lördag 21 mars 2009

Statsministern har för lite betalt...

Min åsikt är att statsministern har för lite betalt. Det blir alltid diskussioner om politikerlöner och ersättningar till förtroendevalda. Varför? Statsministern har en fjantigt låg lön i förhållande till det ansvar han har tycker jag. Många av cheferna i statliga bolag tjänar betydligt mer. Nej, ge statsministern en rejäl löneförhöjning. Att vara heltidspolitiker med makt har säkert sin tjusning men tänk på vad det innebär. Aldrig ledig, alltid påpassad, varje steg man tar, varje ord man säger bevakas och bedöms av en hård och iskallt dömande omgivning.


Ersättningar sticker i ögonen och när det gäller politiker så börjar man genast jämföra med metallarbetarna som nu gått med på att sänka sina löner - fast egentligen är inte lönen sänkt utan arbetstiden förkortad. Faktum är att de får mer tid att lägga på annat efetrsom de inte jobbar full tid. Extra arbete, förtroendeuppdrag eller hobbyverksamhet. Intressant att se hur många som kommer att gilla den här deltidsvarianten och inte vill gå tillbaka på heltid när jobbet och konjunkturen kallar igen. Det kan också hända. Livegenhet begränsar och har man provat på friheten så vill man nog ha den kvar, det kanske är värt att betala någon krona extra för det. Så ovissheten gäller från båda hållen.


Politikerna sätter inte sina löner själva, det gör andra. Det är fullständigt självklart att politiker ska ha bra ersättning, man ska komma ihåg att det egentligen bara är projektjobb de har och det är inte något 9-5-jobb precis. Fyraårsintervaller. Bra betalt är helt OK men däremot skulle det vara krav på riksdagsmän att de ska växla mellan att sitta i Riksdagen och att jobba i näringslivet för att få ett bra fäste i hur världen utanför ser ut. För just nu verkar det mest vara en internverkstad där man jobbar mer för sig själv än för det folk som röstat. Det tycker jag är värre än höga ersättningar.


Hur skrivs avtalen egentligen


Däremot så är det inte helt ointressant hur vissa avtals skrivs. Just nu är fd. AMF-chefen på tapeten med alla sina pensionsmiljoner. Ständigt läser vi om dessa miljonavtal som sticker i ögonen på omgivningen. Det är alltid cheferna själva som blivit erbjudna avtalen som får ta stryk och kallas giriga. I styrelsen för AMF sitter bland annat LO-chefen och socialdemokraten Wanja-Lundby Wedin. Hur kan det komma sig att styrelser kommer så lätt undan? Det är de som skriver under avtalen, jag har länge försökt påtala detta men fokus hamnar alltid på den "girige", han/hon som får. Om man ska indigneras så borde det väl vara just där, i styrelsen, det är där besluten fattas.

Maud Olofsson har en sund syn på det här. Gärna bonusar och resultatlön säger hon. Grejen är att man borde kunna räkna ut konsekvenserna av dem och kanske rent av sätta ett tak. Är det så svårt? Å andra sidan kanske det ska diskuteras om bonus gör att man arbetar bättre. Det finns forskning som visar på att det inte är självklart.


Jag arbetade en gång på ett företag med resultatlön. Där hade vi en kille som nådde sin säljkvota med dubbelmarginal. Han fick inte ut sin bonus eftersom det blev för mycket för omgivningen, det blev för orättvist. Så ansträng dig gärna lille vän, men inte för mycket bara. Då blir det orättvist för de andra. Det är egentligen inte ett problem att vissa får mer än andra, det borde snarare vara en morot att själv jobba mot ett sån´t mål. Om man tycker att det är värt försakelserna och arbetet på vägen dit. För inget är gratis. Man ska komma ihåg det.

Jag tror att rättvisetanken och att många har problem med att världen inte är rättvis är det som ställer till en massa problem och också gör att många mörkar fördelar som kan sticka andra i ögonen. När väl saker kommer fram i ljuset så blir det jätteskandal och vi får återigen en person att hugga tänderna i. Det blir fritt fall. Ronge diskuterar saken.



(SvD) (Expressen) (Aftonbladet)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

5 kommentarer:

Lelle H sa...

Jag börjar fundera på om det var så lyckat att rösta på reinfeldt
han verkar inte kunna pejla stämmningarna verkar det som
höja sina egna löner i dessa tider?
när vi pensionärer får äta hundfoder
TÄNK OM Fredrik annars mister du alla som röstat på dig

Aewheros sa...

Statsministern borde ju som den viktigaste statligt anställde också ha högst lön.

Visst kan man höja den med några tiotals procent. Eller så kan han få välja den själv upp till ett visst tak. Man vill ju inte tvinga den gamla skolans socialdemokrater (om de nu finns fortfarande)till att ta emot för mycket. ;)

Generaldirektörernas löner kan man dock sänka. Annonserade man ut tjänsterna på arbetsförmedlingen så kunde man sätta dem så högt som krävs för att konkurrera om den bästa kompetensen. Men som det är nu delas ju posterna helt enkelt ut till före detta politiker... inte så mycket mening då.

Anonym sa...

Nope. Sänk statsministerns lön till strax under genomsnittet för en LO ansluten. Då slipper vi nämligen såna där insmickrande småtyranner som gör precis vad som helst för att markera sin förtrolighet. Då först kan vi få folk med integritet på ledande poster. Detsamma gäller för övrigt i näringslivet bland anställda högdjur.

Stocken sa...

Anonym, hur dålig kompetens vill du att våra politiker ska ha egentligen? Eller hade du tänkt dig att alla politiker skulle värvas från den långtidsarbetslösa skaran?

Ur min synvinkel så kan de gärna dubbla lönen för riksdagsmännen så kan vi kanske få in lite intelligentare människor i riksdagen.

Anonym sa...

@Stocken: Det ligger något i den anonyma kommentaren, även om det kanske är draget till sin spets. När det övergripande målet har blivit makt och positioner genom pengar och förmåner, då spelar kompetens inte längre någon roll eftersom den då används uteslutande till egenyttan i att skaffa och bevaka dessa positioner. Den som har det dessa personer vill åt behöver inte ens köpa dem, de går med på precis vad som helst bara för att få sitta med vid bordet, vad som helst, de komprommetterar sig själv, sin kunskap och kompetens vilken sekund som helst. Topp-positionerna befolkas av människor som har en större lojalitet till sin egen eros än till sitt uppdrag. Var gång de ställs inför dilemmat mellan rätt beslut för uppdraget eller rätt beslut för sin lystna eros, så väljs alltid det senare.

Vad det handlar om är lydig inställsamhet. - Jag lydde bara order.. Det är den klassiska ursäkten för att slippa ta ansvar. Detta är vad som premieras genom extrema löner genom människotypen som genom konkurrens dras till det. Givetvis är det en förenkling, dilemmat består i att den som vill leda oftast är den mest olämplige att göra det och därmed krävs en morot för de ovilliga. Det som måste undvikas är att ha personer i ledande befattningar som antingen omger sig med bekväma ja-sägare som är beredd att lyda dem i allt, eller när de själva vill något inte tvekar att spela vilken roll som helst för att markera sin förtrolighet, fruktansvärt lättköpta människor när man vet och har vad deras eros vill åt, i detta fall både positioner och pengar.

När alla lyder order och ingen tar på sig eget ansvar, så blir resultatet givetvis den mest extrema toppstyrning som tänkas kan. Men toppen i en stor organisation kan inte vara allvetande. Sveriges agerande vid tsunamikatastrofen är ett ypperligt exempel. Alla exekutiver som förstod vad som hände, insåg vad som behövde göras, hade resurser och visste detta, gjorde ingenting eftersom ingen order getts. Så såg det ut ända upp till den, i detta fall de facto, ofrivillige diktatorn som var oanträffbar. Tiden gick och det officiella sverige stod handlingsförlamat när andra länder agerade. Under en tid så framstod Fritidsresors Lottie Knutsson som mer handlingskraftig än hela landet sammantaget. Grunden står att finna i premierandet av inställsam lydighet genom karriärlystnad. Definitionen av förmågan att ta "svåra beslut" perverteras till sin motsats, en ansvarslös lydighet.

Jag misstänker faktist att vi inte skulle få sämre politiker om rekryteringsbasen var den långtidsarbetslösa skaran, de skulle viserligen på papperet vara tämligen okunniga, men skillnaden mot de som använder sin kunskap endst i syfte att tjäna sig själv skulle antagligen inte vara stor. Vad som är viktigare är att vi medborgare kan utkräva ansvar och faktiskt avsätta de som inte sköter sig och på den punkten har ju våra möjligheter minskat sedan personvalet infördes. Förr strök vi ut de som inte skötte sig, idag kryssar vi in insmickrande lögnhalsar som väl inne vänder sin iställsamhet mot partiledare, gruppledare osv.. Sådana människor som ledare och politiker leder till en extrem toppstyrning. Ja redan Platon insåg ju detta och benämde dem som den tyranniska typen genom toppstyrningen det leder till, citat:

//Är det nu inte så, att dylika människor som enskilda personer — innan de kommo till makten — ha följande karaktär: antingen vilja de vara tillsammans med smickrare, som äro beredda att lyda dem i allt, eller också, om de själva ha behov av något, ödmjuka de sig och tveka ej att spela vilken roll som helst för att markera sin förtrolighet, men när de väl ha fått, vad de ville, stå de där som främlingar?

I högsta grad.

I hela sitt liv äro de således aldrig vänner till någon, utan äro alltid antingen en annans herrar eller en annans slavar. Men sann frihet och sann vänskap får den tyranniska naturen aldrig smaka.

Förvisso.

Kunna vi ej ha rätt att kalla dylika personer för opålitliga?

Jo visst.

Och även i högsta möjliga grad orättrådiga, om vi eljest i det föregående ha kommit till riktiga slutsatser om rättrådighetens väsen?

Dessa slutsatser voro riktiga.//Platon

/Anton S.