pladder. Men det är både kul och lärorikt.

Jonas Morian reflekterar över twittrandet och hänvisar till en ledarkrönika av Anne Lindén i Sundsvalls Tidning där hon för all del låter sig roas men inte är helimponerad av mikrobloggandet. Hennes kollega på tidningen är mymlan som är en typisk early adopter och framstående bloggare. Hon har skrivit en liten manual för mikrobloggandet. Så visst är det olika.

Jag kan aldrig sluta fascineras över de kontaktmöjligheter som finns på internet trots allt. Det finns för alla intresseriktningar dessutom. Härligt. Bloggar, forum, websidor, inköp, kunskap - ja vad som helst. Gillar man inte läget på ett ställe så kan man sticka iväg och vara någon annanstans, exempelvis.

Läs även andra bloggares åsikter om twitter, gemenskap, förtroendevald